Hur roligt? Och de har ingen aning.

16 kommentarer

Om hur elak matte är alltså.

Jag är gräsänka i helgen. Hussen har åkt någonstans för att göra någonting med vår båtmotor. Det enda jag vet och lyssnade till var att motorn har blivit urtagen ur båten och numera ligger alldeles tom på sin båtplats, för motorn skulle åka släpkärra någonstans. Oklart varför, det var inget fel på den, men den skulle tydligen bli bättre och jag var inte involverad i bestämmandeprocessen. Det vet jag däremot varför jag inte var, för jag hade sagt nej.

Typiskt onödigt att göra en fullkomligt bra motor “bättre”. Vilket betyder fler hästkrafter. Onödigt som sagt.

Den här lördagen är det därmed lite störningar i invant beteende. Jag brukar vakna runt åtta, hundarna brukar blinka sömnigt, husse brukar inte blinka överhuvudtaget och allihop ligger kvar medan jag går upp.

Jag vaknade som vanligt runt åtta och gick upp och hundarna upptäckte att det inte fanns någon att ligga kvar med. DET är ju otänkbart (att ligga kvar i sängen utan människa alltså). Så de vacklade upp, tittade slokörat på mig medan jag åt frukost och sedan åååårkade de faktiskt inte mer, slingrade sig ut ur vardagsrummet och försvann.

Hålla på och gå upp mitt i natten är inte deras grej.

Vad de inte vet är att jag smygkikade på dem.

Ni vet den där crowdfunding-sidan som jag har pratat om cirka en miljard gånger, där man betalar för något som inte är tillverkat än och liksom hjälper till ekonomiskt med processen att tillverka något käckt i begränsad upplaga för att testa marknaden? Kickstarter.com?

Där hittar jag ju käcka saker ganska ofta (och ibland dödslarviga men roliga saker som min skäms- och sovkudde), men lika ofta tar det ju såklart ganska lång tid innan man får grejorna man har varit med och fundat så man hinner glömma av det. Igår fick jag en pryl som jag fundade för drygt ett år sedan och som jag trodde skulle vara lite daterad nu, men det var den inte.

Kolla här, så här ser den ut.

IMG_8014

Väldigt äpplefierad, men inte mig emot. Den passar utmärkt ihop med alla andra äpplen i den här familjen. Och den ser ut som en digital väggklocka med lite olika attribut som termometer, väderstation och annat grejs. Man kan alltså trycka på de där ringarna om man nu skulle vara hugad att veta mer om just luftfuktigheten i lägenheten.

Just nu struntar ju i just den biten totalt. Så långt har jag inte kommit än. Mitt roligaste är att det är en svinbra vidvinkelkamera på den och att jag har den i hallen och att hundarna inte har en aning om att jag smyger på dem.

Så imorse då. När de slank ut ur vardagsrummet för att ostört tryna vidare. Då tog jag bara upp min telefon och invaderade deras privatliv för att kika på dem genom appen. Man ser dem alltså live och i rörligt format, men det är svårt att ta skärmdumpar på rörliga format.

Först låg de jättelänge och trynade i en böghög vid ytterdörren. Att kombinera sovande med vaktande är deras bästa gren.

IMG_7999

Hm. Liten har faktiskt inte lagt ner huvudet här ser jag.

Sedan gick Liten in på toaletten för att dricka lite. Vattenskålen står där, så man hoppas att det var just ur den han drack och inte ur toastolen, och så gick han tillbaka.

IMG_8002

Och så vilade han sig lite igen. Fast närmare spionklockan den här gången.

IMG_8004

Det här är ju hur roligt som helst.

Och antagligen väldigt praktiskt. För jag inser ju att det inte enbart är meningen att man skall sitta i vardagsrum och spionera på hundar i hall. Den larmar om någon rör den (och filmar personen som rör den), det upptäckte jag av en slump när jag flyttade på den. I appen kan man se en hel drös med saker, men jag har inte läst manualen än.

Jag gjorde det viktigaste först.

Vad är väl viktigare än att spionera på sina högt älskade djur?

Gissar att det kan finnas ett visst intresse för nämnda pryl om man har just husdjur som är ensamma hemma, eftersom den larmar för både det ena och det andra, men då får ni läsa om den själva.

Nu skall jag fortsätta smygkika på jyckarna.

(Nej, jag är som vanlig absolut inte sponsrad och nu har jag faktiskt bestämt mig för att inte skriva det mer, jag skriver när jag är det istället, okay?)


Postat 12:23 i Dagens Tips, Hundarna, Klimakteriekossan av
16 kommentarer

Även Demolition Man behöver tröst

41 kommentarer

Stor och Liten har två vitt skilda sätt att visa vad de tycker är läskigt. Stor blåser upp sig till dubbla storleken och skäller, han är nämligen bara rädd för okändingar. Inget annat. Vi får göra vad vi vill med honom även om han kan gå omkring och protestera lite i smyg genom att småsura.

Liten har ingen aning om hur man bär sig åt när man blåser upp sig, han är mer bäbis och inte rädd för så himla mycket alls. Däremot älskar han inte när man pillar på hans framtassar, men han står ut med det. Utan att varken småsura eller protestera.

Ingen av dem tycker att det är särskilt festligt att bli kloklippt för det gör ONT. Påstår de alltså. Båda två och varje gång det är dags. Vilket bara är tramsande. Det gör inte ett dugg ont att klippa klorna. Om man bara låter bli att klippa pulpan och vi kan väl prata tyst om att det kan ha råkat hända någon enstaka gång på Stor, dock aldrig på Liten. Liten har praktiskt vita och genomskinliga klor där pulpan syns väldigt tydligt medan Stor har svarta och ogenomskinliga.

Trots det är Stor mer medgörlig än Liten, även om ingen av dem är överdrivet omedgörliga. Det är ju inte helt ovanligt att man inte klarar att klippa klorna själv på sin hund för att de är så rädda om sina tassar och därmed måste lämna bort dem för manikyr. Jag är oändligt tacksam över att de bara är lagom fåniga när det är dags för klippande.

Först ut är alltid Stor. Och ritualen ser likadan ut varje vecka. De ligger i husses knä och jag klipper. Stor gruffar lite, men finner sig i det eftersom det faktiskt innebär att han får ligga i just husses knä och bli kliad på magen samtidigt. Däremot lackar han ur på Liten efteråt för att han kan ha råkat titta på honom när han ligger och ser underlägsen ut med magen i vädret.

Efter varje klippning måste alltså Stor påminna Liten om att det är Stor som är bossen och när Stor har knycklat ihop oförstående Liten till en boll och viskat morrande ord i örat på honom att han aldrig skall glömma just det så är del ett av Projekt Kloklipp avklarad.

Då är det dags för Liten att hamna på rygg i husses knä. Något han finner sig i bara han får ha sin snutte i munnen (ja, det är samma snutte som han räddade undan en säker död när den hamnade under kompostgallret).

IMG_7995

Sedan ligger han så still att han är alldeles stel under den minut det tar att snippa bort klospetsarna. Med snutten fastkilad mellan tänderna.

För honom är det dödligt allvar med snuttar. För mig är det så sött och rart att det nästan inte är hanterbart.

Var och en blir salig på sitt sätt, hälsar hundarna som nyss fått sin manikyr/pedikyr.

Hur klipper ni era stackare?


Postat 12:47 i Hundarna, Klimakteriekossan av
41 kommentarer

HAHA vilken ljuvlig tajming.

9 kommentarer

Dessutom blev jag rörd till tårar av tacksamhet. Tack! Herregud så glad jag blev.

Jag vaknade absolut på fel sida imorse. Av ingen anledning alls. Irritationen har liksom hängt med som en ovälkommen följeslagare hela dagen och jag känner mig som en stor och folkilsken seriefigur. Ni vet sådär som tecknade figurer ser ut när de blir riktigt arga, de blir rödare och rödare i ansiktet, bakgrundsljudet brukar vara ett ånglok som går snabbare och snabbare och så kommer det rökpuffar ur öronen på den jättearga figuren.

Exakt så har jag känt mig hela dagen. Och det brast när jag inte kunde kommentera blogginlägget om blogginlägget.

Jag har alltså fräst åt alla hela dagen. Till och med åt lurvskallarna och lillkissen. Vilket är totalt bortkastat fräs, de fattar inte i alla fall och då måste man le lite åt dem lite innan man återgår till att vara fräsig.

Nyss vågade sig maken förbi med dagens post och jag hade fått paket. Tajmingen alltså. Så fantastisk tajming att det nästan var lite läskigt. Lite Saida över både present och tidpunkt (visste du att jag skulle vara en klimakteriehäxa idag och är du synsk Anette?).

Hundarna blev gladare än jag över den fina presentinslagningen.

IMG_7990

Eftersom de ÄLSKAR presentpapper. Lite orimligt mycket kan tyckas. Julaftnar kan vara lite hetsiga tillsammans med de två papper- och kartongtjuvarna.

Just det här pappret tog jag av och lade på bordet, två sekunder senare kom en kobrasnabb nos upp på bordet och snodde det och fyra sekunder senare såg det ut så här på golvet när båda lurvskallarna hade “samsats” om det.

IMG_7991

Vad är det med hundar och presentpapper undrar jag, även om det inte går att låta bli att fnissa åt det. Stor är värst (bäst?). Han är lika beredd som en kortdistanslöpare i startfållan så fort man börjar öppna ett inslaget paket och det händer att han tycker att man är alldeles för långsam så han måste styra upp och “hjälpa till” innan man är klar.

I paketet låg den här.

IMG_7992

Om du bara visste exakt hur stort och viktig den här är idag. Och hur himla glad jag blev över att någon bara tänkte på mig. På MIG liksom? Det är ju helt osannolikt. Jag bara sitter och skakar på huvudet för att det är så svårt att greppa.

Tack! Alltså, orden räcker inte ens till för att förmedla tacksamheten. Jag är lite mållös. Vilket inte händer så ofta.

Nu skall jag gå och måla en åsna och tänka fina tankar om att åsnor är snälla och söta djur och så skall jag inte tänka alls på att åsnor i människovärlden tenderar att promenera på mina nerver.

Jag säger (nästan) som Karl-Bertil Jonssons pappa.

Det var tamig fan det finaste jag fått sedan jag konfirmerades.

<3


Postat 17:08 i Klimakteriekossan, Uncategorized av
9 kommentarer

MMMPPFFF!

21 kommentarer

Är ljudet som tränger igenom av att bära munkavle. Som ingen annan än jag själv valt att skruda mig i för att jag inte vill skriva i bloggen när jag är arg på riktigt. Om det inte är på maken, maken hamnar ofta i bloggen när jag både är arg på riktigt, halvriktigt och inte särskilt riktigt alls.

Men det finns ju en hel värld som retar upp mig dagligen och oftast möter jag den världen på Facebook i form av delbara textrader skrivna av självutnämnda know it all-typer utan någon som helst självinsikt eller ödmjukhet. Och grejen är att det har slutat spela roll vad det handlar om, det kan handla om saker som jag personligen ömmar utav bara helvete för, likväl som att det handlar om saker jag absolut inte håller med om alls.

Det har gått så långt att jag inte vill läsa något av någon.

Vilket är en paradox av magnitud när man skriver en blogg, det inser jag faktiskt. Jag inser även hela ovanstående drapa är så motsägelsefull att jag vill spy över mina egna bokstäver, men jag kan inte hejda fingrarnas valsande över tangenterna. Fingrarna står i direktkontakt med hjärnan och hjärnan vill säga något, medan jag sitter i mitten och tycker att hjärnan skall hålla käften för den har inte lov att använda den här bloggen som plattform för ilska. Det här är ju min myshörna som jag vill måla i regnbågens färger, där det går enhörningar på lösbete och där lurvskallar lever till de blir minst hundra år.

Jag vill inte släppa in den solkiga verkligheten här. Den finns, det är jag väl medveten om och jag drar många strån till just den stacken, men inte här. Barn dör, folk flyr, folk mördar och blir mördade och vi blir tvångsmatade med ledsamheter från morgon till kväll, med avbrott för någon enstaka solskenshistoria. Men mest är det ledsamheter och besvärligheter som kablas ut i form av nyhetsrapportering och efter varje liten nyhetsrapportering samlas vi individer på internet för att gräla och på olika vis hamra in åsikter i motpartens huvud eller kasta faktaböcker på varandra. Även om vi numera inte kastar ens i närheten av så många faktaböcker som vi borde göra, men det har inte riktigt samma stuns att skriva att vi kastar wikipediatexter i skallen på varandra.

Folk bråkar om allt. Precis allt. Och jag duckar mig igenom sociala medier, biter ihop, andas i fyrkant och försöker bibehålla det lilla tålamod jag har och man kan lugnt påstå att jag stod sist i kön när den dygden delades ut. Jag fick en snålt tilltagen portion.

Ibland brister det. Som idag. När jag läste något så infernaliskt korkat som ett blogginlägg om ett blogginlägg där någon hade skrivit att hon blev beklämd av att se hur hundar säljs i butik i New York och blogginlägget om det handlade om att den beklämda hade “fel” som lade tid på att tycka synd om hundar i butik när det finns människor som är hemlösa. Typ.

Och ja, jag inser även att ovanstående paragraf är på ännu mer metanivå eftersom jag skriver i ett blogginlägg om ett blogginlägg om ett blogginlägg.

Av outgrundlig anledning får nutiden mig att tänka på Monty Pythons sketch där de rika tävlar om vem som hade det sämst som barn. En vansinnigt underhållande sketch.

Och varje individ på det här så kallade internätet har en röst, en plattform och en lösning på alla världsproblem. Om man får tro allt man läser. Vilket man naturligtvis inte bör göra.

Enligt Statistiska Centralbyrån har 92 % av alla mellan 16 och 75 år i det här landet tillgång till internet i sitt hem. Det blir 7,2 miljoner människor. Upp till sisådär 40-årsåldern har 99 % tillgång till internet i sitt eget hem, sedan dalar siffran i takt med stigande ålder och gör att slutsumman därmed landar på 92 %.

Det är väldigt många åsikter. Så många att man blir alldeles trött i huvudet av mediabruset och mediabråken.

Jag tror att alla som kategoriskt hävdar att deras åsikt är den rätta åsikten på olika plattformar på internet skulle må så mycket bättre av att försöka komma ihåg att den personen är en röst av totalt 7,2 miljoner. Antagligen mer, eftersom statistiken ovan bara handlar om vilka som har tillgång till internet i hemmet.

Man får lov att bli beklämd av en hundvalp i ett skyltfönster oavsett hur många barn som dör i Syrien. Eftersom de är helt orelaterade och det ena medför inte att man skiter i det andra.

Vissa dagar alltså?


Postat 13:03 i Funderingar, Klimakteriekossan av
21 kommentarer

Hett efterlängtat inköp

22 kommentarer

Jag måste visa nu och jag måste tala om hur sabla nöjd och glad jag är över ringarna jag yrade om häromdagen.

Först tackade jag ju Tina för att hon tipsade om Amanda och sedan berättade jag ju vad jag äntligen hade beställt efter att ha fått loss den fastcementerade tummen ur ändalykten efter att ha ältat sedan i juni.

Däremot borde jag inte ha skrivit inlägget när jag var bortom trött eftersom jag dels skrev fel på vad jag hade beställt (och skrämde livet ur Amanda som trodde att hon hade missuppfattat mig när det i själva verket var jag som hade vissa kommunikationssvårigheter med mig själv) och dels skrev att både hjärta och ankare betydde kärlek.

Som sagt, vissa inlägg bör man inte skriva vid akut trötthet. Då blir det fel. Själva beställningen var dock rätt.

Nu har ringarna kommit och jag gör små hoppsasteg av konsumtionsglädje. Hade jag orkat hade jag hoppsaskuttat hela vägen till uthämtningsstället, men det tillåter dessvärre inte min medelålders usla kondition, så jag tog bilen.

Alltså. Kolla här. Verkligen kolla, det här blir man (jag) lycklig av.

Det började med att jag såg ringfamiljen i Amandas webshop. Jättefina.

Men eftersom jag inte ens kan beställa en pizza utan att lägga till oliver och dra ifrån lök och vilja ha såsen vid sidan om så klarade jag givetvis inte av att beställa ringar utan att lägga till och dra ifrån heller. Och jag hade en vision om tro, hopp och kärlek och att det inte skulle vara text utan berlocker i ringarna. Inga problem, sa Amanda, och beställde berlocker/hängen och sedan visste jag inte så mycket mer förrän jag fick en sneak peek på resultatet när jag kollade instagram.

treringar
Bild lånad från instagram/namnsmycken.com

Löjligt fina. Berlocker fungerar alltså utmärkt i ringar också. Inte bara i halsband och armband. Och då hade jag ju inte ens sett dem i verkligheten utan satt hemma i tv-soffan och suktade.

Innan jag visar hur de ser ut på mina stora händer måste jag även tala om det här, medan vi pratade om slutprodukten berättade Amanda att hon hade en annan typ av ringskena som var ställbar. Dock lite mindre och nättare än de på bilden ovan. Eftersom mina händer inte är särskilt nätta alls funderade jag i cirka tre minuter och bestämde mig för att den varianten skulle passa betydligt bättre som över knogen-ring. Med lurvskallarnas namn på. Det ingick inte ens i min originalplan utan blev ytterligare en beställning. Lite som såsen vid sidan om när jag köper pizza.

Det blev alltså så här.

IMG_7976

Perfektion.

Om man bortser från att naglarna skulle varit snyggt nymålade, men att det där med ombre inte alls blev ombre när jag försökte igår. Jag inser idag att det berodde på att jag inte läste några manualer alls utan bara tittade på filmklipp där det ser busenkelt ut. Nu har jag läst manualer och förstått att jag gjorde alla upptänkliga fel och tänker försöka igen när jag har samlat ihop min knackiga självkänsla och fått tillbaka tålamodet.

Och så ringen med favoritcitatet av Al Capone.

IMG_7983

 

Don’t mistake my kindness for weakness. I am kind to everyone, but when someone is unkind to me, weak is not what you are going to remember about me.

 

Så himla glad och nöjd.

Jag har ju ett antal ringar som jag aldrig någonsin tar av mig. På riktigt aldrig alltså. Nu vet jag inte ens om jag kan ta av mig dem pga viss viktuppgång, men ett par fingrar har jag över och de får skifta ringar lite då och då.

Nu kommer det dock att bli färre byten eftersom jag aldrig kommer ta av mig knogringarna där älskade lurvskallarnas namn är inhamrade och de enda jag kommer byta mellan är tro, hopp och kärlek-ringarna och citatringen.

Jag älskar ringar. Jag älskar ringar som betyder något ännu mer. Och jag bär sällan andra smycken, förutom örhängen.

Och som vanligt är jag inte sponsrad. Faktum är att Amanda levde lyckligt (?!) ovetande om att den här bloggen existerade fram till ringarna var klara och redan på väg i posten.

Jag är bara genuint glad och lycklig över slutresultatet.

För att uttrycka sig på ren svenska, fan vad bra hon är och vad bra det blev.


Postat 12:50 i Klimakteriekossan, Naglar naglar naglar, Shopping av
22 kommentarer