HAHA vilken ljuvlig tajming.

Dessutom blev jag rörd till tårar av tacksamhet. Tack! Herregud så glad jag blev.

Jag vaknade absolut på fel sida imorse. Av ingen anledning alls. Irritationen har liksom hängt med som en ovälkommen följeslagare hela dagen och jag känner mig som en stor och folkilsken seriefigur. Ni vet sådär som tecknade figurer ser ut när de blir riktigt arga, de blir rödare och rödare i ansiktet, bakgrundsljudet brukar vara ett ånglok som går snabbare och snabbare och så kommer det rökpuffar ur öronen på den jättearga figuren.

Exakt så har jag känt mig hela dagen. Och det brast när jag inte kunde kommentera blogginlägget om blogginlägget.

Jag har alltså fräst åt alla hela dagen. Till och med åt lurvskallarna och lillkissen. Vilket är totalt bortkastat fräs, de fattar inte i alla fall och då måste man le lite åt dem lite innan man återgår till att vara fräsig.

Nyss vågade sig maken förbi med dagens post och jag hade fått paket. Tajmingen alltså. Så fantastisk tajming att det nästan var lite läskigt. Lite Saida över både present och tidpunkt (visste du att jag skulle vara en klimakteriehäxa idag och är du synsk Anette?).

Hundarna blev gladare än jag över den fina presentinslagningen.

IMG_7990

Eftersom de ÄLSKAR presentpapper. Lite orimligt mycket kan tyckas. Julaftnar kan vara lite hetsiga tillsammans med de två papper- och kartongtjuvarna.

Just det här pappret tog jag av och lade på bordet, två sekunder senare kom en kobrasnabb nos upp på bordet och snodde det och fyra sekunder senare såg det ut så här på golvet när båda lurvskallarna hade “samsats” om det.

IMG_7991

Vad är det med hundar och presentpapper undrar jag, även om det inte går att låta bli att fnissa åt det. Stor är värst (bäst?). Han är lika beredd som en kortdistanslöpare i startfållan så fort man börjar öppna ett inslaget paket och det händer att han tycker att man är alldeles för långsam så han måste styra upp och “hjälpa till” innan man är klar.

I paketet låg den här.

IMG_7992

Om du bara visste exakt hur stort och viktig den här är idag. Och hur himla glad jag blev över att någon bara tänkte på mig. På MIG liksom? Det är ju helt osannolikt. Jag bara sitter och skakar på huvudet för att det är så svårt att greppa.

Tack! Alltså, orden räcker inte ens till för att förmedla tacksamheten. Jag är lite mållös. Vilket inte händer så ofta.

Nu skall jag gå och måla en åsna och tänka fina tankar om att åsnor är snälla och söta djur och så skall jag inte tänka alls på att åsnor i människovärlden tenderar att promenera på mina nerver.

Jag säger (nästan) som Karl-Bertil Jonssons pappa.

Det var tamig fan det finaste jag fått sedan jag konfirmerades.

<3


Posted in Klimakteriekossan, Uncategorized by with 9 comments.

Comments

  • I min värld says:

    Haha Jag kan se jyckarna framför mig, vilt slitande i pappret och spottande åt silkespappret (som har en tendens att fastna överallt i munnen)
    Ibland behöver man inte mer än att någon annan tänker lite 🙂
    Have fun!

  • I min värld says:

    Förresten kan jag tala om att åsnor ÄR snälla och gulliga, jag höll på att få en med mig hem från Paris för ett par år sen 🙂

    • Victoria says:

      Hur exakt får man nästan med sig en åsna hem från Paris? Snälla berätta? Och tack igen. Jag blev verkligen så himla glad och gick och lade mig i sängen redan klockan sex, med ljudbok, levande ljus och så målade jag åsnan. Började i alla fall. Det är pilligt.

      Kram!

      • I min värld says:

        Hm var på Paris Zoo och där såg jag den! Där stod den och såg olycklig ut i ett hörn, inte ett grönt grässtrå så långt ögat kan nå. Så den barmhärtige samariten, jag alltså, hoppade glatt över ett litet staket och började repa gräs åt den olycklige. Under tiden stod sambon och skämdes (och tyckte jag var aningen pinsam). Det hela slutade med att var gång jag försökte gå därifrån så skreeeeek den lilla åsnan som bara en åsna kan och ville ha mer gräs. Jag grät och sambon led när jag försökte övertala honom att vi skulle ta med den hem. Tror att det tog en bra stund innan han fick iväg mig därifrån med tårarna rinnandes och öronen fulla av åsneskrik fast förhoppningsvis från en lite gladare åsna som hade fått handrepat gräs 🙂

        Men kul att du gillade boken så har du lite att lugna nerverna med och sysselsättning när sömnen tryter 🙂 Kram

  • CamillaF says:

    Och här uppe i Uppsala sitter jag blankögd och varm och gläds åt din glädje! Apropå delad glädje… world peace osv! 🙂

    • Victoria says:

      Jamen visst känns det i hjärtetrakten? Så himla rart och exakt var jag behövde. Jag tror alla behöver en målarbok faktiskt. 🙂

  • Granntanten says:

    Och jag som läste “har liksom hängt med som en ovälkommen telefonförsäljare hela dagen”, jag ska nog boka in en telefonfri semester ett tag tror jag?

    Det är lite mysigt när någon tänker på en sådär!

  • PJAK/Anna says:

    En oväntad present är nästan alltid det bästa man kan få hur liten den är.

    Tummen upp Anette!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.