Som balsam för en sargad själ

28 kommentarer

Jag kan varmt rekommendera kidnappning faktiskt. Även om jag var en smula orolig över att vi skulle åka någonstans och vaska Bollinger, svinga oss i kristallkronor och lyssna på untz untz untz-musik ihop med backslicks och rosa skjortor. Eller ja, jag var inte skitorolig över det faktiskt eftersom hon känner mig. Men ändå. Jag kunde ju inte vara helt säker pga ovetskap.

Lördag morgon drog vi och våra nya tatueringar från stan efter en finfin frukost på stadens café. Där fick jag frågan om jag ville veta vart vi skulle styra kosan.

Det ville jag inte. Hade jag kommit så långt utan att lägga mig i fosterställning ville jag inte veta det när vi faktiskt hade kommit förbi the point of no return.

Vi åkte söderut. Och mina tre fådda ledtrådar var att det fanns kyl och frys på boendet, att vi skulle kunna shoppa och att vi hade havsutsikt. Då gissade jag direkt på småstugorna på Tanumstrand. Men det var fel. Efter det hade jag ingen mer gissning alls, det fanns inget mer jag kunde gissa på hur mycket jag än funderade.

På väg vart vi nu skulle stannade vi på Tanums Shoppingcenter. Och så hängde vi där i ett par timmar.

Under tiden vi hängde där ringde personen från kidnappningsboendet och frågade min kidnappare ungefär när vi skulle checka in. Och min kidnappare svarade att det nog var ganska snart eftersom vi var där vi var, vilket förvirrade mig ännu mer. Vi var ju liksom i närheten av Tanumstrand. Ännu närmare Grebbestad. Men Grebbestad är ju mer untz untz untz och partajande. Förvirringen blev bara större.

När vi sedan drog från shoppingplejset blev jag totalförvirrad. Min älskade kidnappare har nämligen galaxens (nåja) sämsta lokalsinne så hon gav mig adressen för att knappa in på GPS:en. Och det var en adress jag mycket väl visste var den låg även om jag inte visste exakt vad som låg på just det gatunumret. Vi skulle till Grönemadsvägen 61.

Grönemad är för mig ett sommarstuge- och villaområde strax norr om Grebbestad där det finns exakt noll hotell och om hon nu hade gått och hyrt ett rum i någons hus så litade jag inte riktigt på det där med havsutsikt. Det är en bit från bostadsområdet och vattnet, men med lite god vilja och samma sidospeglar som i Sällskapsresan 1 kanske man skulle kunna se en liten strimma hav. Kyl och frys brukar ju däremot finnas i hus och shoppingen hade vi ju redan gjort.

Men jag medger att jag var skeptisk mot adressen. Väldigt skeptisk.

Sen kom vi dit. Då slutade jag vara skeptisk och så slutade jag även att andas en liten stund för att det var så vackert.

everts

Det finns en hoper sjöbodar i Grönemad. Det visste jag. Men jag hade inte en aning om att de hade byggt till en av sjöbodarna och gjort ett litet hotell av den, för bara ett år sedan. På bilden ovan syns det ena av de två likadana tillbyggnaderna, den här delen bodde vi i och huserade ensamma på hela övervåningen. Det var två mindre (normalstora) hotellrum på nedervåningen och en “svit” på varje övervåning. Man hade alltså ett stort sovrum, utanför sovrummet ett allrum med soffa, pentry och matplats och från allrummet en dörr ut mot en skitstor takterrass där man kunde sitta så här och chilla.

DSC08771

Typisk kidnappare som chillar i solen.

Medan den kidnappade hängav sig åt utsikten från samma ställe och tog kort.

DSC00145

Väl på plats fanns det noll intresse av att lämna stället. Men det visste ju ingen av oss på förhand. Karin hade bokat bord på restaurang i Grebbestad, men det enda vi ville var att bara sitta på terrassen eller i allrummet och njuta. Inte åka därifrån för att äta och sitta och titta på fyllebryggan.

Det problemet löste vi genom att ta bilen in till hamnplan, kasta i oss en dagens havskatt med senapssås och sedan handla det mest nödvändiga på Konsum. Glass, analog bok, godis och Pepsi Max. 40 minuter senare var vi tillbaka i allrummet, sedan lämnade vi inte det mer alls. Vi slirade in på grusparkeringen för att kura njutbar skymning ungefär samtidigt som de andra gästerna hade piffat upp sig och började cykla in till stan för en helkväll.

Var och en blir salig på sitt sätt. Och jag var vansinnigt glad över att jag faktiskt hade tagit med mig de riktiga kamerorna istället för bara mobilkamera.

Vi lyssnade på musik, pratade skit, kikade på farbror som dörjade makrill precis utanför terassen …

DSC00160

… och så avslutades det med helt magisk solnedgång.

DSC00162

Som jag förstod det var tanken att de skulle börja med middagsservering och att de hade det om det var större sällskap som hyrde hela stället. Och så tror jag att de hade skaldjurskvällar och olika ostronrace planerade (de hade alkoholrättigheter så det känns ju rimligt att middag ligger på planeringsbordet). Vad de däremot hade var frukostbuffé, det behövde man inte lösa själv vilket var skitskönt och finfin frukost med utsikt.

Det var väl ungefär det vi gjorde. Vi tittade, pratade och sov. Jag är ännu mer fäst vid min kidnappare nu, något jag inte trodde var möjligt. Kidnappar-Karin är en sjusärdeles påhitterska och jag är djupt tacksam över de här dagarna. Jag är inte van vid att någon styr, ställer, bestämmer och betalar för allt. Först tatuering och sedan det här. På tok för mycket, tacksamheten vet därmed inga gränser.

Och jag skall tillbaka. Gärna snart. Sheraton kan slänga sig i väggen, det är så här man skall bo när man bor på hotell.

Det måste vara skitsvårt att driva litet hotell på en plats som ingen känner till. Grebbestad är ju visserligen välkänt, men Grönemad är det absolut inte och jag hoppas innerligt att det kommer gå bra för dem. Själv skulle jag gärna åka dit på vintern och bo en helg eller fem, men jag inser ju att de kommer leva på högsäsong och sommar.

Men det har varit ljuvligare än ljuvligt.

De behöver kanske bara en lite större skylt på hotellet?

DSC08784

Eftersom vi lyckades åka förbi två gånger trots GPS. För att jag med bestämdhet inte trodde att det fanns boende och hotell nere vid sjöbodarna.

Det var precis så idylliskt som man vill att det skall vara på västkusten.

hummer

Och inte den där “idyllen” som det oftast är i form av en miljon båtar, fylla och musik som spelas med volymen i botten ur lika många krackiga högtalare som det finns antal båtar.

Det här var bara stillhet, rogivande och energitankning.

Nu har inte jag kollat på deras hemsida så jag berättar bara det jag vet. Man får låna cyklar alldeles gratis på hotellet för att ta sig fram och tillbaka till Grebbestad eller bara cykla i omgivningarna. Det gick att åka dit med båt och ligga alldeles nedanför terassen och de själva hade en vacker segelbåt i trä som jag tror att de ordnade utflykter med och så var det något med havskajaker också.

Jag känner mig så ovanligt icke-bitter efter vistelsen där. Sådär läskigt icke-bitter att jag inte ens vet hur jag skall kunna blogga vettigt igen.

Men jag misstänker att den känslan går över. Jag brukar ju få god hjälp att bli bitter igen av både klimakterie och make.

Precis nu tycker jag dock att ett sådant här ställe borde kunna skrivas ut på remiss eller recept mot just bitterhet (och depression och klimakterie) istället för medicin.

Jag tror det funkar lika bra faktiskt. Och att det antagligen skulle vara billigare i längden.

Har ni vägarna förbi eller funderar på att semestra på västkusten, ha det här stället i bakhuvudet.

Om ni nu inte vill ha untz untz untz, Bollingervaskande och kristallkronor som lianer, då bör ni hålla er på fyllebryggan och Röde Orm.


Postat 16:46 i Klimakteriekossan, Kompisar av
28 kommentarer

Nu ÄR jag frihetsberövad …

10 kommentarer

… men jag vet fortfarande inget om morgondagen. Och jag och min kidnappare sitter i soffan i småstaden och pratar strunt om just allt och inget alls.

Om man har ett sådant förhållande till sin kidnappare, är det vad man kallas Stockholmssyndromet?

I vilket fall som helst så började kidnappningen med att jag självmant körde till tatueraren för att möta upp min kidnappare. Snacka om att göra det lätt för den som skall begå dylik brottslig handling. Brottsoffret åker till gärningsmannen högst frivilligt. Och så tatuerade vi först mig och sedan henne.

Jag fick ett armband med en blå diamant.

FullSizeRender(22)

Som inte ser SÅ fin ut med plast på. Och så skall jag fylla på med mer safirblått och vitt i prismorna när den har läkt. För att kunna se exakt var jag vill ha de olika nyanserna.

Min frihetsberövande väninna tatuerade en vinge på utsidan av varje ankel nere vid foknölarna och det blev sjukt snyggt.

11666198_10207430046692760_4756127439340773821_n

Vilket även det är lite svårt att se när det är plast över.

Men om man tatuerar in två vingar totalt så får man faktiskt leva med att brottsofferväninnan oavbrutet sjunger “jag skall köpa vingar för peeeengarna, och flyga högt över ääääängarna …”.

Hon hatar mig för att jag gör det. Eftersom hon hatar den sången. Men faktum kvarstår, hon HAR ju faktiskt köpt vingar för pengar och jag kommer kanske aldrig kunna sluta sjunga den.

Nu skall vi sova. Imorgon har jag ingen aning om vad som händer och när det händer.

Om jag inte finns här så får ni kika på instagram om ni är intresserade.

Jag lovar att försöka vara en duktig frihetsberövad instagrammare.


Postat 1:46 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Kompisar av
10 kommentarer

Jag skall bli kidnappad?

17 kommentarer

Rubriken säger ju allt. Det är inte som på film. Där vet offret oftast inte om på förhand att det skall ske en kidnappning. I just det här fallet är det dessutom oklart om någon slags lösensumma är inblandad och om det i så fall finns någon intressent som ens har lust att betala för att få tillbaka mig?

Men jo. Jag skall bli kidnappad. Imorgon närmare bestämt. Av min äldstaste och bästaste vän i Göteborg. Och hon har kuckilurat med maken i hemlighet för att jag inte skulle få veta något. Man kan väl säga att det har gått sådär, eftersom jag ju vet ATT något händer imorgon? Allt medan maken och vännen bråkar om vem som faktiskt har skvallrat om HEMLISEN.

Vad de inte fattar är att ingen har skvallrat.

Vännen kontaktade maken för ganska längesedan för att spika kidnappningen med honom. Och att han skulle se till att jag var hemma och oplanerad. Då levde jag fortfarande glatt ovetande om att ett olaga frihetsberövande låg i pipeline.

Sen kom hon på att vissa överraskningar inte är min kopp te alls och skickade ett sms till mig:

Screen Shot 2015-06-25 at 16.13.29

Det var informationen jag fick. För att jag inte skulle lägga mig i fosterställning när kidnappningen väl skulle äga rum, eller bli tvungen att åka någonstans i smutsig OnePiece och otvättat hår.

Jag visste alltså inte när, var eller hur. Medan maken visste allt och han hade inte yppat ett ord om det.

I veckan började jag och väninnan diskutera tatueringar. Även hon älskar min tatuerare och åker gladeligen 30 mil t o r för att han skall måla saker på hennes kropp. Då kom ett mess från henne om att han går på semester imorgon och att vi inte kunde få tid förrän i augusti. Och hon ville NU. Hasta pronto. Helst på lördag. Men då hade han talat om för henne att det var semesterstängt och det var lite katastroftråkigt.

Nu är jag förvisso blond. Och den här diskussionen uppkom sent igår kväll. Men eftersom hon bor i Göteborg och jag inte gör det och jag vet att hon ofta är uppbokad på massa roliga shindigs så krävdes det inte en raketforskningsexamen för att räkna ut att tidigare kidnappnings-sms plus jättegärna nästan to die for-tatueringstid på lördag som sket sig var lika med att det här är kidnappningshelgen.

Nu bråkar maken och väninnan om vem som har skvallrat.

Medan jag står i mitten, glad som en speleman över att slippa vara med i, eller ens höra bråket. Eftersom de sms:ar och pratar i hemlighet. För ingen har skvallrat. Inte medvetet i alla fall. Däremot har de nu bekräftat att det är till helgen. Båda två. Då den ena har trott att den andre har tjallat.

Till saken hör även att vi faktiskt fick tatueringstid. Fast imorgon kväll.

Medan de två andra bråkar om vem som är den största skvallerbyttabingbången som går i alla gårdar kan jag ju tala om VAD jag vet. Vilket inte är särskilt mycket.

Jag vet att vi har tatueringstid imorgon. Eftersom det var jag som fixade tiden svinsent igår kväll. Sen vet jag att maken tydligen skall köra mig dit för att möta upp väninnan. Efter det tror jag att vi skall till småstaden igen. Lite osäker där eftersom meddelandena har varit många och bara gjort mig väldigt mycket mer förvirrad. Det innebär alltså att själva kidnappningen kommer göras på lördag (antar jag?).

Vad jag inte vet är följande: jag vet inte vart det bär hän, jag vet inte när det bär hän, jag vet inte vad vi skall göra där hän och jag vet absolut inte vad jag skall ha på mig för kläder eller vad jag skall packa. Men det hoppas jag att jag får reda på.

Typiskt bra frihetsberövande när man åtminstone kan förbereda sig mentalt?

Och så hoppas jag att det finns internet. Såklart. Annars försmäktar jag.

Nu skall jag klura lite på tatueringsmotiv. Det här har jag varit sugen på ett tag, eftersom jag är nördig.

offbutton

Men på ett gömt ställe. Det skall inte vara SÅ himla lätt att hitta min off-knapp.

Eller så vill jag ha en sjukt realistisk blå sten. Som de här.

safir1

safir2

Jag fokuserar på det just nu för att slippa fokusera på packning och sådant elände. Och det lutar såklart åt blå sten.

En sak i sänder.

Enda olyckliga är att Imitthuvud därmed inte kan komma hit och semestra (dvs vara min hantlangare på Zombieland) som planerat. Men vi skjuter på det till augusti. Hon kunde ju inte veta att jag skulle bli kidnappad när inte ens jag visste det.

Och så måste jag hitta ett ställe på min kropp som inte är fullsmockad med kliande knottbett. Vilket inte kommer bli helt simpelt då jag ser ut som om jag har ett svårt fall av mässling och det kliar satana perkele.

Det lutar åt pannan. Pannan är det enda knottbettfria stället på min kropp just nu.

Vilket i och för sig kan ha ändrat sig till imorgon.


Postat 17:11 i Funderingar, Klimakteriekossan av
17 kommentarer

Linbana viktklassad …

10 kommentarer

… och liten hund börjar lära sig den hårda vägen att sluta vara i vägen. Men det är ju så rysligt roligt att jaga linbanan och den som sitter på. Lika rolig för både vuxna, barn och fyrbeningar.

Jag älskar stoppet vid däcket. Det är ett smärre mirakel att han inte trillar av och landar i bäcken.

 

I full kareta åker han 40 meter mot stoppdäcket och tycker att det är minst lika kul som kusinbarnet tyckte. Även om han inte tjuter av glädje gick det att se att mungiporna hade en betydligt högre placering i ansiktet efter åket än de hade före åket.

Och lösningen var genialisk, inte alls lika komplicerad som min plan. Kostade inte heller en endaste krona.

När linbanan inte var viktjusterad satt sluttampen av vajern i ett träd. Trädet var lite för klent för att klara allt över 4,5 år (sanning med modifikation). Maken löste det genom att sätta ihop det klena trädet och ett o-klent träd med ett spännband. Problem solved. Nu vet vi att maxvikt är 100+ kilo.

Igår kväll hittade jag även klättergrepp till ladugårdsdörren. Online såklart. Det kommer även bli en väldigt billig klättervägg.

Ikväll skall jag fundera över gungbrädans olika delar.

Att planera lekland är även det en hobby. Och det här måste ju verkligen vara DIY som är så oerhört poppis nuförtiden?

Bloggträff på Zombieland alltså?

 

// Jättebarnslig


Postat 10:38 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
10 kommentarer

Zombieland™

18 kommentarer

Nu är jag alldeles exalterad. Och väldigt väldigt barnslig. Det senare struntar jag högaktningsfullt i eftersom jag älskar lekplatser och tanken på att kunna ha min egen är alldeles förtjusande.

Det finns såklart en bakgrund till det här med lekplatser. Alldeles innan man kör in i småstaden passerar man något som heter Daftöland. Ända till för ett par år sedan var det “bara” en svinstor lekplats med hur mycket grejor som helst och det var alldeles gratis att gå dit och leka. För barn. Med tanke på att jag har exakt noll komma noll noll barn har jag suktat, tittat ut genom vindrutan på bilen, och funderat lite över lämpligt barn att knycka för att kunna leka själv utan att behöva ha barn under uppsikt. Utan att lyckas.

Jag har alltså aldrig varit på Daftöland och lekt. Numera är det som ett mindre nöjesfält och lite mindre lockande för min del. Liseberg kan jag utan och innan, det var ju lekplatsen jag var ute efter. Och så slutade jag fundera över det, tills maken gav sig sjutton på att skapa en svinlång linbana.

Det lyckades han ju väldigt bra med måste jag motvilligt medge. Förutom att den inte riktigt var viktklassad för vuxna. Och kusinbarnet som kom till torpet i söndags var det första barnet som premiäråkte linbanan som fick med beröm godkänt. Det hördes faktiskt på skrattet att det inte gick att få så mycket högre betyg.

Sen började vi ju klura. Kusinfamiljen klurade och jag klurade och vi klurade. Namnet blev självklart, eftersom somliga i min omedelbara närhet har placerat den HÄR typen vid första busken man ser när man har parkerat bilen och går mot huset.

IMG_6720

Han har inte placerat äckelgubben där för att skrämma små barn. Han har placerat den där för att skrämma skiten ur mig. Eftersom han vet att jag har ett väldigt komplicerat förhållande till dockor och saker med ögon. Det är min enda riktiga fobi. Och snubben har ögon. Jätteläskiga ögon. Sådär så jag får gåshud bara av att kika på fotot.

Men jag vågar inte flytta på honom. Trots att jag är medveten om avsaknad av rim och reson i det. För om just jag flyttar på honom blir han arg på bara mig och då kommer han hitta på saker (jag vågar alltså inte flytta på dockor heller).

Jag hade alltså förträngt hans existens när kusinfamiljen kom hit. Vilket inte var jättesmart. När man är fyra och ett halvt år är det bekymmersamt med monster och andra farligheter. Typiskt monsterbeteende att till exempel ligga under sängen utan att vuxna hajar det. Eller precis nedanför en buske en solig dag i juni när man intet ont anande kommer för att åka linbana. Det föranledde VÄLDIGT många frågor om zombien i busken och vad han egentligen GÖR mer än att bara ligga där. Sjukt svåra frågor att svara på, men det slutade med att jag lovade kusinbarnet att gömma honom until next time. Hur nu det skall gå till när jag själv inte vågar röra honom?

I vilket fall som helst så fick vi ju namnet på köpet. Eftersom jag inte visste att det var en zombie innan kusinbarnet upplyste mig.

Zombieland blev ju så himla självklart och ett så oerhört underhållande projekt. Zombie pga … zombien och land pga att torpet ligger på landet. Väldigt mycket på landet faktiskt. Så mycket att det inte ens har en adress eller ens finns med på de flesta GPS:er. Perfekt!

Sen åktes det ju linbana. Det vet vi ju redan. Och jag började klura på hur man skulle få vajern att orka lite högre viktklasser. Där har jag en plan, efter att ha kikat runt lite hos leksaksfabrikanter där samma längd på linbana skulle kosta 55.000 plus moms. När jag såg det började jag bli betydligt mer välvilligt inställd till Jula faktiskt. Eftersom delarna till vår linbana kostade ungefär en promille av det priset och det går att knycka idéer utan att köpa dem.

Byggmax och Jula skall bli mina nya bästa vänner. Inget färdigköpt. Det är ju verkligen draåthelvetedyrt med lekplatsgrejor?

Och ni kom ju med FANTASTISKA förslag.

Det enda som inte kommer över tomtgränsen är en studsmatta. Jag vägrar. Jag är för gammal och alldeles för inkontinent för studsmattor.

Bästa förslaget var ju gungbräda. Gungbräda och linbana var det jag älskade allra mest som barn. Och nu fick jag lära mig om de olika variationer som finns. En sådan här till exempel …

gungbrada

… den gungar inte bara, den snurrar även runt sin egen axel.

Med tanke på att jag delar efternamn med en hamster borde det inte vara särskilt komplicerat att hitta alla delar till en dylik i hamstergömmorna och sedan tvinga samma hamster att bygga den. Med ivrigt hurtiga tillrop från mig.

Kusinbarnsmamman kom med idén om en “Zombieslinga”. Där det skall finnas diverse “farligheter”. Hon är numera zombieslingeansvarig.

Sen var det ju förslaget om klättervägg och klätterställning. Då spann jag loss totalt. Eftersom jag hade glömt potentialen i ladan mitt emot huset (HUR kunde jag glömma ladan?).

IMG_6710

Ladan är ju det första man ser när man öppnar ytterdörren för bövelen.

Jag kikade, funderade och så kikade jag lite till.

Kolla här.

IMG_6711

Det syns väl nästan att det borde vara en klättervägg på ladugårdsdörren?

Detta nämndes för hamstern. Som suckade så djupt åt mig att löshåret fladdrade när han andades ut igen.

Sedan var han tyst en stund och så försvann han. När han kom tillbaka igen hade han det här repet i handen.

IMG_6718

Det visade sig vara just ett klätterrep. Ett alldeles nyinköpt. Han hade dessutom sele och krok och allt annat som behövs för att kunna klättra med någon som står på marken. Allt finns alltså, förutom de där stegen man sätter fötterna på. Jag är fortfarande lite förundrad över den djupa sucken när han tydligen redan hade tänkt sig någon slags klättring?

Eftersom ladan framkallade förslag i form av hopp i hö tog jag mod till mig och gick in. Ladan är ju ytterligare ett sådant där hamsterställe som jag undviker. Det enda jag visste var att han hade kastat ut allt gammal blött och ruttet hö då det hade blivit så tungt att höloftet bågnade under tyngden.

Skit i alla prylar nu. Ladan har verkligen potential. Jag är bara lite fundersam över vad potentialen är. Men så här ser det ut när man står i dörren och kikar mot loftet och de gamla båsen för kossorna.

IMG_6712

Gammalt hederligt hölöftshopp är som sagt bara att glömma. Det här är den enda höformationen som finns kvar och den gör inte mig särskilt sugen på att hoppa ner i från ganska hög höjd.

IMG_6715

Det ser bara smärtsamt ut.

Men ladan är ju stor och stabil i övrigt.

Går man åt andra hållet och kikat uppåt finns det ytterligare ett loft som ser mer än lovligt spännande och nästan lite farligt ut (Zombieslingan?).

IMG_6713

Tittar man rakt fram ser det ut så här.

IMG_6714

Potential som sagt.

Klätterväggen har jag ju redan bestämt mig för. Min del i byggandet kommer vara att måla dörren så den får en spännande zombielook. Jag tror dock att vi inte kommer vara helt ense om hur en sådan look ser ut eftersom jag inte samma zombiefantast som maken. Jag gillar inte zombies lika mycket som jag gillar vampyrer. Zombies är döda, fula och har ingen hjärna. Zombies som springer ger jag inte ett ruttet lingon för, zombies skall inte kunna springa. Eller tänka utstuderat. Zombies som faktiskt kan springa i filmer fnyser jag föraktfullt åt. Jag är mer Team Slözombie.

Som parentes hävdar jag med bestämdhet att det borde gå att fly från zombies genom att åka ut på havet. Zombies borde drunkna skitfort. De är för korkade för att komma ihåg hur man simmar och de är ruttna. När gaserna har gjort sitt borde de sjunka direkt. Ergo, vid zombieapokalyps är räddningen att ta med sig handväska ut i båt, titta på apokalypsen på behörigt avstånd, vänta på att de sjunker och sedan glatt åka tillbaka igen. Apokalyps avklarad.

Nå. Tillbaka till Zombielandet.

En sådan här vill jag ha också. En stor rackare.

korggunga

Och en sådan här har vi. Den är bara inte uppackad än. Eftersom det fortfarande inte har varit så himla mycket sommarväder.

vattenkana

Och så skall en del såklart bli en agilitybana för jyckar. Man har inte glömt jyckarna.

Zombielandet har alltså blivit mitt sommarprojekt på torpet.

Jag känner mig lite som Ernst. Fast utan att bli förälskad i en sten så det brummar som små humlor i bröstet.

Ett annat slags sommartorp helt enkelt.

Vad tycker ni och kan vi fortsätta med förslagen tack?

Med lite tur och ganska mycket skicklighet kan vi ju kanske ha en bloggträff på Zombielandet för hugade spekulanter i sensommar.

Med hundar. Givetvis med hundar.


Postat 15:48 i Bloggläsare, Funderingar, Klimakteriekossan av
18 kommentarer