Konsten att ha en dåligt bra dag på havet

9 kommentarer

Kolla de här bilderna (helt ärligt snodda av makens plastkusins fru).

11745418_10153171896864495_7694126427826482997_n

Västkustidyll. Kostersundet i juli, närmare bestämt igår. Visst är det helt fantastiskt?

Än mer fantastiskt blir det. Nästan magiskt.

11698660_10153171906224495_7180763935348111992_n

Mystiskt hus på holme. Holmen i fråga är dessutom inte större än ett grund och ligger alldeles utanför hemmaön. Något som skapar funderingar. Vem bodde där, varför bygger man ett hus på stenar uppe på ett grund, är huset ett praktiskt sjömärke för snedseglare?

Det här var vår sysselsättning igår. Living the dream med makens släktingar på båten. Bilder värdiga ett Guldägg för bästa västkustreklam.

Ungefär så här inbillar jag mig att alla livsstilsbloggar gör. Och Ernst. De har skit på 99 kvadratmeter av 100, men på just den kvadratmeter där det står ett nybetsat bord i toppmodern retrostil med silkesduk hemvävd i garn av tusen importerade larver från Kina och en vas nyplockade blommor från den egna trädgården. Bredvid står bloggaren (eller Ernst) med sina sunda rosiga kinder iklädd förkläde av ekologisk bomull tvättat i grönsåpa och serverar surdegsbröd direkt ur ugnen med nykärnat smör och yster ost. Den kvadratmetern fotograferas för bloggen eller kan ses på bästa sändningstid och SVT Play.

Ytan som inte syns är full av dammtussar stora som vildsvin och halvfulla colaflaskor. Det måste vara så. Man kan bara inte vara så himla ekologisk och klanderfri hela tiden?

De där två vackra korten är en del av gårdagen. Och det är precis så idylliskt som det ser ut.

Men våra resterande kvadrat med dammtussar och colaflaskor bestod av en fjord, en vind på ungefär en miljon meter per sekund, gammal sjö, en båt som uppför sig som en tvålkopp i en jacuzzi, två skitsjösjuka barn och tre sjösjuka vuxna. Färden över fjorden var inte så munter och mysig faktiskt. De arma barnen hade varsin spyhink och de vuxna var tappra.

11793259_10153173120094495_1343945556_n

För det såg ut ungefär så här. Och lite till. Medan båten tvålkoppade sig över fjorden.

Därmed inte sagt att det inte var en fantastisk dag. Det var det. Sjukt trevligt sällskap, till stor del en väldigt mysig båtresa (minus fjord) och fantastisk mat efter båtturen. Jag älskar havet och jag älskar västkusten.

Jag ville mest bara visa baksidan av framsidan och min misstänksamhet mot hela den där tillrättalagda attityden.

Idag sa det sjösjukaste barnet att han aldrig mer ville åka båt på havet, bara vid kusten.

Det kan hända att vi har gjort sönder ett antal barn och gett dem men för all framtid.

Jag är lite inne på det där med “i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna” när det gäller tillrättalagda inlägg. Eller, “låter det för bra för att vara sant så är det nog inte det”.

Ernst, jag är dig på spåren. Man kan inte gå barfota med hemmagjorda makraméhalsband hela tiden.

Det går bara inte?


Postat 14:27 i Båtliv, Familjen, Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Ni vet det där med att inte blogga i affekt?

38 kommentarer

Jag försöker ju verkligen att inte göra det. För det är så sjukt tröttsamt att läsa bloggar när vuxna människor, bildligt talat, sitter i sandlådan med hink och spade (dator och internet?) och fördelar tiden mellan att kasta ömsom vin, ömsom vatten och ömsom skit på sina kompisar och annat löst folk. Jag kämpar med att inte skriva när jag är arg på riktigt, det blir oftast lite olyckliga formuleringar när man gör det.

SÅ arg har jag varit i helgen. Sådär åherregudihimmelennumördarjaghonom-arg. I flera dagar har jag varit arg dessutom och maken kommer få göra avbön mycket mycket länge. Ännu oklart hur länge han kommer få gå och skämmas och bara säga ja och amen till allt jag säger. Som till exempel igår, när jag kom på att jag ville ha en islandshäst på torpet. Då sa han inte emot, men gissa om han ville skrika “VI SKALL INTE HA EN HÄÄÄÄÄST” egentligen. Med fördel passar man även på att köpa just en häst ungefär nu om man skulle råka vilja det. Eller något annat. Eller så straffar man på helt annat sätt, allt handlar ju inte om att köpa (även om det ofta funkar bra). Vitsen handlar ju om att de som varit dumma inte skall veta hur, var och VAD som händer.

Jag har inte riktigt bestämt mig för det slutliga straffet. Juryn är fortfarande ute och överlägger i just det här fallet.

Jag sa ju bara att min bloggregel är att inte blogga i affekt. Man kan ju med fördel blogga när den värsta affekten gått över. Det brukar vara lite mer genomtänkt då. Hade jag skrivit så mycket som en bokstav i lördags hade det inte varit särskilt fördelaktigt alls faktiskt. För någon.

Min man tog båten till AC/DC i Oslo i fredags. Det är vi överens om va?

Min man var även den mest korkade personen på denna jord under resan till Oslo i fredags. Men jag dövade det mesta genom att hänga med Beavis och Butthead. Sen briserade ilskan ungefär på lördag och höll i sig till igår. Nu har jag bara restilska kvar och väntar på att juryn skall komma tillbaka.

Innan jag berättar om dumheternas dumhet måste jag fråga. Hur är det ens möjligt att vi lever i ett patriarkat när män har begåvats med en hjärna som de sällan använder? Eller, det kanske är just det som ÄR problemet? Bristen på användande. Hjärnbrist helt enkelt.

Sedan har jag en fråga till. Har någon forskat på mäns ovilja att kommunicera och informera? Särskilt i ett förhållande? Finns det män som faktiskt är riktigt bra på just det? Nu gills inte sliskig nykärlek (illa dold avundsjuka från min sida nu) och om man har varit ihop i typ en kvart, då kommunicerade och överinformerade mitt exemplar med, tro det eller ej. Verkligen överinformerade, om saker jag inte ens ville veta. Nu snackar vi 10 plus år åtminstone. Min empiri (två förhållanden) visar att det där med kommunikation och information brukar gå åt helsefyr efter sisådär tre år. Jag är dock inte sniken på något sätt, finns det män som vet hur man pratar och lyssnar så vill jag gärna höra de historierna. För att få lite hopp om män(skligheten).

För att bryta lite i texten och andas lite lägger jag in ett kort på en man.

IMG_7037

Inte vilken man som helst. Ömme fadern. Som precis fått en gassvets (nej jag vet inte vad man gör med gassvetsar) med tillhörande skitsnygga glajjor i födelsedagspresent och är jätteglad.

Han är inte heller en demagog. Men han är åtminstone min pappa och jag är inte gift med honom och han är glad. Typiskt illustrerande foto på bra man, taget samma dag som man var gift med en usel man.

Det här kommer bli en världslång historia känner jag.

Minns ni den där kompisen till maken som jag inte direkt älskar. Milt uttryckt. Han dyker ju upp lite då och då även om han mest dök upp förrförra sommaren när han var singel och lite extra trög. Jag gillar alla makens kompisar och har stulit de flesta från honom för att ha för mig själv, förutom den här snubben. Maken får behålla honom alldeles själv. Den största anledningen till att jag inte riktigt klarar av att hantera den här kompisen är ju att han inte riktigt förstår sig på personligt space och integritet, utan spenderade en hel sommar med att bjuda in sig själv vid både olämpliga och lämpliga tidpunkter. Mest olämpliga. Och man blev bara inte av med honom, inte ens när man sa “DU FÅR INTE FÖLJA MED IDAG” förstod han, utan följde med ändå.

Nu har det blivit bättre, egentligen är han ganska snäll, men det där med integritet har han fortfarande inte fattat. Men han har blivit med flickvän (en trevlig sådan) och det har varit en räddning, för både honom och min mentala hälsa.

I alla fall. Tillbaka till fredagen och makens avresa till Oslo som var lite bekymmersam för min del. Det är ju faktiskt lite långt till Oslo och båten hade nyborrade hål. Jag var väldigt noga med att fråga om någon skulle möta upp honom på Aker Brygge, jag bad honom ringa när han kom fram och sedan vinkade jag av honom och sa “hejsvejs ha så kul på gubbrocken”.

Det tar ungefär fyra timmar till Oslo om man kan köra full sula i fint väder. Efter två timmar ringde han.

Eftersom vi redan etablerat att han inte är en snicksnackare som bara ringer för att prata lite om sina känslor så ringde han helt klart för tidigt för att vara framme och jag hann få en liten infarkt medan jag trodde att något hade gått åt helvete med båten (sådana känslor förmedlar han däremot) innan jag svarade.

Han hade gjort klassikern. Hur den nu ens är möjlig med dagens smarta telefoner. Han hade råkat ringa upp mig från fickan medan han körde båt. Och det hade väl inte gjort något OM JAG INTE HADE HÖRT ATT HAN SATT OCH CHITCHATTADE MED EN TJEJ PÅ BÅTEN.

Jo. Det står helt rätt. Jag stod på gatan utanför blomsteraffären för att köpa en kvast till pappa medan jag hörde honom prata om ditten, datten och dutten MED EN TJEJ. Jag lyssnade i cirka 30 sekunder och det var ju visserligen inga hångelljud jag hörde, eller ens något intressant, men såvitt jag visste skulle han åka alldeles ensam och allena till Oslo. Inte med okänd tjej. Man hinner tänka jättemycket hemska saker på 30 sekunder och alla tankar handlar om de värsta scenarion i världen.

Jag lade på, ringde upp efter en sekund och bara vrålade in i luren “VEM I HEEEEEEELA HELVETET HAR DU MED DIG PÅ BÅTEN???”

Det blev så tyst i andra ändan av luren att jag kunde höra när hans haka ramlade ner med en duns på durken. Så. Jävla. Påkommen.

Sen började han svamla med den där röstnivån som bönar och ber om att jag faktiskt inte skall mörda honom. Eller sätta mig i bilen och köra till Oslo och riva sönder biljetterna till AC/DC framför ögonen på honom (han hade nog hellre blivit mördad).

Det visade sig vara puckokamratens flickvän. Eftersom den kamraten jobbar i Oslo, men bor på liten ort inte särskilt långt från den här småstaden ihop med nämnda flickvän. Och deras semester började på fredagen så det var tydligen meningen från början att flickvännen skulle köra bil till Oslo för att möta pojkvännen och påbörja båtsemester. Men kamraten visste ju att maken skulle upp med båten och hade frågat om hon kunde få hänka på i båten och bara behöva köra till lilla småstaden. Jamenjovisstochgivetvis sa maken till honom, men han sa inget till mig.

När jag hade lugnat mig tillräckligt mycket för att lyssna på vintergatans mest korkade förklaring till utebliven information visade det sig att maken hade tänkt så här när han fick frågan på torsdag eftermiddag; eftersom han visste att jag inte älskar kamraten mest i världen hade han räknat ut att det nog var lika bra att inte tala om att han hade lovat skjuts. För om jag inte tycker så mycket om kamraten, så skulle jag nog inte tycka om att kamratens flickvän skulle åka båt med honom.

Jamen jag sa ju att det var världens sämsta förklaring?

Som bara handlade om att han utgick från att jag skulle bli arg för att han hade lovat skjuts och att han vill slippa eventuell diskussion.

Manshjärnan jobbade inte längre än så. Han tror hemskt mycket inne i sin hjärna, men tar sällan reda på hur det egentligen ligger till.

I min hjärna funkade det på massor av andra sätt. För det första hemligåker man inte med en tjej. Ifall ens fru råkar få reda på det. För det andra, det var ju inte precis en random tjej han hade plockat upp i Red Light District och skjutsat till Oslo, det var någon jag visste vem det var. För det tredje, jag hade varit extremt övertydlig med mina bekymmer kring de nyborrade hålen och att han skulle åka ensam. Vilket betydde att jag faktiskt blivit glad över att veta att han hade sällskap (om det nu inte hade varit random brud från Red Light, även jag har mina gränser).

Man skulle kunna säga att han har fullt upp med att skämmas. Fortfarande. Extra mycket för att han inte kollade vädret innan han drog till Oslo och inte kom hem på lördagen som planerat. Han fick nämligen stanna halvvägs och övernatta där eftersom det blåste styv kuling och Oslofjorden är ett vansinnigt tjatigt skumpigt ställe att åka på.

Så han kom hem i söndags. Tillsammans med båtsemestrarna i deras båt.

Då gjorde jag något som han trodde skulle gå käpprätt åt skogen. Jag åkte ner till båten och mötte upp dem och sa GLATT ja till att gå ut på parmiddag med dem. Och jag kunde verkligen se i hela hans ansiktsuttryck hur rädd han var för att jag skulle säga sådana där saker som jag ibland säger när jag är riktigt riktigt arg. Som att tala om för puckokamraten vad jag tycker om honom, eller bara vara generellt svindryg och min allra sämsta version av mig själv.

Fel, maken var inte rädd. Han var skräckslagen.

Så jag gjorde helt tvärtom. Jag var så jäkla svintrevlig under hela middagen (mot dem, inte mot honom). Jag visade min bästa version av min bästa version helt enkelt. För att förvirra maken så att han inte riktigt skulle veta hur han skulle förhålla sig.

När middagen var över skällde jag däremot så skjortan stod rätt ut på honom.

Och han ägnar sig fortfarande åt att vara ganska spak.

I fredags 07.01 släpptes Apple Watch i Sverige. Jag beställde en var till mig och honom för att jag är en vänlig själ och det var innan helvetet brakade löst.

Idag kommer leveransen eftersom jag var först på bollen.

Nu funderar jag på om han verkligen är värd en så fin present eller om jag skall ge den till någon annan.

Och så funderar jag på hur många islandshästar det får plats i ladan.

I just den här familjen lever vi i allra högsta grad i ett matriarkat.


Postat 9:56 i Idioter, Klantarsel, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
38 kommentarer

Födelsedagsfirande med Beavis och Butthead

22 kommentarer

Minns ni den skitserien? Jag tyckte det var en skitserie i alla fall. Hur det kunde bli långfilm är fortfarande en gåta.

Idag har vi födelsedagsfirat ömme fadern och helt plötsligt dök Beavis och Butthead upp. Lite oklart vem som är vem dock, men däremot solklart att kusinbarnet och syskonbarnet ÄR Beavis. Eller Butthead. Vilket egentligen betyder att de som skapade serien var fem och sju år, samt tyckte att ordet “bajs” är roligast i världen.

Dessvärre måste jag erkänna att det där med kiss- och bajshumor ligger i släkten och sällan går över i takt med åldrande, men jag drar gränsen vid Beavis och Butthead. Och dagens häng med deras prospects. Även om det såklart inte gick att låta bli att dra på smilbanden litegrand.

Först ut, en påminnelse om hur originalen låter. Tiden som klippet tar kan med fördel ägnas åt att kontemplera hur diskussionerna fördes innan det bestämdes att det var en bra idé att göra TV av det och sända på pop-kanal. Och hur exakt upphovsmännen pitchade idén.

 

Och sedan de snart fullvärdiga medlemmarna (ersättarna?).

 

 

De här killarna låg inte ens i pappas pung när Beavis med polare var poppis. Herregud, papporna var ju knappt påtänkta. Och så kommer det helt naturligt.

Det är något visst med grabbar och bajs tydligen.

Men som sagt, det går inte att låta bli att le lite åt sockerhöga knoddar som kämpar för att impa på varandra med konversationsbajs (ej att förväxla med ordbajs). Samtidigt som de låter som en exakt kopia av ett Beavis och Butthead-avsnitt.

Jag klagar dock inte. Jag kunde ju faktiskt gå därifrån och lämna pruttarna med sina päron 😉

Och födelsedagsbarnet trivdes. Det gjorde jag med. Såklart.

Men de är verkligen lite lite störda.

// Genusforskning på hög nivå (eller väldigt väldigt låg?)


Postat 22:50 i Dagens aktivitet, Familjen, Klimakteriekossan av
22 kommentarer

Titta titta, en båt! (Av två möjliga)

25 kommentarer

Skärmdump tog jag igår när båten hade legat där i exakt en minut. Dessutom var den testkörd före och förliste inte en enda gång. Även om jag medger att de nyborrade hålen oroar mig lite på riktigt. Det säger ju sig själv, man borrar inte hål så där hur som haver i skrovet under vattenlinjen på en båt. Ett skrov bär ju sig olika åt i olika väder. Nu har vi en häckthruster (vilket faktiskt låter lite … snuskigt?) i alla fall. Och den envise påstår att det skall få mig att gilla båten mer vid tilläggning. Jag säger att han är envis i onödan. Jag gillar inte drev, jag har gett drevfanskapet en chans i fem år, men det visade sig med all oönskvärd tydlighet att jag tydligen var en sådan där rak axel-person. Det finns sådana och så finns det drevmänniskor. Sen finns det ju såklart de som använder tyg, men de bråkar antagligen om olika typer av kölar?

Jag undrar lite stillsamt hur många klippor jag skall dundra in i, hur många ankare jag skall fastna med och hur många nästan-krockar jag skall behöva kämpa med innan maken inser det lönlösa och vi byter drev mot axel. Min plan verkar funka sådär. Vilket jag inte förstår. När vi hade axel körde jag inte på en endaste liten sak?

Nåja, Den som (över)lever får se?

  
Så. Ja. Nu kommer det någon slags istid antar jag? Även om det är vansinnigt vackert just i denna arla morgontimma (fråga inte ens varför jag är vaken, men det är inga mördares fel i alla fall). 

Jag ber ödmjukast om ursäkt på förhand.

Okay?

Jag avslutar med pinfärsk bild. Jösses så vackert det är när solen ramlar in över hamnen.

  
Godmorgon?


Postat 5:15 i Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
25 kommentarer

Jomensåatte

11 kommentarer

Om vi skulle ta och fortsätta med söndagen nu då? Det känns som att det är hög tid med tanke på att det är onsdag och jag hatar eftersläpningar.

Medan jag fortfarande roade (?) mig med att ha migrän var jag synnerligen ouppkopplad och när migränen behagade vika hädan kollade jag mailen. Och såg att jag hade fått ett mail sisådär 14 timmar innan jag faktiskt kopplade upp mig, där det stod så här:

Screen Shot 2015-07-15 at 14.37.24

Eftersom jag faktiskt har sett bild på hennes telefon så sket jag i att skicka ett sms, jag kastade mig på egen telefon och ringde istället. Om man skall uttrycka sig milt, hennes telefon skulle kunna ställas ut på museum för tekniska artefakter, om det inte hade varit för att den hålls ihop av tejpbitar. Det är inte en smart telefon vi pratar om, det är en synnerligen osmart telefon, men jag antog att den åtminstone förstod uppringning. Det har ju faktiskt varit just telefoners huvudsyssla sen han den där Bell kom med grundidén.

Och det funkade. Jag fick tag i henne på Kosterbåten, dit hon och maken var på väg för trevlig dagsutflykt. Vi pratade i exakt 58 minuter medan hennes arme man gick omkring och lekte makrofotograf på ön. Ny kamera, nytt intresse, ett intresse som tydligen innebar att han kunde stå böjd över saker i midjehöjd i timmar för att få det PERFEKTA fotot på exempelvis glödtråd eller humleben. Oehört underhållande, för både honom och omgivning.

Efter många om och men fick vi till en träff efter att den kringresande cirkusen hade lämnat Zombieland och vi bestämde dejt på specifikt ställe. Jag utgick ifrån att jag var lättigenkänd, eftersom det inte är särskilt många som glider runt på Segway i Jan-Öyvind Swahn-brillor, medan Susanne sa att hon var den av alla turister som hade längst hår.

Hon borde gett mig ett helt annat igenkänningstecken faktiskt. För det var inte ens henne jag kände igen först. Det var den arme maken. Eller snarare arme makens röv.

När jag kom susande runt ett hörn såg jag först en röv, sedan ägaren till röven, framåtböjd i något slags buskage som just då hade påhälsning av mängder av humlor. Efter det såg jag kameran i ansiktet på honom och sist av allt såg jag faktiskt håret och dess ägarinna. Men då hade jag redan stannat, stirrat och skrattat jättemycket åt (med) arme maken.

Ett högst angenämt besök i stan måste jag säga. Planen var att fika en liten stund och sedan hade jag bråttom tillbaka till torpet för att avlösa han den där som lämnade mig med seriemördarna. Vi fikade inte en liten stund, även om det kändes så. Helt plötsligt hade flera timmar gått och det var dags att bege sig.

Men det finns inga foton. Eller jo, det finns det, men de vill inte vara med på bloggen. Vilket är helt okay med mig.

Jag är faktiskt orimligt tacksam över mailet och att hon flaggade för att de var i krokarna, för det var en särdeles intressant bekantskap. Som jag hoppas få göra om. Och då kanske ge arme maken lite mer taltid. Han fick inte så himla mycket av just den varan alls faktiskt, men han verkade inte vantrivas ändå. Trots allt.

Med tanke på det nyfunna fotointresset och att arme maken var en extremt kreativ person gav jag uppslag till en ny lek.

Pen eller Pong.

En gammal hederlig lek/tävling från tiden i ett helt annat liv och helt annan bransch, där jag oftast gick vinnande ur leken.

Jag undrar nu om de har börjat leka och vad ställningen är.

Och ni får själva lista ut hur leken går till.

Men jag lovar att den är jättealldelesfantastiskt rolig.

På riktigt.


Postat 15:12 i Bloggläsare, Klimakteriekossan av
11 kommentarer