Smaklökarna dansade inte direkt samba igår

Men det kändes inte som att det var poängen med kvällen. Stället aspirerade nog inte på någon slags status i Guide Michelin heller. Hoppas jag.

Meningen med kvällen var kusinträff, den här gången är det makens ohängda plastsläkt som är här. Eller var här. De lämnade stan idag ungefär exakt samtidigt som hällregnet kom. Oerhört klokt.

I alla fall, fokus låg på trevligt umgänge (nästan alla är faktiskt trevliga – förvåningens finger i häpnadens mun – släkten brukar ju faktiskt vara värst) och inte på mat, men äta bör man annars dör man och allt det där trista. Det handlade om ett trevligt ställe att hänga på och stället ifråga är vansinnigt trevligt när det handlar om just häng. Fantastiska lokaler, havsutsikt och stora springytor för barn (och vuxna med rastlösa ben). Vi var alltså nödgade att äta, vilket var en upplevelse utöver det vanliga.

Vi fick en meny att välja från någon dag innan, för att göra det enklare för köket. Det var en intressant meny där inte en enda maträtt var rättstavad. Bara det får ju igång mig på alla cylindrar. Felstavad mat brukar ofta smaka därefter? Vi tog det säkra före det osäkra och valde den maträtt som det kändes svårast för ett eventuellt kasst kök att misslyckas med. En schnitzel med pommes och bearnaisesås. Det stod mellan det och köttbullar med mos. Det sistnämnda klarar ju till och med storkök som Ikea liksom. Men det blev schnitzel.

Kommer ni ihåg för ett par år sedan när jag köpte en kompaktkamera och upptäckte att den hade en inställning för att ta extra läckra bilder på mat?

IMG_7137

Det var då jag insåg att folk verkligen hade skapat ett behov för dylik inställning med tanke på att sociala medier ofta svämmar över av bilder på mat och dryck. Men häpen blev jag.

Igår tog jag kort på schnitzeln med just den inställningen för att se om maten möjligen kunde se lite mindre oläcker ut.

IMG_7138

Det här är alltså den läckra varianten av skosulan.

Högst osäkert hur läckert det ser ut?

För ett gäng år sedan fanns det en blogg som hette något i stil med “den bruna maten” som fokuserade på 70-talsmat. En ganska underhållande blogg, men jag har inte kollat om den finns kvar.

Om maten igår hade en färg så var det grått. Det smakade till och med grått i munnen. Jag visste faktiskt inte att mat kunde smaka som en färg. Med ett halvt saltkar på smakade det mer gråsalt. Pulverbearnaise (herregud, VEM kör pulverbea numera?), färdigpanerad helfabricerad friterad schnitzel och helt okay pommes. Just de var mindre grå faktiskt. Den bruna maten hade varit rena rama lyxen i jämförelse. Men ingen blev sjuk och jag blev åtminstone mätt. Fint så. Ända tills det var dags för servisen att plocka undan tallrikarna och jag bara hade ätit halva schnitzeln. Eftersom jag åt mig mätt på pommes, grönsaker och salt.

Först frågade hon, som sig bör, om maten smakade bra. Javisst, svarade jag, då det är meningslöst att klaga på mat som man vet att ingen kan göra något åt. Det var ju inget fel på den som gick att peka på och man får vad man betalar för, den kostade ju inte mer än en dassig burgare på Donken.

Då stirrade hon på tallriken, skärskådade min halva köttbit och tittade lite hotfullt på mig (inbillade jag mig antagligen) och frågade igen; men du har ju inte ätit UPP, var det inte GOTT eller?

Vad säger man då?

Jag är inte van vid att bli misstrodd av servisen. Inte heller att bli tillfrågad fler gånger än en. En gång är kutym. Två gånger är minst en gång för mycket. Känslan av att sitta under ed i de anklagades bås var extremt påtaglig.

Men jag fortsatte hävda att allt var fint och att jag var mätt.

Om ett ansiktsuttryck kan förmedla känslan av misstrogenhet var det just precis vad hennes ansikte gjorde. Det förmedlade även ett lätt sårat “du har inte ätit upp så du ljuger och man ljuger inte under ed”.

Det fick mig att överväga att ta tillbaka tallriken och äta upp den förbaskade skosulebiten i ren rädsla för vedergällning. Men jag gjorde inte det. Istället skrapade jag generat med foten under bordet, tittade ner i mitt dricksglas och bara väntade på att hon skulle ta tallriken och gå.

Och det gjorde hon. Ungefär samtidigt klev den manliga delen av ägarduon fram till bordet för att glatt proklamera att trubaduren som skulle spela livemusik imorgon (det vill säga idag) redan hade anlänt till stället och att trubaduren kunde tänka sig att spela gratis lite för oss redan samma kväll. Det framgick med all önskvärd tydlighet att detta var något vi skulle glädjas oerhört åt och visa tacksamhet utan gränser. Medan vi egentligen var ganska tacksamma över att sitta vid bordet och kunde prata med varandra i normal samtalston.

Det visade sig efter ett par låtar att det nog var ägarmannen som var glad och tacksam. För att han fick lov att sjunga någon slags duettverksamhet med den äldre trubaduren. Ägaren spann loss med mikrofonen i sällan skådad frenesi och i en volym som gjorde att man möjligen kunde skrika enstaka ord i bordsgrannens öra. Men han var glad som den speleman han hade bredvid sig. Ägaren alltså, inte bordsgrannen.

 

Man kan verkligen se frånvaron av tacksamhet över trubaduren vid bordet.

Men om man bortser från att jag tenderar att fokusera på att se ljuset från den mörka sidan var det en fantastisk kväll. Ingift släkt (som jag) och släkt (som maken) från alla håll och kanter av landet som annars mest har träffats på dystra tillställningar som begravningar på senare år fick hänga en kväll utan sorger och bedrövelser.

Så givetvis var det ett oerhört trevligt initiativ. På ett fantastiskt ställe med bad, boende, lokaler och stor tomt. Om man bara bortser från skönsång och mat.

Hade de bara haft en riktigt schysst meny med bra mat också, då hade det stället gått så bra att de hade kunnat skära guld med täljkniv.

Vi bor ju trots allt i Norwaytown.


Posted in Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat by with 23 comments.

Comments

  • I min värld says:

    Herregud det ena värre än det andra! Tror jag håller mig väldigt långt borta

    • Victoria says:

      Hahaha, jamen det här är ett hus/lokal långt utanför stan som man kan hyra. Eller vad är det du skall hålla dig borta från, mig? 😉

      • Anette says:

        Oj tur! Trodde det var nåt mitt i stan typ turistfälla 🙂 dig tror jag faktiskt att jag skulle överleva 😀 nu har ju sambon fått för sig att vi ska ha båt så man vet ju aldrig om vi kommer seglande 🙂

  • Annika K says:

    Skoj med släktträff men resten.. Näää tack :/

  • Humlan says:

    Det vore ju synd att kalla det skönsång! Hoppas trubaduren fick sjunga själv (och sjunger bättre) när han ska uppträda för publik som kommer dit för uppträdandet och inte bara vill prata med sitt sällskap! 😉

    Om det smakade som det såg ut så var du duktig som fick i dig halva!

  • PJAK/Anna says:

    Bra anledning till att inte bsöka den staden……

    • Victoria says:

      Men hallå! Vi har ju fantastisk mat överallt annars. Dagen innan åt jag Kalvfile Oscar, med choronsås, rosemarinsky och vitlökstekt potatis med grön sparris och det är så gott att man avlider lite. Restaurangerna här i stan har riktigt hög klass och fantastisk mat.

      Det här stället åker man till för lokalen, inte maten. Strömstad är det ju inget fel på 😉

      • PJAK/Anna says:

        Fniss vet jag väl. Var där för 2 år sedan…… Fast de var det så kallt att man fick lov att köpa skor och strumpor fast det var augusti…

        • Victoria says:

          Det behöver man nu med. Fast i juli. Jävla jävla skitsommar. Men nu slipper jag åtminstone oroa mig över att du dissade hela stan, för den är fantastisk. Förutom fyra veckor per år 😉

  • I mitt huvud says:

    Jag har varit med om en servitris som nekade mig att beställa efterrätt eftersom jag inte ätit upp. Jag höll på att svimma, innan hennes gravallvarliga ansikte sprack upp i ett glatt leende och hon sa att hon bara skämtade! Kände mig som 5 år igen när jag hon tittade strängt på mig!

  • Malin (fr Jämtland) says:

    Han den där ägarn ser ut som en som var med i Kniven mot strupen en gång…. han envisades med att sjunga för sina gäster…

    • Victoria says:

      Nu blev jag såklart sjukt nyfiken och har försökt leta ihjäl mig efter vem kocken var (det lyckades jag med till slut) men jag hittar inte vem som roade sig med att sjunga i Kniven mot strupen. Jag suger på att googla. Minns du var det var? *dödligt nyfiken 🙂

  • Hahaha……
    Jag tror att jag skulle ha brutit ihop lite mer än så faktiskt..
    Ja men, lite dansband på det här då.

    • Victoria says:

      Skoja inte. Det var … en annorlunda upplevelse. Vågar inte skriva mer med risk för repressalier.

      • Det ingår under saker man inte räknat med och som man aldrig glömmer.

        Och då kommer jag osökt att tänka på när vi var första året i Smögen -07, veckan efter att vi gift oss. Vi köpte loads av skaldjur, hade bubbel med oss, och gick låååångt ut på klipporna för att vara själva. Vi installerade oss, packade upp allt, häller upp bubbel, och helt plötsligt kommer en liten båt in viken där vi satt. Båten innehöll en liten gubbe i blå overall, kompressor och en borr. Och han börjar borra i berget femtio meter från där vi satt. I två timmar. Vi skrattade så vi grät. Och gör egentligen fortfarande när vi tänker på det. Hahaha.

  • H says:

    Alltså schnitzel, går det ens att misslyckas med det? (Att man kan misslyckas med att sjunga det är å andra sidan ingen konst) min man förbjuder mig att sjunga hemma, ifall grannarna skulle börja undra) 😉
    Själv dinerade jag på en italientare på Hamngatan (?) runt hörnet från polisstationen ( väntade och väntade men det kom ingen konstapel Larsson) gott mat men såsig service

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.