Dagens leksak

62 kommentarer

Eller snarare gårdagens.

Det är sällan (ungefär aldrig) som folk oförhappandes kommer förbi torpet för att säga hej, eftersom torpet ligger flera mil utanför obygd. Det är en förort till en obygdens obygd skulle man kunna säga. Jag tror inte ens att det existerar på Google Maps. Då är det verkligen i skogens mest mörka vrå.

Men jag har en rar kusin och ett otroligt rart kusinbarn som bor i … jamen man kan kalla det obygden då? Och hennes väg hem till obygden från ön är vår närmsta stora väg. Med stor väg menar jag vägen från obygden in i mörkaste Dalsland.

Hon åkte hem från ön igår och när hon passerade skylten till torpet bestämde hon sig för att kolla om vi var här, och det var vi ju, så hon och nio månaders kusinbarnet kom förbi.

Vi vet ju redan att vi har massvis med leksaker för barn som fyllt år. Gärna fyllt år ett par gånger. Hennes sötnöt till son har inte gjort det än så vi hade exakt inget alls att leka med som passade hans ålder.

Förutom det här.

IMG_7232

Som maken, totalt utan min vetskap, hade köpt på det där stället han gillar att shoppa på online.

Jag vet inte ens VARFÖR han har köpt det. Definitivt inte varför de låg på soffbordet.

Någon som vill ge sig på en okvalificerad gissning?


Postat 18:08 i Familjen, Mannen i mitt liv av
62 kommentarer

Det är något som lyser på utsidan?

20 kommentarer

Det lyser dessutom jättemycket. Så mycket att det inte ens går att mäta med den simpa luxmätaren jag har. Och man måste kisa när man går ut för att undersöka.

Någon annan som noterat detta fenomen?

Jag är i chock.

Två kvällar i rad har vi eldat i kaminen för att inte frysa ihjäl på torpet. Den kvällen som vi inte eldade i kaminen var ju samma kväll som jag somnade i ren yrsel på soffan och vaknade ensam i stugan till tonerna av en motorsåg från ladan. Det tog ett par minuter att fatta att jag inte var med i en skräckfilm den kvällen utan att det bara var maken som sågade ved. Han väljer verkligen sina tillfällen med omsorg.

Den här utsikten får mig på ett fantastiskt humör.

IMG_7199

Är det någon mer än jag som ser vad det liknar eller är det bara nörden i mig som sätter vacker utsikt i samband med datorgrejor? Ni som har eller har haft PC? Kommer ni ihåg standardbakgrunden till Windows XP? Det är vad jag ser varje gång jag tittar på åkern i solsken.

Och så skall den här lille pojken bli på gott humör. För om han är på gott humör är jag på gott humör och han har klättrat på väggarna när det har hällregnat.

IMG_7206

När han klättrar på väggarna är han fullkomligt olidlig och hans ömma mamma överväger att ringa Scanbilen för att göra korv av honom. Han är inte lika bra på att ligga i soffan och pilla navelludd som den store pojken är.

Dagens bild får mig även att le lite och tänka på förra sommaren när vi låg med båten i Fjällbacka och jag lyfte ut honom på promenad. Han har ju en lång strumpa och en kort och är en tämligen ovanlig ras som inte alla känner till utseende på. Jag lyfte ut honom, ställde honom på bryggan och en rar tant kom framrusande med orden “men LILLE STACKAREN, har han bandage när det är så här varmt ute”.

Som bonus ser det även ut så här just nu. Ytterligare en variant av zombieinstallation.

IMG_7198

Jag fotade, klampade in och frågade maken VARFÖR och fick till svar att han hade “ställt undan” för att passa på att klippa gräset.

Det var tydligen en logisk undanställning.

Nu skall jag och hundarna göra något. Oklart vad, men något.

Eventuellt plocka något. Blåbär, vinbär eller kantareller kanske.

Möjligheterna är något begränsade på landet, för människor i alla fall. För hundar är möjligheterna obegränsade. Och just nu har jag en lat hund som skall sparkas ut i naturen bredvid mig på soffan medan den andre roar sig med att jaga gräsklipparen.

Det är SOL!


Postat 12:14 i Dagens aktivitet, Hundarna, Klimakteriekossan av
20 kommentarer

Ny dag och nya möjligheter till störtskurar

49 kommentarer

Men som sagt, hade det varit november hade vädret varit fantastiskt?

Efter 24 timmar av att sitta fastklistrad vid ett fönster för att överhuvudtaget få någon som helst uppkoppling har jag numera internät igen.

Det är trevligt.

Hörrni, jag har en fråga. Som alla inte kommer kunna svara på och de som inte kan svara på det är jag grymt avundsjuk på.

Det här med östrogen som jag har knaprat i en dryg vecka för att få bukt med diverse ålderrelaterade skitåkommor, är det vanligt att man blir yr av det?

Jag trodde att man (jag) magiskt skulle bli käck, glad och osvettig så fort jag började äta dem. Så var det inte. Men jag trodde inte heller att jag skulle bli så yr vissa dagar.

Just yrseln signade jag inte upp för.

Någon som vet?


Postat 15:45 i Klimakteriekossan av
49 kommentarer

En liten fågel viskade i mitt öra om ett fall av förföljelsemani?

134 kommentarer

Men eftersom jag är blockad från Monas instagram kan jag inte se det själv. Det kommer kanske som en överraskning för många att det är jag som hjälpt Mona med bloggen sedan årsskiftet 2013-2014, då hon lite paniskt ville bort från dåvarande fastighetsskötare på bloggen.

Däremot var jag inte särskilt intresserad av att få cred för det, då jag gjorde det som en rent privat tjänst åt en dåvarande kompis i nöd. En del vet att jag har administrerat sidan, en del vet det inte.

Tillbaka till den lilla viskande fågeln. På instagram sägs det tydligen att bloggen är KAPAD. Och jag antar att det är jag som skall framstå som den särdeles elaka kaparen. Eftersom den bor på mitt webhotell. Eller så är det webhotellet som är kaparen, lite oklart där eftersom jag inte har kapat något alls då jag har spenderat dagen med att flanera med finbesök från Göteborg och den viskande fågeln inte fick tag i mig förrän för ganska så exakt tio minuter sedan.

Även om jag skulle vara sugen på att kapa bloggen så är det inte riktigt så jag funkar som person. En människa som inte har gjort något annat än att ställa upp på Mona i alla lägen utan att kräva något i gengäld funkar inte riktigt så.

Men jag är inte så förvånad. En gång blev jag anklagad för att ha sabbat bloggen för att webhotellet inte var betalt av Mona själv, något som fick Herr Universum att gå i spinn över min oerhörda elakhet då de trodde att jag sumpade bloggen för att jag inte hade fått pengar jag låg ute med. Den gången visade det sig vara Mona själv som knappat in sig på en uppdatering och dragit ner bloggen på alldeles egen hand och hade inget med obetalda fakturor att göra. Jag hade snällt betalat, men fick skulden ändå. Nyligen var samma inbillning på tapeten, vilket visade sig vara serverunderhåll på webbhotellet. Sådant som webbhotell gör ibland.

Den här gången verkar det vara ytterligare en uppdatering som buggar om man kikar på webbhotellets status.

Det är kanske lite dumt att kasta sig över sociala medier och kasta skit på en person, för man behöver ju inte direkt vara raketforskare för att gissa sig till vad och vem hon tror ligger bakom bloggens tröghet. Så är det alltså inte.

Ytterligare ett tips kan ju vara att leva efter min gyllene regel, att ge fullkomligt fan i att skriva saker i affekt, det luktar lite förtal om dylika anklagelser. Och det är ju himla dumt.

Sluta nu Mona. Du kan väl läsa felmeddelandet och se vad det står. Bloggen är nere för maintanance. Och det översätts inte med kapning.

Men tack så hemskt mycket för förtroendet och dyngspridandet. Efter allt jag gjort för dig känns det ju verkligen som något jag förtjänar.

Hur var det nu med karma, ärlighet och allt det där andra som du så glatt förespråkar?

Jag är fullkomligt och totalt ointresserad av att kapa din blogg. Jag gillar inte att leka sandlådelekar.


Postat 23:19 i Mona och hennes Universum av
134 kommentarer

Smaklökarna dansade inte direkt samba igår

23 kommentarer

Men det kändes inte som att det var poängen med kvällen. Stället aspirerade nog inte på någon slags status i Guide Michelin heller. Hoppas jag.

Meningen med kvällen var kusinträff, den här gången är det makens ohängda plastsläkt som är här. Eller var här. De lämnade stan idag ungefär exakt samtidigt som hällregnet kom. Oerhört klokt.

I alla fall, fokus låg på trevligt umgänge (nästan alla är faktiskt trevliga – förvåningens finger i häpnadens mun – släkten brukar ju faktiskt vara värst) och inte på mat, men äta bör man annars dör man och allt det där trista. Det handlade om ett trevligt ställe att hänga på och stället ifråga är vansinnigt trevligt när det handlar om just häng. Fantastiska lokaler, havsutsikt och stora springytor för barn (och vuxna med rastlösa ben). Vi var alltså nödgade att äta, vilket var en upplevelse utöver det vanliga.

Vi fick en meny att välja från någon dag innan, för att göra det enklare för köket. Det var en intressant meny där inte en enda maträtt var rättstavad. Bara det får ju igång mig på alla cylindrar. Felstavad mat brukar ofta smaka därefter? Vi tog det säkra före det osäkra och valde den maträtt som det kändes svårast för ett eventuellt kasst kök att misslyckas med. En schnitzel med pommes och bearnaisesås. Det stod mellan det och köttbullar med mos. Det sistnämnda klarar ju till och med storkök som Ikea liksom. Men det blev schnitzel.

Kommer ni ihåg för ett par år sedan när jag köpte en kompaktkamera och upptäckte att den hade en inställning för att ta extra läckra bilder på mat?

IMG_7137

Det var då jag insåg att folk verkligen hade skapat ett behov för dylik inställning med tanke på att sociala medier ofta svämmar över av bilder på mat och dryck. Men häpen blev jag.

Igår tog jag kort på schnitzeln med just den inställningen för att se om maten möjligen kunde se lite mindre oläcker ut.

IMG_7138

Det här är alltså den läckra varianten av skosulan.

Högst osäkert hur läckert det ser ut?

För ett gäng år sedan fanns det en blogg som hette något i stil med “den bruna maten” som fokuserade på 70-talsmat. En ganska underhållande blogg, men jag har inte kollat om den finns kvar.

Om maten igår hade en färg så var det grått. Det smakade till och med grått i munnen. Jag visste faktiskt inte att mat kunde smaka som en färg. Med ett halvt saltkar på smakade det mer gråsalt. Pulverbearnaise (herregud, VEM kör pulverbea numera?), färdigpanerad helfabricerad friterad schnitzel och helt okay pommes. Just de var mindre grå faktiskt. Den bruna maten hade varit rena rama lyxen i jämförelse. Men ingen blev sjuk och jag blev åtminstone mätt. Fint så. Ända tills det var dags för servisen att plocka undan tallrikarna och jag bara hade ätit halva schnitzeln. Eftersom jag åt mig mätt på pommes, grönsaker och salt.

Först frågade hon, som sig bör, om maten smakade bra. Javisst, svarade jag, då det är meningslöst att klaga på mat som man vet att ingen kan göra något åt. Det var ju inget fel på den som gick att peka på och man får vad man betalar för, den kostade ju inte mer än en dassig burgare på Donken.

Då stirrade hon på tallriken, skärskådade min halva köttbit och tittade lite hotfullt på mig (inbillade jag mig antagligen) och frågade igen; men du har ju inte ätit UPP, var det inte GOTT eller?

Vad säger man då?

Jag är inte van vid att bli misstrodd av servisen. Inte heller att bli tillfrågad fler gånger än en. En gång är kutym. Två gånger är minst en gång för mycket. Känslan av att sitta under ed i de anklagades bås var extremt påtaglig.

Men jag fortsatte hävda att allt var fint och att jag var mätt.

Om ett ansiktsuttryck kan förmedla känslan av misstrogenhet var det just precis vad hennes ansikte gjorde. Det förmedlade även ett lätt sårat “du har inte ätit upp så du ljuger och man ljuger inte under ed”.

Det fick mig att överväga att ta tillbaka tallriken och äta upp den förbaskade skosulebiten i ren rädsla för vedergällning. Men jag gjorde inte det. Istället skrapade jag generat med foten under bordet, tittade ner i mitt dricksglas och bara väntade på att hon skulle ta tallriken och gå.

Och det gjorde hon. Ungefär samtidigt klev den manliga delen av ägarduon fram till bordet för att glatt proklamera att trubaduren som skulle spela livemusik imorgon (det vill säga idag) redan hade anlänt till stället och att trubaduren kunde tänka sig att spela gratis lite för oss redan samma kväll. Det framgick med all önskvärd tydlighet att detta var något vi skulle glädjas oerhört åt och visa tacksamhet utan gränser. Medan vi egentligen var ganska tacksamma över att sitta vid bordet och kunde prata med varandra i normal samtalston.

Det visade sig efter ett par låtar att det nog var ägarmannen som var glad och tacksam. För att han fick lov att sjunga någon slags duettverksamhet med den äldre trubaduren. Ägaren spann loss med mikrofonen i sällan skådad frenesi och i en volym som gjorde att man möjligen kunde skrika enstaka ord i bordsgrannens öra. Men han var glad som den speleman han hade bredvid sig. Ägaren alltså, inte bordsgrannen.

 

Man kan verkligen se frånvaron av tacksamhet över trubaduren vid bordet.

Men om man bortser från att jag tenderar att fokusera på att se ljuset från den mörka sidan var det en fantastisk kväll. Ingift släkt (som jag) och släkt (som maken) från alla håll och kanter av landet som annars mest har träffats på dystra tillställningar som begravningar på senare år fick hänga en kväll utan sorger och bedrövelser.

Så givetvis var det ett oerhört trevligt initiativ. På ett fantastiskt ställe med bad, boende, lokaler och stor tomt. Om man bara bortser från skönsång och mat.

Hade de bara haft en riktigt schysst meny med bra mat också, då hade det stället gått så bra att de hade kunnat skära guld med täljkniv.

Vi bor ju trots allt i Norwaytown.


Postat 19:46 i Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Mat av
23 kommentarer