Även Demolition Man behöver tröst

Stor och Liten har två vitt skilda sätt att visa vad de tycker är läskigt. Stor blåser upp sig till dubbla storleken och skäller, han är nämligen bara rädd för okändingar. Inget annat. Vi får göra vad vi vill med honom även om han kan gå omkring och protestera lite i smyg genom att småsura.

Liten har ingen aning om hur man bär sig åt när man blåser upp sig, han är mer bäbis och inte rädd för så himla mycket alls. Däremot älskar han inte när man pillar på hans framtassar, men han står ut med det. Utan att varken småsura eller protestera.

Ingen av dem tycker att det är särskilt festligt att bli kloklippt för det gör ONT. Påstår de alltså. Båda två och varje gång det är dags. Vilket bara är tramsande. Det gör inte ett dugg ont att klippa klorna. Om man bara låter bli att klippa pulpan och vi kan väl prata tyst om att det kan ha råkat hända någon enstaka gång på Stor, dock aldrig på Liten. Liten har praktiskt vita och genomskinliga klor där pulpan syns väldigt tydligt medan Stor har svarta och ogenomskinliga.

Trots det är Stor mer medgörlig än Liten, även om ingen av dem är överdrivet omedgörliga. Det är ju inte helt ovanligt att man inte klarar att klippa klorna själv på sin hund för att de är så rädda om sina tassar och därmed måste lämna bort dem för manikyr. Jag är oändligt tacksam över att de bara är lagom fåniga när det är dags för klippande.

Först ut är alltid Stor. Och ritualen ser likadan ut varje vecka. De ligger i husses knä och jag klipper. Stor gruffar lite, men finner sig i det eftersom det faktiskt innebär att han får ligga i just husses knä och bli kliad på magen samtidigt. Däremot lackar han ur på Liten efteråt för att han kan ha råkat titta på honom när han ligger och ser underlägsen ut med magen i vädret.

Efter varje klippning måste alltså Stor påminna Liten om att det är Stor som är bossen och när Stor har knycklat ihop oförstående Liten till en boll och viskat morrande ord i örat på honom att han aldrig skall glömma just det så är del ett av Projekt Kloklipp avklarad.

Då är det dags för Liten att hamna på rygg i husses knä. Något han finner sig i bara han får ha sin snutte i munnen (ja, det är samma snutte som han räddade undan en säker död när den hamnade under kompostgallret).

IMG_7995

Sedan ligger han så still att han är alldeles stel under den minut det tar att snippa bort klospetsarna. Med snutten fastkilad mellan tänderna.

För honom är det dödligt allvar med snuttar. För mig är det så sött och rart att det nästan inte är hanterbart.

Var och en blir salig på sitt sätt, hälsar hundarna som nyss fått sin manikyr/pedikyr.

Hur klipper ni era stackare?


Posted in Hundarna, Klimakteriekossan by with 41 comments.

Comments

  • Granntanten says:

    Hansominte sitter på köksgolvet, Malte går dit och sätter sig i hans knä, hansominte vänder upp och ned på Malte och klipper. Done. Ingen snutte, inget gruff men aningens liiiidande, för det äääär ju skitläskigt. Egentligen.

    • Victoria says:

      Han GÅR alltså dit frivilligt? Här gås inte frivilligt, men resten låter ungefär lika. Man får lura dit dem, vända upp och ner och sedan klippa medan de lider. En med snutte och en utan. Pga läskigheten 😉

      • Granntanten says:

        Han går ALLTID till den som sitter på golvet, inga undantag. Sen kan han se lite besviken ut när han inser att det är kloklippartajm, men nog fasen går han dit igen nästa gång. Vi betalade för tassarna. Svansen fick vi med på köpet. Huvud ingick inte… Katterna funkar i stort sett likadant, fast med mer hjärna. =)

  • Behå-Helene says:

    Men milda tider så söt han är med sin snutte! 😀

    Skitsvansarna sköter sin mani/pedi på egen hand. Jag vill inte veta vart. Hoppas på något träd men man kan misstänka någon stolpe hos någon granne. Säkert hos den sure snett över. Han kan ha det.

    http://hogengard.blogspot.se/2015/10/sloa-som-en-katt.html

    • Victoria says:

      Jamen jag vet. Han är så söt att man faktiskt dör lite. Denna eviga snutte.

      Så länge de inte sköter sina klor på sur grannes möblemang är det väl okay. Eller ja, är grannen sur hade jag nog velat att de skulle göra det 😉

  • Gina says:

    Vilket bedårande foto av den änglige herr´n! :-). I början av mitt hundagande hade jag stora problem med kloklippningen men hade turen att arbetsträna i en liten djurbutik som hade just kloklippning som service. Jisses så jag saknar min lille trogne vän.

    • Victoria says:

      FNISS. Vilken oerhört freudiansk felskrivning apropå kloklippning, “hundagande”, det är ju just vad det är (hälsar lurvskallarna).

      Och ja. Det är tomt utan våra fyrbeningar. Orimligt tomt faktiskt. Du kan få låna den lille snutten?

      • Gina says:

        Hehe ;-). Såg inte själv vad jag skrivit. Skriver utan å, ä och ö på min mobil som inte har svensk text av någon outgrundlig anledning (läs: jag är en teknikidiot). Det är som att ha ett eget språk och försöka undvika just å, ä och ö i de ord jag använder, svårare än man kan tro. Ha en trevlig helg med dina lurvskallar, katten och för all del även maken ;-).

  • Nina says:

    Jag har det bra dottern är utbildad djursjukvårdare så hon sköter all kloklippning. Sen hon tog över så är det inga problem hon sitter också på golvet när klor ska klippas på båda katterna.

    • Victoria says:

      Det där har jag aldrig vågat mig på, mitt mod sträcker sig till hundarna. Blir man inte väldigt trasig om man försöker klippa klorna på katter? *rädd

      • Nina says:

        Nej våra katter har aldrig fräst eller klöst när klor ska klippas men däremot så märker man på dem att de gärna skulle vilja slippa om de kunde.

  • Karin says:

    Dom lämnas in,antingen hos vet eller groomingstället…

    • Victoria says:

      För att de inte vill eller för att du inte vill? 😉 Jag hatar verkligen att vara den elaka som faktiskt klipper.

      • Karin says:

        För att JAG inte vill,kunde inte ens klippa den satans kaninen utan att klippa i pulpan….so why liksom utsätta både mig och dom för detta!ps hälsn f ett soligt la France 24c&sol☀️ Mohaha

  • PJAK/Anna says:

    Hmm vet inte om jag vågar skriva hur jag gjorde med mina hundar. Jo collie-n var det Inga problem, sitt, tass, klipp, nästa tass, klipp och efter 4 tassar klart. Men terven……..

    • Victoria says:

      Hahaha joooo. Nu blir jag ju extremt nyfiken. Det är ju inga småhundar du pratar om heller.

      • PJAK/Anna says:

        Nope, har aldrig haft mindre. Tycker denna storlek är en bra storlek. Man ser dem, man kan hantera dem och så är de lagom att ligga sked med när man ska sova 🙂

        Som valp låg terven på rygg I knät, som tonåring med hjärnspöken la jag henne på sidan med mig over sig och sen klippte man fort som attan. Hon gillade inte behandlingen så 6 klippningar senare så la hon sig jämte I stället…… Men det var lite strid där ett tag om vem som skulle bestämma om det skulle klippas eller ej. Men jag var lika tjurigt envis som hunden och lite värre för jag vann 🙂 Och jag klippte aldrig någon av dem I pulpan. Peppar, peppar……

  • I min värld says:

    När Lurchern levde kommenderades plats på golvet sen klipptes det. Sista vovven Springern lyfte man upp på ett bord och sa “tass” Han suckade och lyfte och mamsen klippte 🙂 Samma sak när det skulle trimmas, upp på ett bord och han suckade och jag klippte, han muttrade lite när han tyckte att det tog för lång tid, jag sa tyst och han suckade igen. 🙂

  • PGW says:

    Min prickiga kloss, frid över hans minne, avskydde kloklippning. 38 kilo motvillig ål är en utmaning. Under en period hjälpte din lillebror mig, han höll i jycken med ungefär hela kroppen och jag klippte. Sedan tipsade någon mig om att klippa utomhus, med någon distraktion som jycke kunde titta på. Vid det här laget hade jag utvecklat något slags system med att klippa en tass varannan dag eller så, mest för att han skulle ge upp och bara finna sig i det. Under en period stannade vi sådär varannan dag vid ett område där de grävde ner fjärrvärmerör (tror jag?), massa gubbar och traktorer och jox. Jättekonstigt, tyckte hunden och blev aningen distraherad. JÄTTEKONSTIG, tyckte antagligen farbröderna om det där fruntimret som stannade varje dag och klippte en tass.

    • Victoria says:

      Min bror? Jag har ingen bror. Fniss.

      Men det där med distraktion är ju oerhört praktiskt när det gäller det mesta. Då får man faktiskt strunta i funderande gubbar, för man brottar inte ner en 38-kilos ål.

    • Humlan says:

      Men tänk så roligt för farbröderna när de spekulerade i vad du höll på med och varför! 🙂 (Hoppas det inte var någon hundägare blad dem, som löste mysteriet redan under första veckan!)

    • Maria Hernborg says:

      Hahaha, vilken underbar syn…;)

  • Kattägare says:

    Vår hankatten fanns sig kloklippandet, bara han fick sitta med ryggen mot mig och gömma huvudet i mitt armveck. Ungefär som att det var läskigt att klippa. Han gick med på det mesta när han levde, från bad till veterinärbesök och att vi tog blodsockerprov i örat några gånger i veckan.
    Honkatten gäller att lyckas fånga in, är nästan svårast. Sedan får man försöka hålla kvar henne och klippa snabbt.

    • Victoria says:

      Jösses. Jag har haft en katt som gått med på det mesta, men den här lilla, vanligtvis fogliga, skulle aldrig gå med på kloklippning. Skulle jag testa det skulle jag se ut som en väldigt begagnad klösbräda efteråt 😉

  • Sarah says:

    Husses staffe står som en liten ponny och blir klippt utan problem
    Mina katter ligger upponer i mitt knä och blir klippta utan problem
    Däremot min dvärgpinscher på 3 kg… Hon får Parkinson varje gång, husse håller henne i famnen och jag försöker klippa kolsvarta klor på darrande ryckiga små tassar. Och nej det går sällan bra och pulpan kommer i kläm typ varje gång. Och det blir inte lättare med tiden

    På jobbet klipper jag klor på typ vad som helst utan problem. Ibland med hjälp av djurägare eller arbetskamrater

    • Victoria says:

      Hahahaha! Alltså beskrivningen är ju så klockren. Jag förstår precis vilken typ av ryckighet du menar.

      Visst är det knepigt att det alltid är enklare att klippa andras hundar?

  • ia-Maria says:

    Med mina numera änglahundar har det aldrig varit några problem. De stod på golvet och jag bad om en tass å så var det klart liksom.
    Räknar mig numera som störterfaren kloklipperska, och fåribland grannhundars förtroende att peta på dem.
    Jojo, så kom nuvarande Virrpannan… Med henne får vi göra precis som ni gör. Hon är tålig men får en totalt förkrossad uppsyn.. Den här matten har blivit lite skumögd med åren och behöver numera rikta om spotlightsen ner på darrande tassar. Virrpannan är inte alltid så virrig, och har noterat och observerat. Hon räddar sig snabbt till sin “plats” och hoppas på barmhärtighet. Istället blir hon alltid fångad och buren till köket. Tufft liv.

  • Heidi says:

    Tjocka katten är MYCKET missnöjd vid kloklippning. Brukar klippa en tass och sedan nästa en annan dag osv tills alla klor är klippta. Hon låter förjävla mycket, både morrar och fräser men har hittills inte rivit/bitit mig även om hon nog bra gärna skulle vilja. Varit så de 7 år jag haft henne.

    Kattungen som bott här i tre månader nu är.. intressant. En kattunge är SJUKT vig och slingrig som en ål. Man tar ett hårt grepp om kroppen (tror man) och klipper en klo. Plötsligt har katten slingrat sig ner på golvet “ba sådär”?! Hon är åtminstone inte arg eller fräsig. Hon tycker mest det verkar onödigt att klippa klorna. Jag tycker det är ytterst nödvändigt då de 387634 ggr per dag sitter fast i någon kroppsdel på matten…

    Katten som jag tyvärr fick ta bort tre månader sedan var den lättaste att klippa på. Gos gos i knät och så klippa så många klor man ville. Ibland låg hon och spann hela klippningen och låg kvar efteråt, ibland flydde hon så snart jag var klar.

    • Victoria says:

      Min lilla snälla skulle göra det i ren skräck. Bita mig och riva mig alltså. Eller ja, kanske inte bita mig, men definitivt riva mig sönder och samman.

      Varför kan man inte berätta för dem att det är ofarligt och går SÅ mycket snabbare om de inte stretar emot? Det retar mig varje gång.

  • Ellinor says:

    Den lilla 5kgs lurven är lättklippt pga sin storlek…. Bara att lägga på rygg i knät och klippa. Den andra på 40kg däremot… Hejåhå…. Nu har vi ändå kommit fram till någon slags vapenvila, men det blir framtassar en dag och baktassar en annan… Har tidigare haft rena brottningsmatcher för att kunna klippa och fått lov att sitta gränsle över honom… Han har lite kraft i benen så han har varit mkt förtjust i att sparka med bakbenen och få in en och annan träff i revbenen. Nu sker det lugnt och städat så länge jag är helt ensam med honom… Är någon annan i närheten så börjar rodeon för då blir det helt plötsligt jättesynd om honom. Och att någon annan skulle få klippa, glöm det.

    • Victoria says:

      Och DÄR frustfnissade jag. Kan relatera. Trots bara 20 resp. 25 kilo här, det är en strid jag inte vill ta med risk för personskador 😉

      Men du gränslar honom alltså? Hahaha, herregud vilken tur att hundar ändå inte riktigt fattar sin styrka och att de är lite för snälla för sitt eget bästa. *torkar skrattårar

      • Ellinor says:

        Nuförtiden slipper jag gränsla honom… Har istället blivit snabb som en vessla å klipper klorna när han minst anar det, då hinner jag 2 tassar utan problem och sen blir det klappar och gos.

        • Victoria says:

          Jag hade så gärna velat se rodeon. Det lät väldig väldigt roligt.

          Kommer ihåg när jag för väldigt många år sedan var i lokala djurbutiken för att köpa något och väldigt liten tant kom in med skitglad Grand Danois-valp. Hon klarade inte kloklippningen eftersom hunden redan som åttamånaders gick upp till bröstet på henne. Det var en fascinerande syn, som att gå till hovslagare ungefär.

          • Ellinor says:

            Du kan få prova att klippa hans klor så får du uppleva den 🙂 Han har väl lärt sig att acceptera det någorlunda med åren… Fick hem honom när han var 2,5år och han fyller 10 i januari ( var har åren tagit vägen?!)

          • Victoria says:

            Hahaha ja! Oerhört roligt. Jag har haft en liknande sammandrabbning med 50 kilo briard en gång för längesedan, det hade varit väldigt underhållande att få uppleva igen. Arma vovve dock, men erbjudandet är så lockande.

            Var åren tar vägen är oförståeligt. Verkligen oförståeligt. Man kan bara sucka uppgivet åt det?

  • Karin says:

    250 mil ,finally home…stannade på en rastplats och när jag skulle slänga “lite skit”&kissa vovvarna så hittade jag en plastpåse som rörde sig,så nu har vi 4 kattungar här……herregud hur fan tänker man

    • Victoria says:

      MEN VAD ÄR DET FÖR DÅRE SOM HAR SLÄNGT FYRA MISSAR I EN PÅSE? Nu vill jag gråta en skvätt. Vilken tur att just du stannade, även om jag inser problematiken (ähum) så hade ju du inte klarat att åka ifrån dem. Hur mår de? Bilder? Ålder?

      • Karin says:

        Fick fullständigt hjärnsläpp…”vilka katter?”antagligen förträngning,såklart vi tog dom med oss,och vilken jävla circus det blev i bilen sen….lämnade in dom på samma ställe som vi adopterade valpen ifrån(pay back time liksom)vet inte vad som har hänt sen,med jag klarar mig gott m 3 vovvar.Iaf kan jag inte göra mer.PS det var en lååång dag i Toscana igår,ursäkta

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.