Ni vet när man inte har pratat med sin bästis på länge?

38 kommentarer

Och så drar man ut ännu mer på det för att man har dåligt samvete, inser att man kommer prata jättelänge eftersom så himla mycket har hänt och därmed måste ha väldigt gott om tid och så har man … jamen dåligt samvete. Då skjuter man på det en dag till.

Så har jag gjort med bloggen de senaste dagarna. Sedan i fredags åtminstone. Fram till i fredags hade jag absolut inget alls av ens minsta lilla intresse att förmedla (det kom snö … SNÖ … när jag hade tagit fram Sandhamnsjackan och var förberedd på att snart skutta omkring i sandaler, vilket dämpade livsglädjen en ANING) och sedan dövade jag det dåliga samvetet med att ha en läsorgiehelg, vilket var helt ljuvligt måste jag erkänna. Jag har inte ägnat en minut åt något som kräver internetuppkoppling. Inte ett enda asocialt media har fått min uppmärksamhet. Däremot har jag läst oerhört mycket böcker, lättsamma och lättsmälta böcker skrivna av britter och fnissat högt hur många gånger som helst.

Tips, Nick Spalding. Jag har verkligen ingen aning om vem snubben är, han råkade bara dyka upp på läsplattans tipslista och han har fått mig att skratta högt hur många gånger som helst. Fat Chance rekommenderar jag som startbok. Handlar ungefär om Biggest Loser, fast i England och ur ett gift pars deltagarperspektiv. Engelsmän har väldigt skojig humor, det är alltså inte så tillrättalagt som amerikansk komedi. Det är fantastiskt underhållande icke-tillrättalagt faktiskt.

I alla fall, jag HAR väldigt dåligt samvete (som vanligt när jag är tyst) för det känns som att jag struntar i mina bästisar. Förlåt. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Men jag säger förlåt i alla fall. Det är så stönigt när det blir flera dagars tystnad för då hinner det bli så mycket att prata om även om det har hänt sällsynt lite på den här fronten. Vi måste prata om köpstoppet som bara har några dagar kvar till exempel.

Så, låt se. Det har alltså inte hänt ett smack nästan. Eller jo, jag är tydligen fysiskt kärnfrisk. Doktor Byst ringde mig i fredags för att tala om att alla triljoners triljarder prover de tog när de tömde mig på blod var fantastiska. Vilket betyder att jag inte har näringsbrist längre, ingen vet varför jag hade det och ingen vet riktigt hur det försvann men den här gången kollade de allt från kortisol (heter det så?) till glutenintolerans och ALLT därmellan. Med tanke på mängden blod var det verkligen hur många olika resultat som helst, jag tror faktiskt aldrig att jag har testats för så oerhört mycket på en och samma gång någonsin.

Och det var ju för all del trevligt att få reda på, men det hade varit en smula praktiskt om de hade hittat åtminstone något litet, lätt åtgärdat såklart, fel som förklarar alla andra fel (de i skallen alltså). Nåja, jag gnäller inte. Jag är en lätt överviktig och frisk medelålders vit kvinna. Fint så.

Sen har jag funderat över hur det kommer sig att hundar som normalt inte dreglar speciellt mycket förvandlas till regelrätta blodhundar när någon i familjen äter något riktigt mumsigt. Kommer ni ihåg 80-talsfilmen (eller 90-tal?) Turner and Hooch, när Tom Hanks fick en ofrivillig kumpan i form av en extremt sölig hund?

20080823104697_2727278487_6d9b78d563_b.jpg_w450

Så här gör bara inte Stor och Liten om det inte vankas mumma. Eller om de får vänta alldeles för länge innan deras elaka mamma säger varsågod till resterna från middagen. Dock är det en enorm skillnad på både mängd och densitet helt beroende av vad som ligger på tallriken.

Så här såg Stor ut i torsdags när husse åt räkor.

IMG_6084

Det är inte normalt för en hyfsat prydlig vattenhund, om han inte ser just räkor. Eller skaldjur generellt. Väldigt Turner och Hoochigt. Liten dreglar däremot inte så mycket över skaldjur, han är mer en efterrättskille.

I övrigt har vi väl gjort som alla andra, ställt tillbaka vågen tio kilo och klockan en timma. Sommarvikt och sommartid är det numera sägs det, vilket innebär att jag kommer vara jetlaggad i en vecka eller så.

Ni fattar nivån på oviktigheter som har hänt de senaste, snöfläckiga, dagarna?

Vad har ni gjort?

// Den Kärnfriska


Postat 20:14 i Klimakteriekossan av
38 kommentarer

Kärring 2.0

15 kommentarer

Idag ringde doktorn, givetvis när maken var ute på ett ärende och jag inte var med. Den enda informationen jag fick var att läkaren hade sagt att blodtrycket var åt helvete för högt (det var antagligen inte den medicinska termen för det) och att hon skulle skriva ut medicin direkt som han kunde hämta.

Jag trodde att blodtrycksmedicin var sådant man var tvungen att hitta rätt dos och ha koll på den första tiden, men det hade hon tydligen inte sagt något om. Jag trodde även en drös andra saker som hon inte heller hade sagt och till slut blev tanten jag är gift med irriterad och sa att jag kunde ringa upp läkaren själv. Det enda hon hade sagt var att det var just åt helvete för högt, att han kunde gå och hämta medicinen och sen trodde han att hon skulle kalla till återbesök om en månad. Men det där var lite oklart tydligen, han hade nog inte lyssnat så noga och var lite osäker på om det var han som skulle ha koll på återbesöket eller om han skulle bli kallad. Killen med kollen.

Herregud, jag trodde jag körde selektiv hörsel vid medicinsk overload, men han lyssnar verkligen inte alls och ställer absolut inga frågor? Och vilka vidriga biverkningar det var på den typen av medicin? Sådär så att det nästan är tveksamt om det inte är bättre att ha väldigt högt blodtryck?

Nåja, jag anser blodtrycket vara avklarat och väntar nu på mina provsvar istället. Senast imorgon sades det, annars ringer jag.

Däremot har jag inte kunnat sluta fundera över den impromptu bröstundersökningen (som förvisso inte var oangenäm alls), om man kollar allt och lyssnar på hjärta, lungor och allt det där andra är det verkligen standard att få brösten klappade på också?

Sedan ägnades eftermiddagen åt något vi inte har gjort tillsammans på jättelänge, vi åkte och handlade livsmedel tillsammans. Något som alltid får mig att vilja skriva skilsmässopapper. Vi är verkligen inte kompatibla i några affärer alls, men jag trodde det skulle funka eftersom vi behövde ytterst lite matvaror och inga konstigheter. Smör, bröd och mjölk typ, det är ju bara in, kasta ner i korgen och sedan ut kvickt som ögat.

Pilutta mig. Jag glömmer verkligen vem jag är gift med. Inte bara en vanlig tant, utan en kupongtant. Jag vet ju det egentligen eftersom han har Icakort och öppnar alla kuvert med kuponger och erbjudanden med omsorg, men jag brukar ju slippa uppleva det eftersom jag brukar vägra samhandling.

Vi hann inte mer än in genom entrédörrarna (och då hade jag mentalt handlat klart och stod redan i kassan med de tre saker jag skulle kasta i korgen – jag är inte så avslappnad i mataffärer – ju större desto värre) när jag såg att han pillade ut alla sina Icakuponger ur plånboken. Där och då insåg jag att vi inte skulle vara så goda vänner om han skulle leta efter allt han hade kuponger på. Det skulle han såklart.

Jag gillar att han är ekonomisk (men däremot motsatsen till snål), men den här synen får mig att vilja lägga mig på golvet vid godishyllan och sparka och gallskrika ihop med resten av alla barn i affären.

IMG_0055

Se så nöjd han ser ut?

Och han hade en kupongpolare som syns lite i bild, en 90-åring med både rullator och kryckor.

Det här kan inte vara normalt beteende hos en man?

Det är även anledningen till att han oftast handlar alldeles ensam med inköpslista eller att jag springer igenom valfri mataffär som om det vore tjurrusning i Pamplona.

Jösses vad jag saknar att kunna handla mat på internet och få det hemkört, det var verkligen världens bästa grej.


Postat 20:25 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Shopping av
15 kommentarer

Tala är silver och tiga är guld

24 kommentarer

Jag brukar ju prata enligt Arne Anka i vanliga fall, vilket har försatt mig i en del penibla situationer.

arne-anka_83465137

Ofta går det bra, men ibland önskar jag att jag hade haft ett eller kanske flera filter mellan talcentrat i hjärnan och slutprodukten som kommer ut genom munnen. Det har jag inte.

Vi blev lite sena när vi skulle rusa ut genom dörren imorse för att NÅGON hade möblerat bort nyckeln och två av kompostgallren jag brukar tapetsera hallen med, samma NÅGON satt dessutom redan i bilen och väntade medan jag sprang runt i åttor och letade resultatlöst. Även mitt blodtryck kändes därmed en aning för högt när jag väl satte mig i bilen och jag skulle också till farbror doktorn för att ta prover. Av outgrundlig anledning har jag ju brist på D-vitamin och folsyra vilket tydligen är någon slags näringsbrist?

Strunt samma, det var mitt första besök på just det här vårdetablissemanget eftersom jag brukar gå i Göteborg oavsett vad det gäller, men jag tänkte slippa åka 32 onödiga mil igen bara för att ta lite prover och de hade fått en remiss.

Först klev vi in och anmälde oss. Ägghuvudet först med sin mackapär och damen i receptionen frågade honom om han skulle prata med någon eller bara lämna in apparaten. Redan där höll det på att skita sig och jag var på ett mullrande humör efter lägenhetsspringandet eftersom maken svarade “jag vet inte, men om jag bara kan lämna den så går det ju snabbare”.

Jag avbröt honom innan han hade hunnit säga klart hela meningen med orden “DU skall inte bara lämna …” medan jag vänder mig till damen i receptionen och säger “… blodtrycket har ju varit skithögt, han behöver GIVETVIS prata med någon”.

Sedan när det var min tur att anmäla mig blev han inropad utan att jag märkte det och var därmed spårlöst försvunnen. Det var ju inte riktigt planen, men nu blev det så eftersom min doktor kom och ropade upp mig ungefär en nanosekund efter anmälan. Men då var jag åtminstone hyfsat lugn som hade avstyrt enbart en lämning och att han faktiskt hade knatat iväg för att prata med någon. Någon skulle läsa av den och en läkare fattar ju om snittrycket inte är finemang tänkte jag.

Bra så, då fokuserar vi på mig. Trevlig läkare och dessutom förvånansvärt grundlig för att bara ha fått en “order” om att ta det och det provet. Han ställde en miljon frågor, lyssnade på lungor och hjärta och bad mig att ohyfsat räcka ut tungan åt honom (det minns jag inte ens när jag gjorde sist?). Sedan blev jag ombedd att lägga mig på britsen för han skulle ta blodtryck och känna på magen.

Till mitt försvar vill jag bara säga att de har panoramafönster med utsikt över hamninloppet från den vårdcentralen, det var ren meditation att bara ligga där och titta.

Sedan när tar läkare blodtrycket förresten, brukar inte det vara syrror som gör det?

Nu återkommer vi till att det var bråttom innan vi åkte. Jag kastade alltså på mig närmsta klädhög och i den klädhögen råkade det inte ligga någon BH.

Där ligger jag på britsen och mediterar medan han tar trycket (finfint tackar som frågar, 110/70 om jag inte minns fel) och sen lägger han händerna under tröjan på magen och trycker lite här och lite där och VIPS har han flyttat händerna från magen, dragit upp tröjan och börjat knåda brösten. Som INTE hade BH. Det var jag inte ett dugg beredd på och det kändes som att han knådade brösten i ungefär en halvtimma (vilket kanske var 20 sekunder i verkligheten men jag var så häpen) medan han muntert säger “förlåt, jag är nog lite kall om händerna, jag har inte hunnit bli varm ännu”.

Där ligger jag med brösten i vädret (hängandes nedanför britsen) och de visar tydligt att a) någon faktiskt har knådat dem och b) denna någon var hyfsat kall om händerna och jag hinner påbörja meningen “ingen fara alls, det är så trevligt så, det var längesedan sist”.

Tack och LOV hejdade jag mig efter första så:et. Jag brukar inte hejda mig och särskilt inte i lite obekväma situationer som jag gärna vill skämta bort (ja jag vet att han är läkare och att det är normalt men det betyder inte att JAG är van vid att okända karlar tallar mig på brösten).

Jag hann alltså bara säga “ingen fara alls, det är så …” innan hjärnan skrek på munnen att göra en tvärnit, munnen lydde och slog råbandsknop på tungan.

Det är sällan munnen lyder och jag är så jäkla glad att det hände just idag. Det hade varit en smula opassande.

Är det inte väldigt konstigt att man gärna säger konstiga saker just sådana situationer?

Jag har gjort många konstiga saker i läkarundersökningsrum och detta var absolut inte det mest vrickade, jag blir skitstressad när jag känner mig utsatt.

Det absolut mest pinsamma jag har gjort hos en läkare är att verkligen säga färdigt en mening utan att tvärnita och dessutom välja väldigt fel ord, något jag aldrig kommer glömma. Min mamma och mormor är opererade för struma och det är lite ärftligt vilket betyder att jag har tagit ämnesomsättningsprov minst en gång per år sedan jag var sisådär 20 år. Problemet var bara att jag inte visste att det var ämnesomsättningen de kollade när jag fortfarande var ung, jag visste bara att det satt i halsen (visste inte ens att det var sköldkörteln då) och jag kallade det för strumaprov. Som bonus finns det ett par ord jag gärna blandar ihop trots att jag faktiskt vet vad de betyder, men jag säger fel ibland om det går fort. Struma är ett av de orden jag lätt ersätter med ett annat.

Jag var 24, hade slutat röka och blivit tjock och skulle till ny läkare i ny kommun. Läkaren öppnar dörren och ropar in mig och är inte en dag över 30, skitsnygg och hade inte vit rock på sig utan sina vanliga kläder. Det enda jag såg var hans Levisarsle och ut ur munnen kommer meningen “hej, jag skulle behöva ta ett spermaprov i halsen”.

Jo, jag sa det. Handen på hjärtat och på min scoutheder. Det är just sperma och struma jag blandar ihop.

Sen dog jag inombords och rodnade ner på knäna medan läkaren gapskrattade och sa något för att lätta upp stämningen som jag absolut inte minns. Jag minns bara hur mycket jag ville skämmas ihjäl.

Det besöket avslutade med att han petade mig på mina rökfria valkar och upplyste mig om att jag faktiskt snart skulle fylla 25 och att jag borde tänka på vikten eftersom det är lättare att gå ner ju yngre man är. Skjut mig?

Dessutom borde det faktiskt vara någon slags lag på neutral vit rock eller andra illasittande doktorskläder?

Dagens besök avslutades i alla fall med att jag lämnade en hel drös med blodprov medan maken stod och blundade bredvid mig i labbet, nålar är hans enda riktigt stora fobi och sedan när jag frågade vad hans läkare hade sagt om blodtrycket så visade det sig att han i alla fall bara kommit in till en syrra och lämnat apparaten och fått beskedet att en läkare skulle höra av sig när han hade tittat på det.

Han kunde alltså lika gärna bara tagit av sig den och lämnat den i receptionen.

Och nej, ingen alls har ringt ännu och den inbillningfriske (tack Camilla, ljuvligt ord) har redan glömt av det så nu kommer jag få tjata varje dag.

Snälla säg att jag inte är ensam om att blanda ihop vissa ord och säga dumma saker i fel situation?


Postat 21:10 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera av
24 kommentarer

Han ÄR verkligen en kärring?

28 kommentarer

Maken alltså.

Ni vet ju allt det där med pipiga karlar om de drabbas av en liten förkylning. Så är det inte här. Förra året gick han ju med hosta från februari till året var slut (och har det fortfarande lite då och då) som de till slut kom fram till att det var mycoplasma. Efter att jag hade TVINGAT honom till doktorn.

Minns ni när han bröt foten (varför hittar jag inte det i bloggen?) och hatade kryckorna med en sådan passion att han valde att skippa dem inomhus och istället slajda sig fram med gipset över parkettgolvet när han skulle någonstans? Vilket såklart slutade med att gipset gick sönder efter bara ett par dagar, vilket i sin tur var rena rama flaxen eftersom det kan ha varit en prao-elev som gipsade och röntgade. Fel vinkel på foten och benets ena del satt inte ihop med den andra. Det löste han ju då genom att paja gipset och få åka till plåsterhuset och bli omgipsad.

När han bröt handen (blöt klippa, båt och herrkväll – say no more – han halkade lite illa och tog emot sig med handen vill jag minnas) gick han ju med bruten hand i, vad var det, minst fyra dagar med blå och svullen hand innan jag sparkade iväg honom till läkaren, för “det var inte så farligt och jag ÖVERDREV”. Slokörat kom han hem med gipsad hand och jag kämpade med att försöka låta bli att säga “hate to say I told you so”. Jag lyckades inte. Sedan stod han inte ut med det gipset heller, det sågade han upp med brödkniven efter ett par dagar för att det kliade.

Nu är det lätt att tro att han är sådär rart klumpig som syrrans man som fastnar i kapsylöppnare, får garderobshyllor på näsan, springer in i stolpar och trillar i vattnet mest hela tiden på somrarna, men det är han inte. Ni har redan hört om svågern, han är oftast harmlös och den enda han skadar litegrand är sig själv och så skrattar vi så vi gråter. En riktigt genomogenomtänkt sak gjorde han dock förra våren (ja, jag vet att jag tappade tråden lite nu). Han bytte däck på bilen. Utan att efterdra bultarna. Gissa vem som körde bilen på motorvägen och faktiskt tappade ett helt hjul? Det sprutade hollywoodgnistor om hjulaxel mot asfalt, hjulet såg hon fara förbi och så hade hon änglavakt. Det enda skadade blev faktiskt bilen. Då lärde sig svågern efterdra bultar och ingen alls skrattade.

Sådan är alltså inte maken. Hela kroppen är en karta över händelser där han har skadat sig och inte gått till doktorn. Handen är ärrad efter en kväll i ungdomen när han fortfarande bodde hemma och skulle smyga in (full som ett ägg), det var bara det att han smög genom sin ömma moders syltförråd och lade sig raklång över gudvethurmånga glasburkar som skar lite här och där men mest i tummen. Morgonen efter vaknade han i en säng som var knallröd av lika delar blod och sylt och en tumme som var lite … sargad.

I pannan har han ett ärr efter att ha gungat på en kyrkport och sedan fått den i skallen (vi pratar inte ens om hur exakt det gick till va?). På hakan har han ett ärr som han fick som liten kotte och skulle hjälpa pappa på jobbet och bära PVC-rör. Stora och tunga rörläggargrejor. Han snubblade och drog hakan rakt ner i ett rör. DEN gången tvingade dock modern honom till sjukhuset, men redan då var han grundmurat envis och ville inte. Sex sköterskor fick hålla i den lille palten för att kunna sy (vid närmare eftertanke verkar det nästan bättre att han faktiskt håller sig från sjukhus?).

I skulderbladet har han en grop i benet som är sisådär fem centimeter i diameter sen han voltade med en bil, landade på taket och biltaket knycklades ihop och trycktes in i ryggen på honom. Ingen läkare den gången heller. Listan är verkligen ändlös, han har konstiga ärr mest överallt. För tillfället har han en tio centimeter lång och kanske fem centimeter bred brännskada på höger överarm som kommer bli ytterligare ett jätteärr när det väl läker efter att ha varit infekterat ett tag. Men det stör honom inte eftersom “det sitter ju på baksidan armen så jag ser det inte”.

Man kan inte påstå att han har varit någon större belastning inom vårdsystemet. Och han är inte rart klumpig alls, han skadar sig oftast mycket, men är mer rädd för sjukvård än vad han är för att vara skadad och/eller sjuk. Eller så har han ingen känsel när det gäller vissa saker, men är överkänslig när det gäller andra. Som att trimma näshår.

Enda gångerna han frivilligt går till läkaren är när han får nageltrång. Vilket rimmar ganska dåligt med allt annat konstigt som han verkligen borde söka för. Sin mentala hälsa bland annat, snubben är ju helt vrickad? Känns det inte lite fjolligt att söka för nageltrång någon gång om året när man inte söker för biltak i ryggen?

En förkylning är alltså inget att orda om. Han är ju snubben som går med lunginflammation i ett par månader utan att pipa särdeles mycket alls.

När jag var i Stockholm pratade jag med honom varje dag. Han berättade att svärfar hade trillat, men inte skadat sig och i övrigt hade inget viktigt hänt. Alls. Sen är det ju den där lilla detaljen att han varken gnäller särskilt mycket eller är en Stor Kommunikatör. Obra kombination, det är ju svårt att ställa ledande frågor om allt.

Igår hade han läkarbesök (kors i taket), men det var tydligen en uppföljning av årlig hälsokontroll som han gjorde förra veckan. Som han såklart inte hade talat om för mig att han hade varit på. Vad han inte hade talat om för mig var att de tydligen tyckte att blodtrycket var lite väl högt den här gången.

Han talade heller inte om för mig att det var ett läkarbesök han pep iväg på igår morse och jag reagerade inte eftersom han inte brukar kommunicera överdrivet om han bara är borta en stund. Jag är glad om han kommer ihåg att tala om ifall han möjligen tänkt vara borta över natten liksom.

Det betyder att han gick ut genom dörren och jag funderade inte nämnvärt över det förrän han kom tillbaka igen efter någon timma med den här mackapären på sig.

IMG_6080

Japp. Det är en blodtrycksmanschett. Och jag visste INGENTING.

Han har alltså inte talat om för mig att han redan förra veckan fick reda på att han hade oroväckande högt blodtryck när han var på hälsokontrollen. Han hade inte talat om att han drog iväg igår morse för att få den här apparaten att ha på sig i 24 timmar för att kolla trycket en gång i halvtimman och att han skall tillbaka idag för att få reda på vad apparaten har registrerat.

Gissa vem som skall följa med till doktorn för att faktiskt få lite information istället för att vänta på att maken skall kommunicera frivilligt?

JAG kommunicerade dock väldigt tydligt och med hela handen när han kom hem med den och frågade om han var dum i HELA huvudet och hur det ens var möjligt att han hade missat att berätta det här för mig redan förra veckan.

Det finns gränser för hur ledande frågor man kan ställa tänker jag? Nog för att det är sjukt mycket ja- och nejfrågor för att faktiskt få reda på grejor (om de inte handlar om andra världskriget eller båtar, då får jag jättemycket alldeles oombedd information).

Brukar ni fråga era män i telefon “har du möjligen fått högt blodtryck på sistone?”, eller “inga brutna ben eller så medan jag har varit borta?”?

Näe, jag anade det. Det tillhör Avdelningen För Frågor Man Inte Skall Behöva Ställa och Sådant Man Berättar Ändå.

Just nu hade jag varit glad över normalt pipig man med mansförkylning. Inte man som bryter kroppsdelar och sågar av sig gipset själv.

(Ja, jag sprang och kollade när jag hörde att manschetten börjar stasa igår, men när det visade skithögt efter fjärde trycket vågade jag inte mer, jag tyckte det var lite läskigt högt, det tyckte inte maken för han tittade inte en enda gång)

Så vi drar till doktorn nu då. Och kollar något som jag inte ens visste om.

Han är som ett Kinderägg, fast med lite mer dumma överraskningar.


Postat 8:03 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera av
28 kommentarer

Lurar, pryltest och nästan journalistik – rena drömmen

35 kommentarer

LURAR

Det här är ju verkligen en dröm att få utföra och sedan skriva, vilket betyder att jag nu låtsas att jag är reporter på någon väldigt tjusig pryltidning och hela tiden får tekniksaker kastade efter mig medan tillverkarna står i klunga och skrikbönar “testa oss först Victoria, testa OSS”. Trygg i vetskapen att inte ens jättarna i branschen kan sälja lika bra utan ett positivt utlåtande av mig.

Lugnt och iskallt svischar jag med Hollywoodsvallet, har mina Loubotinklädda fötter nonchalant uppslängda på mahognyskrivbordet medan jag spelar Candy Crush och väntar på att Tim Cook skall höra av sig. Inte ens Apple kan släppa sin nya klocktelefon utan mig och jag låter de andra giganterna vänta. Jag är pryldrottningen och inget släpps utan min stamp of approval. Det ser man ju på bylinebilden (som är en överskriftsbild) hur drottninglik jag är i mina produkttester.

Sedan öppnar jag ögonen, slutar dagdrömma och inser att verkligheten är en smula annorlunda (förutom håret), att det är jag som varit på Plain Vanilla, dreglat över de snorsnygga hörlurarna i tripp-, trapp- och trullstorlekar. Jag ÄLSKAR lurar (det vet ni redan) och äger osunt många lurar med tanke på antal öron (två). Det är dock trösterikt att olika lurar fyller olika funktioner. Som till exempel mina snark- och fisreducerande lurar jag sover med nattetid.

Nu fokuserar vi på de här tre som jag med glädje testade förra veckan.

lurarna

Jag är amatöraudiofil. Sjukt (lagom) petig med ljud och får nässelfeber när en bra låt blir dålig för att ljudkvaliteten är åt skogen. Dessutom lyssnar jag på många olika sorters musik, nästan allt utom opera går hem här, men vi vet ju redan att jag älskar Robbie och Eminem. Två rätt skilda musiktyper, Eminem har tung bas medan Robbie spelar mer i mellanregistret. Det kräver alltså lurar som verkligen klarar allt.

Vi börjar med en liten snabblektion av ljud och lurar, det är en halv vetenskap, men vi kör en crash course och nu skall jag försöka förenkla och inte använda så himla många ord som jag brukar. Notera gärna att jag sa FÖRSÖKA, jag lovar alltså ingenting här.

Jag tänker inte gå in på frekvenser i detalj (då BLIR det verkligen en universitetsuppsats på masternivå och det är inte intressant), ni som har koll på sång och framför allt körsång har en grym fördel här.

Diskant, mellanregister och bas är en bra början, de frekvenserna täcker in ungefär vad man hör med blotta örat och oavsett vad man lyssnar på för musik är det ju såklart önskvärt att ha en balans mellan di tre. Men (det finns alltid ett men), lyssnar man mycket på musik med “untz untz untz” (det vill säga tunga basgångar) som hiphop så vill man ha lurar som verkligen orkar med tung bas. Dåligt basljud vid lyssning av den typen av musik är en ren katastrof. För sångare snackar vi naturligtvis bas och möjligen baryton.

Det är ju det där med balans, för lite bas är olyckligt, för mycket likaså, eftersom basen gärna vill trycka undan andra frekvenser.

Mellanregistret, från högt till lågt mellanregister (för att göra det lite besvärligare) är frekvenser där man hör många instrument i detalj, allt från piano till blockflöjt och ofta kvinnoröster (sång). Kvinnosång är en hyfsat viktig detalj i min värld, dåliga lurar har en tendens att trycka undan stora delar av mellanregistret. Trumpet brukar vara en bra pekpinne där eftersom trumpet nästan alltid håller sig i mitten (jag gillar inte bara untz untz untz utan även jazz).

Och så diskant. De högsta tonerna. Om ni kollade på Kurt Olsson och hans band är Gudrun i Damorkestern med sin triangel ett bra instrument i den delen. Även om jag är lite osäker på hur många som faktiskt lyssnar på musik med just triangelpling. Men vad vet jag, det kanske finns hängivna Damorkesterfans här? Sopraner när det gäller kvinnosång vill jag också gärna placera i diskantfacket, möjligen i högt mellanregister.

Är ni med så långt? Själv tycker jag att jag är svinpedagogisk, men ibland lider jag ju av viss brist på självinsikt. Det är egentligen väldigt mycket enklare att förklara om man pekar på en stor högtalare som har alla ovanstående frekvenselement separata, något som även gör det förståeligt att det inte är helt lätt att få med hela ljudbilden i små hörlurar. Dessutom ganska imponerade NÄR det verkligen lyckas?
GLE496B

Allt det där får alltså plats i en lur och stör inte grannarna lika mycket (= pedagogisk bildförklaring).

Ju större lur, desto större membran vilket ofta (men absolut inte alltid) gör det lättare att få med hela frekvensomfånget.

Vad kollar och lyssnar jag efter då?

Givetvis om det är balans mellan de olika frekvenserna eftersom jag lyssnar på allt från Melissa Horn till AC/DC och tung hiphop och hur det faktiskt låter. En del lurar låter faktiskt som ren kodynga och det blir bättre ljud om man lyssnar direkt ur telefonhögtalaren. Man får oftast det man betalar för, men inte alltid. När det gäller en del märken betalar man skitmycket för loggan.

Hur luren sitter på/i örat.

Ljudläckage (det är ju inte meningen att hela bussen skall höra exakt vad man lyssnar på, särskilt inte om man kanske lyssnar på 50 shades of Grey tänker jag?)

Om kabeljävelstyget har en tendens att trassla sig lätt (DET driver mig till vansinne och jag förstår inte hur något som ligger still på morgonen kan ha knåpat ihop ett dubbelt halvslag runt egen part under kvällen på egen hand?).

Utseende (sorry, men jag är ganska less på svarta lurar, svart plast, svart metall och svarta kablar – hörlurar verkar inte ha kommit längre än en ungkarlslyas look på 90-talet, glas, metall och läder), utseende appellerar till min kvinnliga sida. Det här eviga tjatet om genustänk har inte kommit till teknikvärlden eftersom den domineras av män och manliga designers.

Pris (såklart) som skall ligga i paritet med ovanstående uppfyllda krav.

Jamen ungefär så?

Nu kör vi och vi börjar med Taylor, de största som de kallar “over ear”. Och nu är jag ytlig och börjar med utseendet. Vi snackar haute couture-lurar nu.

Taylor Rosegold 3

HÄR finns de.

Jag är vansinnigt partisk när det gäller alla tre lurarna eftersom jag har en fäbless för rose och vitt. Minns ni mina naglar från förra sommaren? Jösses så snygg den kombon är och jag är tämligen övertygad om att det måste ha varit minst en kvinna inblandad i processen att ta fram de här. Finns inte en janne att ett gäng män har tagit fram de här.

Allt för många lurar med kuddar kör dessutom fejkläder, det gör inte dessa. Det är riktigt lammskinn i kuddarna och det känns. Plast kan bli svettigt på örat, skinn blir inte det. Skinn har dessutom bättre hållbarhet än fejkläder, det vet varenda kotte som haft soffa i skinnimitation (eller bilklädsel för all del). Däremot är jag lite fundersam över att de kallar sig over ear, jag har inte runda öron som går att stoppa in och för oss med glasögon kan det bli obekvämt efter ett tag. De hade nått utseende- och bekvämlighetsperfektion om de hade varit större så man hade kunnat knöla in både öron, glasögon och örhängen i dem. Det är faktiskt lite synd på så oerhört rara ärtor. Men generellt utseendemässigt är ju designen oslagbar, till och med Dolce & Gabbana använde dem på catwalken, till och med fjärrkontrollen på sladden är som ett smycke. De är showstoppers i en värld av 50 nyanser av svart när det kommer till lurar.

Snygghet och bekvämlighet får alltså fyra och en halv dammsugare av fem möjliga. Det ryker ett halvt poäng för glasögonproblemet (som ju inte alla har).

Ljudet då undrar vän av ordning. Inte oslagbart, de är bra på bas och lågt mellanregister, men de tappar detaljer i övre mellanregister och diskant. Inga större problem när man brassar på Eminem med andra ord (och då menar jag riktigt bra, jag testade upp till så hög volym att jag nästan gav mig själv tinnitus). Vid mer blandad musik vill basen försöka dränka den högre frekvensen.

De läcker förvånansvärt lite ljud, vilket är väldigt positivt (för eventuella medmänniskor med), i princip inget alls om man inte brassar på i just tinnitusvolym. Och ännu bättre, de stänger ute mer ljud än man tror trots att de inte täcker hela örat. Jag blev i princip halvdöv av att bara ha dem på mig utan ljud i lurarna, med ljud hörde jag inte ett smack av omgivningens tjatter.

Ljudet får fyra dammsugare av fem möjliga. Av den enkla anledningen att det faktiskt existerar lite bättre lurar ljudmässigt för ett par hundra kronor mindre. Men då skall man ha i åtanke att de billigare lurarna ser ut som en ungkarlslya. Det finns ett fåtal på marknaden som lirar i samma designliga och de kostar ÅTSKILLIGA tusenlappar mer.

Kablarna till alla lurarna är textilkablar och skall därmed inte kunna göra dubbelt halvslag på sig själva. Jag lämnade dem visserligen bara ensamma en natt, men vanliga kablar brukar ju inte behöva mer tid på sig för att öva scoutknopar.

Helt klart prisvärda. Det är verkligen haute couture. Ljud i extremt fancy förpackning.

frends white rose small 3

HÄR finns den här varianten.

Då kommer vi till mellanvarianten Layla som är on ear på riktigt, de är “helfodrade” med kudde i vitt skinn. Det känns inte riktigt som att jag behöver säga mer om designen på dessa, de är helt enkelt en mindre variant av Taylor med samma löjligt snygga design. Lite mindre problem för oss glasögonormar eftersom de faktiskt är … just lite mindre? Sa jag att de var snygga? Det är lite lätt att glömma resten när det lyser rose och vitt i ögonen.

Det får bli fyra och en halv dammsugare av fem möjliga här med helt enkelt.

Dessa skiljer sig lite i ljud från sin storasyster Taylor. Istället för ett schysst basgung ligger tyngden på mellanregistret, vilket gör att de känns mer som poplurar i min värld. Mellanregistret är alltså tydligt, men de tappar lite bas och diskant. Vilket egentligen bara har betydelse om man råkar ÄLSKA antingen kastratsångare eller tung hiphop (och är petig). Jämfört med Taylor kommer Taylor ut som ljudvinnare, men Layla är en helt okay mellanlur.

Samma sak gäller för Layla, det finns bättre ljud om man vill spara någon hundring på ljudet, men det finns helt enkelt inte snyggare design. På riktigt. Ja, jag är skitless på att teknik måste se trist ut, efter att ha sett de här tre lurarna och även fundade min Ringly i somras inser jag att det finns ett behov och en marknad där alldeles för få tar plats.

Ljudläckaget är minimalt även när det gäller dessa och trots att de är mindre släpper de inte in mer ljud från omgivningen än vad Taylor gör. Skinnkuddarna gör ett bra jobb på båda lurarna.

Ljudet får tre och en halv dammsugare av fem möjliga.

Frends-Ella-B-in-ear-Rose-gold

Och HÄR finns de.

Sist men absolut inte minst. Ella b in ear. Herregud i himmelen vilken skitcool design på ett par in ear. Det närmsta jag har kommit designlurar på in ear är piffiga färger i regnbågens alla färger, men de här ser ju ut som ett smycke. Jag hoppas innerligt att det fortsätter i den här riktningen, med teknik som lockar kvinnoögat. Jag blir till och med lite lite arg när jag tänker på att det finns en enorm marknad som ingen brytt sig om. Funktionalitet behöver inte vara fult.

Nu är det ju lite lurigt med in ear, jag är inte ensam om att ha felkonstruerade öron så in ear kan göra ont efter ett tag. Men efter skitmånga år där otaliga lurar passerat revy vet jag precis hur det skall kännas från början för att inte göra ont efter ett par timmar. Har man inte det problemet så kommer man tycka att de här är så mycket skitskönare än de flesta in ear lurarna som finns, har man felkonstruerade öron är mitt tips att välja de största gummiplupparna (nej, jag kommer inte ihåg det tekniskt korrekta ordet), då slipper man trycket i öronen. De kommer klädda i minsta pluppstorleken tillsammans med fyra gummipluppar till i olika storlekar.

Designen får fyra och en halv dammsugare av fem möjliga, för här spelar ju varken glasögon eller eventuella örhängen någon som helst roll. Man behöver inte ens örhängen med de här i öronen, de är örhängen.

Ljudet då? Minsta storleken med största ljudet svarar jag med förvåningens finger i häpnandens mun. På riktigt. Balansen mellan alla frekvenser är oslagbar. Bas, diskant och mellanregister, allt finns i det minsta membranet. Däremot får man ju ha i åtanke att in ear inte blockar ljud från utsidan lika bra som on ear eller over ear såklart, men de blockar förvånansvärt bra för att vara in ear och de läcker lika lite som sina storasyskon.

Jag måste alltså ge ljudet fem av fem dammsugare med tanke på att de faktiskt är in ear.

Samma kabel här och så bör jag nämna att alla lurar kommer med en vadderad snygg liten vit bärpåse för att de inte skall ta stryk när man inte använder dem.

Med tanke på priset är det inget att fundera över. Det är riktigt bra, de är riktigt snygga och här känns det inte alls som att man ens behöver leta efter bättre och fulare lurar i samma prisklass. De här sopar banan med alla andra när man går efter både design och funktion.

Eftersom alla är olika, har olika öron och lyssnar på olika musik föreslår jag att ni faktiskt åker ut till Plain Vanilla och provlyssnar om ni har möjlighet.

Min testvinnare är Ella b, för ljudet, utseendet, priset och att de sitter som de sitter även på en glasögonorm.

Alla tre är riktigt jäkla snygga och alla tre fyller sin funktion och det är rätt svårt att köpa lurar utan att prova. Det här var lite hjälp på traven.

Dagens roligaste kommentar kom dock från maken, eftersom jag har varit så extremfokuserad på att alla lurarna i rose och vitt verkligen är kvinnliga. Jag visade honom Ella-lurarna som, enligt mig, såg mest ut som ett smycke och reaktionen blev “oj så snygga, jag gillar ju brons”.

Här gick jag och trodde att de var roseguld. En rörmokarson såg tydligen brons och kopparrör i dem.

Eller så bejakade han bara sin inre kärring.

Jag inser att jag kommer få hålla väldigt hårt i dem annars ryker de redan ikväll när han skall kolla på Väldigt Viktiga Program om Andra Världskriget på paddan.

Och så hoppas jag att ni verkligen noterar den översta konstnärliga bilden som nästan hör hemma på Fotografiska. Alternativt på ett yogaställe. Jag försöker förmedla att till och med skorna och tröjblusen passar ihop med lurarna. Nu när jag totalt har snöat in på rose önskar jag att vi hade lagt ett Voluspaljus i roseburk på fötterna.

Sen tänker jag att de där skorna som jag väntar och väntar på även de kommer sitta som en smäck till lurarna. Ni vet de där kilklackarna med rose, silver och guldremmar?

Rose är det nya svarta. Hur snygga är de inte?

(Nej, det är fortfarande inget reklaminlägg. Det är ett högst frivilligt och nästan journalistiskt test som var så jäkla roligt att göra. Jag ÄLSKAR lurar. Vilket inte kommer som en överraskning för er som hänger här inne. Det här var bland det roligaste jag har gjort på aslänge och nu känner jag att det är HÖG tid att köpstoppet är över.)

PS: Jag råkade läsa det finstilta på kartongerna. Det brukar man inte göra. Där hade leverantören skrivit att det var lifetime warranty (från leverantörssida såklart). Det är rätt ovanligt när det gäller tekniska pryttlar, betydligt vanligare med två års leverantörsgaranti. Inte en livstid. Om de inte räknar med väldigt kortvarig livstid. Roseguldstjärna i kanten för den garantin.


Postat 21:18 i Dagens Tips, Klimakteriekossan, Trendspaning av
35 kommentarer