Mina NERVER

Missförstå mig rätt, jag ÄLSKAR mina föräldrar och min svärförälder (har ju bara en), men att bo i liten stad där alla bor, minus mamma, promenerar mig på nerverna.

Jag är som en tolvsträngad gitarr, med lite väl hårt spända strängar och varje gång en förälder/svärförälder går över gränsen så säger strängen SPROIIIINK, går av och så drar ett helt trumset igång i skallen på mig och det svartnar för ögonen på mig. Inte en enda änglaharpa av harmoni så långt ögat når.

Låt mig illustrera hur en vardag fungerar här. Man har en del att greja med sådär generellt, det är alltså inget navelluddspillande alls. Just nu är det ännu mindre av den sortens pillande än någonsin eftersom det dessutom utförs någon slags flytt. Och jobb. Men man får aldrig fokusera på att göra färdigt något.

Varje dag ringer pappa, antingen för att komma förbi eller bara för att prata lite strunt. Det är helt okay eftersom han inte är påfrestande. Alls. Han är snarare ingenjören som har gått i pension och numera har fått förhållningsorder om att inte göra för mycket. Dessutom har han ju slutat röka efter 50 år med en pipa i truten, så för att inte bli totalt galen sysselsätter han sig med att spankulera omkring på stan och oftast ta en sväng förbi oss och komma med goda idéer och lösningar. Han är alltså inte typen som pådyvlar åsikter och talar om att vi skall göra si eller så. Den typen är en bra typ.

Ett par gånger i veckan ringer mamma. Som inte bor i stan. Iklädd kabelstickad offerkofta frågar hon om hundarna saknar henne och så talar hon om att det var så längesedan hon var här att hon nog har glömt hur hundarna ser ut och hon kommer absolut inte ihåg hur vi ser ut. Sen brukar hon fråga när vi har tid EGENTLIGEN. När jag svarar att vi har tid <insert random datum här> så har hon inte tid, för då är det golftävling, golfträning eller något annat golfrelaterat. Hon är av den pådyvlande sorten.

Ett par gånger i veckan dyker även svärfar upp. Alltid utan att ringa innan och helst under tiden jag sitter i telefon, äter frukost eller gör något annat som jag är fokuserad på där och då.

Var för sig är ingen av dem ett större problem. Ett problem, absolut, men inget jag inte kan leva med. Familj är familj liksom.

Imorse ringde mamma. För att fråga om hon får komma hit över helgen. Det frågade hon redan förra veckan, men då handlade det om föregående helg. Då fick hon ett nekande svar, eftersom jag inte orkade med den värsta och största delen av flytten för att få den som JAG ville utan att behöva ta del av hennes lösningar och hennes ständiga “men nu har du suttit vid datorn för länge, nu är det dags att göra ditten eller datten istället”.

Imorse fick hon ett jakande svar. För nu är det tillräckligt uppflyttat för att slippa pedantstäda tvåan (meningslös syssla med tanke på att den skall tömmas) inför en påhälsning av Världens Mesta Pedant eftersom vi nu bor i trean och flyttar resterande grejor i egen takt. Må så vara att hon kommer få en infarkt av att se tvåan, för nu bor vi i trean. Punkt.

Men givetvis föranledde samtalet ett domedagsscenario i mitt huvud. De redan spända strängarna spändes ytterligare lite vid tanken på alla “men skall du inte göra så här istället” och “nu är du väl ändå KLAR så vi kan göra det här och det där”.

Så jag började muttra lite för mig själv. Men det var fortfarande hanterbart, eftersom jag raskt bestämde mig för att tala om för henne hur hon har reagerat på mormors besök hos henne i alla år när hon börjar PÅDYVLA. Mamma har nämligen alltid hatat att mormor lägger sig i hennes liv och hennes hus. Skiten går i arv och bara det är ju en smula underhållande.

Sen kom svärfar. Vilket ingen alls noterade eftersom vi befann oss i vardagsrummet. Eller jo, hundarna reagerade lite, de började bjäffa, men inte så mycket. Och så pep båda två ut i hallen, Stor började morrskälla och Liten hakade på. Det lät konstigt helt enkelt, inte som de låter när brevbäraren dunsar i svalen eller om det går någon i trappan.

Så jag gick och kollade.

Då brast varenda nervsträng på gitarren.

I badrummet står svärfar och kissar med två skitförbannade hundar runt fötterna. Han har alltså bara klivit in, trott att vi var annorstädes och gått och pinkat.

TROTS att vi har förklarat för ungefär ALLA att man inte bara kliver in där det bor två hundar. Inte för att de biter ihjäl honom utan av respekt för både dem och oss.

Sen ville han ha förmiddagskaffe och under tiden förklarade han för oss att han faktiskt räknat med att “VI skulle ha flyttat klart till den första oktober”.

IMG_5046

VI skall inte göra ett skit. Med VI räknar han alltså in sig själv.

Då talade de brustna strängarna rakt från hjärtat och upplyste den, i vanliga fall högst älskade svärfadern, att VI tar det i VÅR takt och som VI vill. Inte som han vill. Alls. Medan maken bara log i smyg för att han slapp säga det han tänkte och för att han visste att svärfaderns tajming var uslast möjliga.

Gubbarna drack sitt jäkla kaffe och jag var mest tyst. Råkade dock titta upp på TV:n och funderade en stund över om Steffo hade skaffat nya brillor och börjat som trendfrisör hos Malou.

IMG_5045

Vansinnigt likt faktiskt.

Sedan fortsatte jag att känna mig generellt nervklen och så kom jag på lösningen. Jag skickar morsan till svärfar i helgen. Dit hittar hon trots sämre lokalsinne än en tvååring.

OM HON NU INTE HAR GLÖMT DET FÖR ATT DET VAR SÅ LÄNGESEDAN HON VAR HÄR (dramatisk suck)!

Det här med familj är svinbra. I lagom doser.

Och igår retade maken livet ur mig, men det tar vi sen. Jag tappade fokus på att jag var förbannad på honom när jag hittade svärfar på dass.


Posted in Familjen, Flytt 2014, Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv by with 33 comments.

Comments

  • Jag anar en konspiration. Maken har involverat både din mamma och sin pappa i en skenmanöver för att undkomma din vrede… Så måste det bara vara. Eller hur?

    • Victoria says:

      Man skulle faktiskt kunna utgå ifrån det. För det är ju avledande. Nu är jag svinirro på alla föräldrar istället för att vara irro på han jag är gift med.

  • tigerlilja says:

    Tycker allt att du är bra tålmodig. Beundransvärt, faktiskt. För flyttning är inte en dans på rosor. Jag skulle låta ömma modern ställa in väskan nånstans och sen skulle jag ställa henne utanför ytterdörren med näsan pekande åt svärfar och sen ge henne en mild men bestämd knuff i ryggen. Att upprepas nästa dag.

  • I mitt huvud says:

    Vilket spännande och händelserikt liv du har! Hos mig händer inget av allt det där. Jag lyckades inte ens hitta Mona i Bromma Blocks idag, utan fikade ensam på Espresso House.

  • Anna says:

    Tack för att du fick mig att le i mitt allmänt upprörda tillstånd.

    Och ja, släkten är värst

  • i min värld says:

    oj vilken röra du lever med! Föräldrar är en välsignelse och ett otyg. Ge den ömma modern en knuff åt svärfars håll eller parkera henne i tvåan så kan hon röja där 🙂 Allt packat o klart för att bäras upp sen, iofs så blir det kanske inte i den kartongen du hade förväntat dig men då har du ju lite överraskningar att roa dig med längre fram 🙂
    Men jag instämmer ibland måste man få gnöla lite på föräldrar o släkt så de lugnar ner sig lite.

    • Victoria says:

      Jag vet inte vad jag skall sysselsätta henne med, vilket stressar sönder mig. För blir hon inte sysselsatt är hon en pina. Det där med att greja i tvåan kanske inte är en dum idé.

      Giv mig styrka att överleva helgen. Dessutom är hon så exalterad att hon ringt tre gånger till idag. Ifall jag skulle ha råkat glömma bort henne.

      • TinaLill says:

        Nu är jag förvisso jäkligt trött men det gapflabbet jag la upp när jag läste “det där med att greja i tvåan kanske inte är en dum ide” gjorde min dag….
        F’låt, var bara tvungen att nämna det

        • Victoria says:

          Fniss. You and me both. Jag tänker i samma bana varje gång jag skriver det och det har ju blivit rätt mycket på sistone.

          Förslagsvis kan de greja i tvåan. Så kanske de hittar sina egna huvuden som verkar uppkörda där. Och kanske mina tummar. Snacka om fyndavdelning.

          • ia-Maria says:

            Jamen alltså! Ni är junte kloka. Alls. Plötsligt går det inte att läsa NÅN kommentar utan att asgarva 😀
            Fortsätt gärna så 🙂

      • I min värld says:

        “Langar över ett lass med styrka” hm om hon gillar trädgård kan hon få komma hit o gräva lite 😉

        • Victoria says:

          Hon är svinbra på städning, matlagning, trädgårdar och allt sånt. Om jag sätter ett frimärke på henne borde det lösa sig?

  • Petra says:

    Fniss fniss! TACK för att du påminde mig om fördelen med att vare sig ha svärföräldrar eller föräldrar i samma stad! 😉 Det är en nackdel när man behöver barnpassning, men annars så… 😉

    • Victoria says:

      Det var så lite så. Fattar problemet med barnpassning, vi har ju inga som behöver passas. Vi har däremot en toalett som behöver kissas på. Tydligen.

  • Bibbi says:

    Att du står ut? Jag har bara farsan i livet och han bor hundra meter från oss men han skulle aldrig komma på tanken att kliva in hos oss på det där sättet. Snarare att man nästan får skicka skriftlig inbjudan om han ska komma över och fika. Han är livrädd att tränga sig på. Morsan var likadan när hon levde. Min svärmor däremot är en sån där hemsk människa som gärna tar över sina barns och respektives liv om hon kan. Hon försökte i början av vårt äktenskap men till slut fick jag frispel och sa upp bekantskapen med henne. Hon är inte välkommen i mitt hem sedan 12 år tillbaka. Som tur är så bor hon i Uppsala, d.v.s. inte gångavstånd. 😉
    Lycka till i helgen. Skicka över den ömma martyrmodern till svärfar så ska det nog gå. Det är inte så många dagar. :-/

    • Victoria says:

      Alltså, jag älskar dem. Men de retar ihjäl mig. Och de är ju inte ett dugg rädda för att tränga sig på. Inte mamma och svärfar i alla fall. Jag önskar att jag hade haft kvar svärmor. Och till viss del hajar jag svärfar, vi har en historia inom familjen som inte är att leka med, så han har bara oss. Det var ju anledningen till att maken började med lediga måndagar, för att hjälpa honom. Men ibland råkar de ta hela handen om man ger lillfingret?

      Vad har maken sagt om uppsägandet av svärmor som svärmor då? Sånt där kan ju vara lite kinkigt?

      • Bibbi says:

        Just det där att man bara har varandra borde ju göra att man är extra rädd om relationen så man inte sabbar den. Hänsyn är ju en viktig ingrediens.
        Jag förklarade för maken varför hon inte var välkommen och han förstod. Jag tror att han också velat göra samma sak men vågade inte. Jag tvingar honom att ringa henne en gång i veckan och att åka upp och hälsa på henne lite då och då. Uppmuntrar även ungarna att hänga med då. Jag har gett mig fan på att ingen ska säga att jag har tagit farmor i från dem bara för att jag inte tål kärringen.

        • Victoria says:

          Jamen DET var ju faktiskt bra. Kidsen kan ju faktiskt välja själv så småningom, men då är det ju deras val. Han verkar ha en sjukt sympatisk mamma som inte ens tål henne själv, det är nästan så jag skulle vilja träffa henne.

          • Bibbi says:

            Nu har hon åkt på Alzheimers så nu kommer hon inte ens ihåg att hon är dum i huvudet.

          • Victoria says:

            Helt icke PK att skratta åt, men det fick mig att tänka på vitsen “hellre alzheimers så jag glömmer av var jag ställt groggen än parkinsons så jag spiller ut den”

  • maria -jumbon med ett liv says:

    Jag tappade fokus på att jag var förbannad på honom när jag hittade svärfar på dass.

    Ha ha ha, du är bäst.
    Morsan o svärfar kan ju som sagt underhålla varandra i tvåan. (hm, det lät kanske inte så bra)

    • Victoria says:

      Men det var sant. Fatta chocken att tro att ingen är i lägenheten förutom de som skall vara där, och så står gubben och pinkar på dass med två skällande hårmonster runt sig. Helt obekymrad dessutom.

  • MissK says:

    Älskar min mamma, men hon kan gå mig på nerverna ibland när vi umgås för mycket

    Även om vi bara bor typ 10 min gångväg ifrån varandra så är det lugnast när jag går dit än när hon kommer hit, ifs kommer hon inte så ofta som e, dels pga hon ibland har svårt att gå ner för trappor o för att jag inte orkar ha hit henne

    Vet min kusin slängde ut sin mor som är min moster för ett tagsen, hennes mamma bor typ 3 min gångväg ifrån henne och hon dök in varje dag nästan och var dörren stängd knackade hon på och sen gick typ bara en runda inomhus utan att vilja något egentligen, så tillslut en dag slängde kusinen ut henne

    sen kom hon inte på flera veckor

    Ifs slängde jag ut henne med 1 gång fast då var det för hon var otrevlig mot en av mina gäster vi bodde typ 100 m ifrån varandra, pratade inte med henne på länge efteråt

    Men så är vår släkt, när vi blir sura över något så varar det länge… mamma o en annan moster var osams i ca 5-10 år pga en oxe :p

    • Victoria says:

      HUR exakt blir man ovän om ex oxe? Det här vill jag höra haha.

      • missK says:

        Allvarliga saker med oxar vettu 😉

        Jo, om man är 3 -4 ganska envisa långsinta systrar inklusive ena systerns make, skall dela på en oxe. Givetsvis delar man ju likt så alla får både bra o mindre bra delar vilket det inte gjordes i detta fallet utan 1 syster ansåg att hon fick mest sämre bita mestadels soppköttbitar.

        Då blir man osams med sina systrar i 5-10 år de blev sams tillslut när de upptäckte att yngste brodern hade en dödlig sjukdom
        Givetvis är man så osams att man inte bjuder in systern till sina barns dop inte ens syskonbarnen får komma till kyrkan 😉

        Fast nu är de visst 2 systrar osams igen dock ej över en oxe utan över något den andra systern inte riktigt vet varför sen typ 1-2 år tebax

        • Victoria says:

          Frågan är, vem fick filén? 😉

          Alltså, jag kan någonstans fatta om någon känner sig förfördelad, men att inte prata på så många år över grytbitar. Ursäkta, men jag måste bara gapflabba.

          • missK says:

            Ha ha ja, jag vet det är min släkt i ett nötskal

            Tror det var den/de som fick bästa bitarna även fick filén, har inte en aning brydde mig inte så mycket om den oxen när jag var 16 😉

            Det var t om så jag inte ens fick ta kort på mina kusiner när de var små ( det skiljer 16 år på oss) för min moster eftersom mamma inte fick se de på kort.
            Men var nästan fantastiskt att jag ens fick komma dit
            Jag, har ju alltid varit mycket hos de eftersom äldsta dottern bara e 4 år yngre än mig och vi umgåtts ofta när vi var yngre
            Jag o syrran fick inte ens komma till kyrkan när de skulle döpas

            De blev vänner tillslut när min morbror som inte var inblandad i oxen var jättedålig pga sin sjukdom så mer lr mindre på hans dödsbädd blev de sams

            Fast att mamma o ena mostern är osams nu har nog lite med att mostern känner sig förnärmad över att hon inte fick ärva mer än de andra när mormor gick bort för hon lämnade ju minsann sin familj och tog hand om min morbror när han var sjuk

  • MissK says:

    Hoppas du får sova som en bebis inatt igen, ska med krypa till kojs här

  • Annika K says:

    Puh! Försöker andas efter det där.
    Jag hade blivit vansinnig om nån klivit in hos mig på det viset.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.