Det finns överdrifter och så finns det överdrifter

En gång i veckan ungefär hämtar vi middag från det lokala etablissemanget. Hade vi inte gjort det skulle jag få skörbjugg antagligen, eftersom jag lever på yoghurt all övrig tid.

Inte skälla på mig nu för att jag glömmer att äta, men när jag är fokuserad på något glömmer jag verkligen att äta (och ändå går jag upp i vikt).

Igår ville jag ha Schnitzel Cordon Bleu, med pommes och kryddsmör. Den pannrumssovande drama queenen jag är gift med rusade iväg för att hämta käket och jag bad att få lite extra kryddsmör vid sidan om. Som jag alltid gör om vi hämtar hem maten. Eftersom kryddsmöret hinner smälta helt annars.

Det positiva med att känna krögaren och kockarna är att de har koll. Sedan är det även oklart positivt att de ibland får för sig att göra lite rara sattyg om de kanske har för lite att göra.

För jag fick extra kryddsmör som vanligt.

IMG_5407

Det ser kanske inte så mycket ut på den bilden.

Men om man jämför det med en storportion pommes?

IMG_5408

Nu behöver jag inte beställa extra kryddsmör på flera veckor.

Och idag rapar jag vitlök till skillnad från mynta.

Men det är samma restaurangs fel.

(Nej, jag åt inte upp allt – herregud, det var ju ett helt smörpaket i lådan)

Det är tisdag…

…behöver inte skriva mer va? Ni vet vad som händer.

EN sak dock. Det är förhoppningsvis sista tisdagen jag sitter dubbelbrillad.

IMG_5249.JPG

Nästa gång har jag mina svanbrillor hoppas jag.

(Och så slog det mig precis NU att jag inte är i landet nästa tisdag – KATASTROF – måste komma på nödlösning)

Snart kör vi. Skall bara möla i mig lite käk först. Med bara ett par brillor.

Ibland glömmer man att man har handlat

Och då visar det sig att man har handlat saker som skall hjälpa till mot just glömska.

Fascinerande.

Jag spenderar ju orimligt mycket tid med att leta efter nycklar, glasögon och telefon. Bland annat. Det är ganska tradig letning och tiden jag lagt på det genom åren motsvarar…hur mycket som helst. Jag hade hunnit doktorera i hur man blir doktorand på samma tid.

Ni vet den där mysko sidan där jag backar olika projekt, som det ibland blir något av och ibland inte. Som strutskudden. Men oftast riktigt vettiga saker och på sistone har ju de där hundtracksen landat i brevlådan, samt Veronica Mars-filmen.

Grejen med sidan är ju att det oftast tar väldigt lång tid innan idén man går in och backar faktiskt blir ett färdigt projekt. Det brukar ta i snitt ett år eller så. Vilket betyder att man får en glad överraskning när det väl är dags.

Idag fick jag ett mail att det var dags att börja skeppa en pryl jag backade för ett år sedan. En Tile (hette den tydligen). Liten pryl man sätter på nyckelknippan eller bak på telefonen. Ser ut så här.

Screen Shot 2014-10-28 at 10.45.40

Verkligen vansinnigt praktiskt. Övervägde att sätta en på maken med, eftersom han är spårlöst försvunnen sedan igår kväll, ända tills jag läste att de bara funkar upp till 100 fot.

Läser man om dem, så verkar det även som att man kan leka den där leken “varm, varmare, skithett” med den också. Man går med telefonen (det förutsätter ju då att man faktiskt hittar telefonen) och så får man starkare signal ju närmare man kommer förlupet objekt. Skitkul.

Sen började jag gapskratta för mig själv och kom att tänka på en av kommentarerna till klockinlägget.

Screen Shot 2014-10-28 at 10.49.13

Anki verkar ju inte ha några som helst problem med telefonen, den är ju alltid med. Och därmed bästa klockan.

Jag tänker att Anki kanske skulle behöva en Tile att sätta på vänsterarmen, eftersom risken verkar större att hon glömmer armen än att hon någonsin skulle glömma telefonen? Ett av de mer ovanliga användningsområdena antar jag, men jag är inte den som dömer 😉

Nu är i alla fall jag nyfiken på min och hoppas att leveransen kommer snart.

Och så får jag bara helt enkelt bli bättre på att inte slarva bort telefonen.

För vänsterarmen har jag tack och lov koll på, till skillnad från somliga andra.

FB-gruppen då’rå

Det blev en grupp på FB, så nu hoppas jag innerligt att alla som tänkt hoppa på utmaningen faktiskt använder sig av Facebook.

Och gruppen är sluten, för att inga utomstående skall se vad vi skriver. Vilket även betyder att ni får söka efter gruppen och ansöka om att bli medlemmar. Tarvligt tillvägagångssätt, jag vet hehe.

Gruppen heter “Köpstoppsutmaningen 2014-2015”

Eller så kanske man kommer dit om man klickar på den här länken.

Regler och sånt fnular vi på under veckan.

Är det bara jag som börjar få fjärilar i magen?

Det här med köpstoppet

Närmar ju sig med stormsteg. Trots att Mona envist hävdar att hon skall vara med så talar statistiken sitt tydliga språk och sedan anser jag att det är en vinst på walk over until proven otherwise.

Men i alla fall.

Nu är det ju bara sex dagar kvar.

Den här veckan är det dags att sätta upp regler. En del blir ju allmänna och en del synnerliga.

Vad tror ni, skall vi roa oss med det i eftermiddag och så hitta på något sätt där vi lätt kan rapportera återfall eller om vi varit extra duktiga och gått förbi en rea?

En Facebookgrupp kanske? Om nu alla som skall vara med använder Facebook. Det är ju skitenkelt?

Heja oss!