MMMPPFFF!

Är ljudet som tränger igenom av att bära munkavle. Som ingen annan än jag själv valt att skruda mig i för att jag inte vill skriva i bloggen när jag är arg på riktigt. Om det inte är på maken, maken hamnar ofta i bloggen när jag både är arg på riktigt, halvriktigt och inte särskilt riktigt alls.

Men det finns ju en hel värld som retar upp mig dagligen och oftast möter jag den världen på Facebook i form av delbara textrader skrivna av självutnämnda know it all-typer utan någon som helst självinsikt eller ödmjukhet. Och grejen är att det har slutat spela roll vad det handlar om, det kan handla om saker som jag personligen ömmar utav bara helvete för, likväl som att det handlar om saker jag absolut inte håller med om alls.

Det har gått så långt att jag inte vill läsa något av någon.

Vilket är en paradox av magnitud när man skriver en blogg, det inser jag faktiskt. Jag inser även hela ovanstående drapa är så motsägelsefull att jag vill spy över mina egna bokstäver, men jag kan inte hejda fingrarnas valsande över tangenterna. Fingrarna står i direktkontakt med hjärnan och hjärnan vill säga något, medan jag sitter i mitten och tycker att hjärnan skall hålla käften för den har inte lov att använda den här bloggen som plattform för ilska. Det här är ju min myshörna som jag vill måla i regnbågens färger, där det går enhörningar på lösbete och där lurvskallar lever till de blir minst hundra år.

Jag vill inte släppa in den solkiga verkligheten här. Den finns, det är jag väl medveten om och jag drar många strån till just den stacken, men inte här. Barn dör, folk flyr, folk mördar och blir mördade och vi blir tvångsmatade med ledsamheter från morgon till kväll, med avbrott för någon enstaka solskenshistoria. Men mest är det ledsamheter och besvärligheter som kablas ut i form av nyhetsrapportering och efter varje liten nyhetsrapportering samlas vi individer på internet för att gräla och på olika vis hamra in åsikter i motpartens huvud eller kasta faktaböcker på varandra. Även om vi numera inte kastar ens i närheten av så många faktaböcker som vi borde göra, men det har inte riktigt samma stuns att skriva att vi kastar wikipediatexter i skallen på varandra.

Folk bråkar om allt. Precis allt. Och jag duckar mig igenom sociala medier, biter ihop, andas i fyrkant och försöker bibehålla det lilla tålamod jag har och man kan lugnt påstå att jag stod sist i kön när den dygden delades ut. Jag fick en snålt tilltagen portion.

Ibland brister det. Som idag. När jag läste något så infernaliskt korkat som ett blogginlägg om ett blogginlägg där någon hade skrivit att hon blev beklämd av att se hur hundar säljs i butik i New York och blogginlägget om det handlade om att den beklämda hade “fel” som lade tid på att tycka synd om hundar i butik när det finns människor som är hemlösa. Typ.

Och ja, jag inser även att ovanstående paragraf är på ännu mer metanivå eftersom jag skriver i ett blogginlägg om ett blogginlägg om ett blogginlägg.

Av outgrundlig anledning får nutiden mig att tänka på Monty Pythons sketch där de rika tävlar om vem som hade det sämst som barn. En vansinnigt underhållande sketch.

Och varje individ på det här så kallade internätet har en röst, en plattform och en lösning på alla världsproblem. Om man får tro allt man läser. Vilket man naturligtvis inte bör göra.

Enligt Statistiska Centralbyrån har 92 % av alla mellan 16 och 75 år i det här landet tillgång till internet i sitt hem. Det blir 7,2 miljoner människor. Upp till sisådär 40-årsåldern har 99 % tillgång till internet i sitt eget hem, sedan dalar siffran i takt med stigande ålder och gör att slutsumman därmed landar på 92 %.

Det är väldigt många åsikter. Så många att man blir alldeles trött i huvudet av mediabruset och mediabråken.

Jag tror att alla som kategoriskt hävdar att deras åsikt är den rätta åsikten på olika plattformar på internet skulle må så mycket bättre av att försöka komma ihåg att den personen är en röst av totalt 7,2 miljoner. Antagligen mer, eftersom statistiken ovan bara handlar om vilka som har tillgång till internet i hemmet.

Man får lov att bli beklämd av en hundvalp i ett skyltfönster oavsett hur många barn som dör i Syrien. Eftersom de är helt orelaterade och det ena medför inte att man skiter i det andra.

Vissa dagar alltså?


Posted in Funderingar, Klimakteriekossan by with 21 comments.

Comments

    • Victoria says:

      Men ändå lite patetiskt att gnälla över gnäll? 😉

      • I min värld says:

        Äsch tok heller! Jag gnäller konstant över allas gnäll på min FB och blir totalt vansinnig över folk som har mage att gnälla över att nån lägger ut en bild på en lycklig bebis/vovve/katt/mormor etc när det finns såååååå många flyktingar i detta land osv. LIka gärna som man får bli olycklig över hundvalpar i ett fönster får man bli lycklig över små söööööta vovvisar som har det bra. Man måste väl för sjutton få lov att glädjas åt det lilla och bli olycklig över det som finns i ens närhet likaväl som man måste få lov att förfasas åt allt flyktingelände eller vad det nu är. Ibland är det kanske lättare att hjälpa i ens närhet istället?
        Känner bara att jag blir så totalt översköljd ibland av allt elände att jag inte orkar med att se eller höra om det.

        • Victoria says:

          Jag gläds just nu väldigt mycket åt det lilla <3

          Och nej, man orkar fan inte lyssna på allt oavbrutet. Sen tycker jag nog att folk generellt gnäller extremt mycket nuförtiden, gör de inte? Eller är det bara för att alla hörs HELA tiden?

  • tigerlilja says:

    Du har så rätt. När jag var ung fick jag lära mig att det finns något som kallas inkommensurabla storheter. Det borde folk meditera över då och då.

  • PJAK/Anna says:

    Du få något som iaf fick mig att småle lite inombords……

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21666484.ab

  • Majabella says:

    Jag jobbar på att tillämpa det finska ordspråket: “livet är kort å döden är jävligt lång”. Brukar funka även på bajsnödiga pk-inlägg och pekpinnekommentarer på Fejan, man får faktiskt t.ex. bli upprörd om dom glömt lägga med soya i sushilådan när man åkt till havet och gått långt ut på bästa udden för en picknick. Man kan ha smsat HAV100 flera gånger ändå.

    • Victoria says:

      Jag lovar att försöka tänka i samma banor, men det är svårt. Jag har gått och småsurat i två dagar och så läste jag inlägget om inlägget och kunde inte kommentera i bloggen för att den bloggen är helt dum i huvudet när man försöker kommentera. Det är inte ofta jag försöker, men när jag gör det är det OMÖJLIGT. Då brast det. Även om det liksom bara råkade vara det berömda strået som tog livet av kamelen och inte ett dugg viktigt.

      Läs dårskapen. http://stureplan.se/bloggar/bloggkommentatorerna/2015/10/28/den-ledsna-manniskan

      HUR kan man tro att vi är snällare mot djur än mot människor? Hur många hemlösa katter finns det inte och när senast hade vi glammiga stödgalor för djurens rättigheter i samhället? Herregud, vilket parallellt universum lever de i?

      Du hajar vilken liten droppe i havet det var, men ändå var det precis vad som behövdes för att få mig att tippa över 😉 Jag VILLE kommentera men skitbloggportalen ville inte det.

  • Birgit says:

    Som jag håller med. All denna bajsnödighet.
    Gillar särskilt “…blogginlägg om ett blogginlägg om ett blogginlägg.” Det är min humor 😀

  • Marie says:

    Nu fick hon ju väldigt mycket mothugg i de kommentarer som publicerats – och väldigt bra argument också, så situationen är inte helt hopplös. Håller med dem – och dig! – att man inte ska ställa grupper mot varandra och inte avfärda en sak bara för att en annan är “värre”. Hur det nu kan vara värre om människor far illa eller djur gör det. Det är lika illa vilket som, fast på olika sätt kanske.

    Sitter här bredvid en 20 gammal katt som jag räddat ur ren misär. Första kvällen hon kom hem till mig åt hon kattsand. Hur har kissen haft det (hon har haft ett hem trots allt) om hon äter kattsand, kan man fråga sig. Idag är hon rakad, fri från sina fruktansvärt smärtsamma tovor. De infekterade tänderna utdragna så att hon slipper klia kinden sårig och hon får massor av kärlek och riktig mat. Imorgon flyttar hon till ett jourhem där hon slipper bli hotad och attackerad av min egen katthona, som inte tål henne. Hon kommer att leva ett gott liv i ensamt majestät, den tid hon har kvar.

    • Victoria says:

      Tur att hon fick det. Jag har faktiskt inte gått in och kollat efter att jag försökte upplysa om hur det ser ut för våra husdjur och fick ett bryt över att den portalen är helt hopplös att kommentera på. Lite oklart vilket det var som utlöste nervsammanbrottet här, att det som vanligt inte gick att kommentera eller att någon är så totalt uppe i det blå att de tror att djur har det bättre än människor och att fler bryr sig. Jösses alltså?

      Och lilla lilla tanten. Vet du inte alls vad hon har varit med om? Det är så jävla lågt att vara taskig mot djur att jag saknar ord. Jag förstår mig verkligen inte på det. Det är så sorgligt och så obeskrivligt elakt att det inte finns ord för det. Personligen har jag svårare att förstå någon som smockar till ett djur än någon som smockar till en människa och jag skulle gärna dona med glammiga galor för djurens väl och ve. Ge henne en nospuss från mig. Hon förtjänar att leva sin sista tid med nyfångad fisk och Belugakaviar på sidendyna.

      • Marie says:

        Lilla Skruttisen (hon ska få ett riktigt namn) har haft ett gott liv fram tills i januari i år, då familjesituationen rasade ihop. Jag kom in i bilden för ett par månader sedan och fick veta om kattens existens för 1 månad sedan. För 3 veckor sedan tog jag hem henne till mig. Jag kunde inte lämna henne där hon var, särskilt som det skulle verkställas en vräkning några dagar senare. Vore det inte för min knäppa Anja skulle hon få stanna här, men hon får det bra i jourhemmet också.

    • Victoria says:

      Var tvungen att kolla igen. Men alltså, hon fortsätter ju hävda att vi ömmar mer för utsatta djur än för människor? Nu skall jag inte kolla mer för jag skall måla åsnor och jag orkar inte förfasas mer 🙂

  • Gina says:

    Det är av denna anledning jag läser din blogg. Här är det glad stämning på alla sidor. Har funderat mycket på det där med åsiktsfrihet som i mina ögon nästan gått för långt. Jag skulle vilja se lite mer åsiktsansvar. Hoppas du hänger med i mitt resonemang. Orden är inte på min sida idag.

    • Victoria says:

      Åsiktsansvar var nog det bästa ordet jag någonsin hört.

      Jag skall pränta in det i hjärnan på mig själv till att börja med 🙂

  • InchGbg says:

    Åsiktsansvar, halleluja vad bra sagt!!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.