Oklar hundras – solklar syssla

6 kommentarer

Det blev så himla trist att färglägga alla hundar svarta, förutom Sintra då, och det här beteendet har inget med ras att göra. Enbart med personlighet. Här har vi en som gör så och en som lite mer värdigt bara tar en liten strumpa och sprätter omkring med. Den lille springer omkring med allt han hittar i munnen, the more the merrier är hans motto i livet och han är som lyckligast när han har knölat in en OnePiece från tvättkorgen ihop med en Ugg ur garderoben. Helst skall verket krönas med en av mina handleder. Jodå, det finns plats för en arm med, viljan är större än munnen.

Vilket är smått oroande inför tatuering på måndag. Hur skall armen ens få en chans att läka innan han har stoppat in den i munnen igen?

bollglad

Ja. Ni är säkert många som känner igen er.

När vi var på middag förra helgen med alla kusiner från olika släkter hade jag kortärmat under kavaj på mig. För att överarmarna ser misshandlade ut och det var människor där som jag inte hade träffat sedan jag var liten. Det blir så himla kymig stämning i en liten stad när snacket börjar gå om hustrumisshandel.

Givetvis fick jag en hoper vallningar medan vi satt där och ville inget annat än att ta av mig alla mina kläder och allra helst kavajen. Men jag var stoisk till en början, ända tills jag kom på att de jag faktiskt inte hade träffat på väldigt länge också har hund. Så jag chansade vilt och tog av mig kavajen (det var antingen det eller att gå hem mitt i varmrätten).

Det är då man inser hundmänniskors gemenskap när den bara är positiv.

Boxerflickans matte (pappas kusin) utropade glatt “ÅH vad skönt att se att det inte bara är jag som ser ut som du, hur ser du ut på benen?”.

Sedan språkade vi lite om hur man enklast tapetserar med kompostgaller, jämförde blåmärken och så slutade det med att vi bestämde dejt eftersom deras flicka är två år och hittills aldrig hade träffat en hund som klarade att trötta ut henne. Vi har aldrig träffat en hund som klarar att trötta ut Liten.

Nu skall vi ha hundfäktning med vadslagning mellan våra två munhundar.

Jag har satt en hunka på Liten.

PS: Ljudet som kommer ur munnen när de stoppar den full med saker/bollar kallas för “murmla”. Bara så ni vet. Helt logiskt, det är så det låter, morrmummel.


Postat 16:33 i HOWL, Hundarna, Klimakteriekossan av
6 kommentarer

Hedebyar

38 kommentarer

Vi måste prata om det här med klimakteriet. Även om det får mig att känna mig asgammal.

 

.

Värmevallningar och svettningar

Svettningar och värmevallningar är vanliga besvär. De beror på att kroppens termostat kommer i obalans i samband med de hormonella förändringarna.

En värmevallning brukar upplevas som en värmevåg i höjd med bröstet som förflyttar sig uppåt över halsen, ansiktet och hårfästet. Man blir röd i ansiktet och värmevågen följs av svettningar som utgår från hårfästet och ansiktet. Det kan ibland droppa från håret och ansiktet.

En svettning brukar oftast pågå under två till tre minuter. Men den kan variera i tidslängd från några sekunder till en timme.

Det är vanligt att man vaknar av svettningarna flera gånger varje natt. Ibland kan man behöva byta lakan.

Eftersom de här symtomen beror på att kroppens termostat är i obalans kan också så kallade kylvallningar förekomma. Det är inte lika vanligt som svettningar och värmevallningar. Kylvallningar brukar upplevas som frossa och att man fryser även om man sover under extra täcken.

Hur svåra besvär man har och hur ofta svettningarna, värmevallningarna eller frossan kommer varierar.

Humörsvängningar och sömnproblem

Under åren närmast före och efter den sista mensen är det vanligare med psykiska besvär, som till exempel depressioner. Man kan få lättare förändringar i humöret och bli mer irriterad. Sömnproblem uppträder ofta också under den här perioden av livet.

Källa: 1177.se

 

Humöret är ju en sak. Det är ju som det är förutom att stubinen har blivit ännu kortare. Och lite mer opålitlig.

Men de här hedebyarna som får mig rodna som en mamsell och sedan svettas som en heroinist på avvänjning är inte okay.

Det är alltid 17 grader i lägenheten och de senaste veckorna har det känts som att någon illvillig jävel går och höjer till saunatemperatur sisådär två gånger i timman utan att jag vet om det. Men jag märker det när jag börjar rodna och svettas på insidan huden.

I morse fick jag rusa upp ur sängen halvsju för att jag höll på att drunkna i lakanen. Jag övervägde att gå ut och lägga mig raklång i morgonfrosten (det är ingen snö här – SOM jag ville ha snö), men jag skärpte mig och flyttade mig till vardagsrummet som är lite svalare. En stund åtminstone, till nästa hedeby.

Jag vet att jag påbörjade Operation Klimakterie för flera år sedan, men nu har det blommat ut i sin fulla prakt.

Min mamma hamnade i det här helvetiska påfundet när hon var i 40-årsåldern. Det har inte gått över än för henne, det betyder 30 år av något som liknar en djup depression med svettningar. Med tanke på att jag ärver allt sattyg i rakt nedstigande led från ömma modern och mormodern så gissar jag att även jag är körd på riktigt nu.

Här har jag gått och trallat (nåja) och trott att det bara har varit en extra svår episod av min årliga SAD (höstochvinterdepp). Hah! In my face!

Kan vi prata om det här?

Om någon säger att det går att bota med positivism och vackra tankar så daskar jag den personen i ansiktet med min dyngsvettiga nattröja.

De där jämlikhetsförespråkarna i 30-årsåldern tjoar om lika lön och andra politiska korrektheter.

Kom igen när vi har gett männen en rejäl vallning. DÅ snackar vi jämlikhet på riktigt. Hade det varit män med klimakterie så hade pensionsåldern varit 45, inte 65.

Herregud vad jag är gammal.

// Ättestupan


Postat 9:49 i Klimakteriekossan av
38 kommentarer

Och så en till HOWL då

22 kommentarer

Och den här sovställningen kör Stor med. Nästan varje gång han ligger ner, det är sällan han ligger som en “normal” hund och det fascinerar mig att han kan ligga platt på mage med tanke på att hans kulor är lika stora som lårmusklerna. Nästan i alla fall. Borde inte de vara i vägen?

Jag inser att jag har dålig koll på pojkanatomi både när det gäller hundar och män, men det SER obekvämt ut ur kulsynvinkel?

groda3

Ytterligare en variant är att ha bakbenen nästan rakt bakåt, en liten justering från ovanstående bara, men fortfarande mage platt mot golvet. Med eller inte med kulor i vägen?

Så här ligger aldrig Liten. När jag hade två tibetanska terrierflickor var det även där bara en av dem som låg padda, men utan kulor (förklarligt)och det såg mycket skönare ut. Vissa gör det och vissa gör det inte och enligt egen empiri gör 50% av alla hundar det. I alla fall alla mina.

Men, nu skall jag en gång för alla slå hål på myten om höftleder och hundar som ligger så här. Jag har fått så många olika kommentarer genom åren, allt från “oj, när de ligger så är det verkligen fel på höftlederna, det måste du kolla upp” till “åhhh så skönt att han/hon ligger så, då kan man verkligen vara säker på att han/hon har finfina höfter”.

Alla som rör sig i hundkretsar (applicerbart på alla slags djurkretsar och föreningar antar jag) vet hur det kan låta när, kvinnor oftast, har olika och väldigt bestämda åsikter. I hundvärlden är det i alla fall mest bestämda kvinnor som har lite svårt att skilja på fakta och åsikter oavsett om det handlar om anatomi eller uppfostran.

Nåja, då skall jag komma med något banbrytande. Vissa ligger så för att de kan och vill medan andra inte gör det. Och det har absolut inget alls med bra eller dåliga höfter att göra (på riktigt nu, fråga en veterinär). Modellen ovan har förträffliga höfter.

Men det har absolut inget att göra med att han väljer att krossa sina egna gåsäggsstora pungkulor genom att ligga på mage. Han verkar bara tycka att det är gôtt. Medan jag tycker att han ser trasig ut.

(Nej, han har inte fel på de kulorna heller. De råkar bara vara oproportionerligt stora. För han har liten snopp. Stackarn.)

Vi kan väl ha lite empiri här. Hur många har paddhundar? Och vad har de för höfter? 😉


Postat 17:42 i HOWL, Hundarna av
22 kommentarer

Kvällens HOWL

9 kommentarer

Två på en och samma dag alltså. Och idag får Sintra vara med. Det är ju så mycket trevligare med rödbruna kanelbullar än vad det är med svarta. Svarta smakar bränt. Rödbruna är perfektion. Men oavsett färg så är det här nog något alla jyckar gör.

sintrabulle

Och alla bäddar genom att gå ett antal varv innan de kanelbullar sig. Helt oförklarligt beteende, soffan/golvet/sängen kan ju omöjligt bli bekvämare bara för att man har gått ett par varv. Ibland ser man även att de har varvat en stund, påbörjar läggning, men inser att den inte är perfekt än och reser sig igen för att ta ett trekvarts varv till. SEN är det perfekt. Väldigt underhållande och helt ojämförbart med människosovning. Såvitt jag vet i alla fall, jag måste erkänna att jag aldrig har provat att gå fem varv i sängen innan jag lägger mig ner. Det kanske är värt att testa?

Men nu får ni stoppa mig. För jag har berättat om det här beteendet tidigare. Börjar jag pyssla så pysslar jag tills jag “föräter” mig och lägger undan det på obestämd tid. Som hösten jag virkade sex stycken (eller om det var åtta?) julklappsponchos i olika färger. Jag virkade varje ledig stund i två månader, inklusive på lunchrasten. Sen blev jag väldigt mätt på både virkning och ponchos och bytte det mot stickning, sedan bytte jag stickning mot korsstygn, sedan bytte jag korsstygn mot armbandsvävande, sedan bytte jag … etc etc in absurdum.

Jag kan inte göra något med måtta. Fel. Jag kan göra en jäkla massa saker med måtta, rätt mening är; jag kan inte pyssla med måtta.

Men här är ju marknaden så himla obegränsad. Hundar gör ju så mycket konstiga saker så det blir ju inte som att virka samma mönster om och om igen. Däremot betyder ju det här att jag har glömt fota nya skrivbordet, glömt att visa nya cykeln (som jag inte provat än eftersom a) jag surar fortfarande yttepyttelite och b) appen bråkar så jag kan inte cykla till Robbie) och glömt att prata om allt annat som händer även om det inte händer så himla mycket upphetsande just nu.

Det enda upphetsande som har hänt de senaste dagarna är bara ledsamt och sorgligt och hör inte hemma här. Men jag skulle verkligen uppskatta om folk kunde sluta dö tackpåförhand?

Jag måste verkligen hämta min storskärm i Göteborg och min kontorsstol.

Under tiden fortsätter jag HOWL:a på lediga stunder.

Jo, jag gör det. Vid närmare eftertanke tror jag inte att det går att stoppa mig just nu.

Men jag ger ett löfte om att sluta glömma bort alla som är hundointresserade, det gör jag.

 


Postat 18:21 i HOWL, Hundarna av
9 kommentarer

Kärt barn har många namn

22 kommentarer

Och givetvis kunde jag inte hålla mig ifrån ritandet igår heller. Inte heller kunde jag hålla mig från att blåsa på plattan och “borsta av” med utsidan handen. Väldigt reflexmässigt, särskilt när man tecknar med blyerts först. Hjärnan kopplar verkligen inte att det är digital blyerts och inte analog.

Undrar hur många sådana reflexer man har utan att veta det. Dessutom undrar jag hur jäkla lång tid det skall ta att bli av med dem, för varje gång jag gjorde det fnissade jag skamset åt mig själv och sedan gick det en stund och så gjorde jag det igen. Och igen och igen och igen. Man suddar så väldigt mycket när man pysslar med mjuk blyerts.

Idag blir det ytterligare en Liten. Eftersom han inte bajsar som normala hundar, men det är trösterikt att hans faster bajsar på precis samma sätt. De två borde inte vara ensamma om det?

gabajs

OM han står still balanserar han alltid på två ben. Går balansbajsandet åt skogen börjar han promenera och korsa ännu fler ben och blir därmed en gåbajsare. Det är ett smärre mirakel att han inte har trillat omkull i sina egna fekalier. Stor står på alla fyra med finfin balans (men trycker däremot upp arslet mot träd/stolpe/buske) medan Liten ser ut som en lindansare, så mycket vickar han fram och tillbaka. Ju hårdare mage desto mer obalans. Det ser lite ut som att han promenerar ut skiten.

Ja. Det var gårdagens HOWL.

Med tanke på att Majabella faktiskt önskade sig specifika hundexter som platsar i HOWL så lämnar jag det öppet för alla. Ni kan till och med få önska hundras. Portugister är ju egentligen inte särskilt lättritade, medan spaniels av varierande slag är extremt ritvänliga.

Jag råkar ju bara vara väldigt partisk till portugister och det är ju Stor och Liten som gett upphov till min HOWL. Ihop med sina föregångare (som var två tibetanska terrierflickor) och alla andra älsklingshundar som har passerat och gjort både avtryck och intryck.

Det här med ljudbok och blyerts har gett mig två fantastiska kvällar i form av rensad hjärna.

Det är liksom HELT omöjligt att tänka på eventuella sorger och bedrövelser när man skissar på balansbajsande jycke.

Verkligen helt omöjligt.


Postat 8:13 i HOWL, Hundarna, Klimakteriekossan av
22 kommentarer