Gårdagens totala impulsshopping

41 kommentarer

Och konsten att gå från att inte våga låta någon annan i världen röra mina naglar till att ge HELT fria händer.

Man kan säga så här, det är ju tur att jag inte jobbar på begravningsbyrå. Eller ens i någon finreception på storföretag. Då hade jag inte kunnat experimentera vilt och jag tycker det är skitroligt och blir jättesnyggt.

Den här gången lärde jag mig även två helt nya tekniker för att göra gellack extra snyggt och extra roligt.

Nu känner jag mig gränslös. Planerar redan vad som skall göras nästa gång, jag säger bara “It’s gonna be legen…wait for it…daryyyy”. Vilket är en ledtråd. Kan ni gissa vad det handlar om?

Layouten är redan ritad, Jessica är redan med på idén.

Men, först fokus på gårdagen. Vi klurade på vad vi skulle göra och jag tyckte det var vansinnigt skönt att bli ompysslad. Det blev så här.

image

Notera att det blå lacket är matt, förutom på tippen. Det var den nya fiffiga tekniken, det är alltså inte matt lack utan helt vanligt lack som är polerat till matthet. Så jäkla skitsnyggt. Stålmannen gör mig glad och får vara det som står för Team Pappa. Och så passar det ihop med…mig. Eftersom jag är en smula barnslig.

Sen gick jag till Ica för att köpa yoghurt, men råkade passera ett skyltfönster med ett par skor som jag föll handlöst för.

Med det sagt accepterar jag absolut inte att sommaren och flipflopbärande är slut, men det skadar ju inte att vara förberedd. Till efter sommaren. Det är absolut inte höst ännu.

image

 

Just nu dristar jag mig till att säga att de är de snyggaste skorna på länge. Som sirener ropade de mitt namn från skyltfönstret, vem var jag att motstå?

Och nu skall jag göra något så storartat som att ta mig in i duschen, se om jag kan tvätta bort en veckas trötthet och sedan bjuda mig själv på restaurang. Alldeles själv, men absolut inte ensam.

Skorna får haka på som sällskap.

PS: Vill ni dregla över Jessicas naglar så följ henne på Instagram vettja. Vet inte hur man taggar, men leta upp JSTROMKJELLGREN. Mycket ögongodis. Sen kommer ni snällt när vi har filat klart (haha göteborgshumor) på nagelträffplanen.


Postat 17:00 i Klimakteriekossan, Naglar naglar naglar, Shopping av
41 kommentarer

Vilken skitvecka…

30 kommentarer

…men nu börjar vägen tillbaka. För både pappa och resten av familjen. Men det gick förvånansvärt bra för att ha gått ganska dåligt. Inga bestående men när det kommer till talet, däremot lite svajig när det kommer till motoriken.

Det gjordes en uppsjö av tester på honom på hospitalet, bland annat ett test där han skulle stå på ett ben, blunda och peta sig på näsan. Det momentet klarar han inte, ihop med ett gäng grejor till såklart. Men just det där enbenta näspetartestet fick mig att fundera. Sen prova. Självklart klarade inte jag det heller, är det NÅGON som klarar att sätta fingret på sin näsa medan de blundar och står på ett ben?

Ja, jag vet att ni kommer testa nu.

Jag är så OERHÖRT tacksam för alla kommentarer. Och jag har bölat till varenda en. Det har känts lite sådär som när man har slagit sig, inte skall visa att det gör ont, men så kommer någon och kramar om en och frågar hur det är. Då först börjar man yla. Fast på ett positivt vis.

Det har varit en tvättäkta skitvecka, där jag har önskat mig flera koppar sprit och ett bulkpack valium, men nu vet vi varför det hände (hjärtflimmer – jag vet i ärlighetens namn inte ens riktigt vad det är – men utgår ifrån att det var bra att det upptäcktes) och vad som skall göras de kommande månaderna.

Det vill säga, vi skall fortsätta vara lite oroliga medan pappa vilar sig. För han är orimligt trött och medtagen.

Men huvudsaken är att han är här. Så får han vara hur trött som helst. Det borde vara olagligt för föräldrar som inte är särskilt gamla att skrämmas så här. Det borde vara generellt olagligt för alla man älskar att skrämmas faktiskt.

Inatt hoppas jag få sova utan att ha ett öga och öra öppet och telefonen bredvid mig.

Och idag när jag sprang ut för att köpa yoghurt kan det hända att jag impulsköpte ett par skor av ren lättnad (och snygghet) och så fixade mirakelgörerskan nya naglar på mig. Med lite Team Pappa-stuk.

Men det får ni se imorgon.

Nu är det kollapsdags.

Ni är helt jäkla bäst – och nu vågar jag inte skriva mer om den ultimata snällheten eftersom jag fortfarande är så blödig att jag lätt drar igång ett Niagarafall i ögonen igen.

Jag ville bara säga tack. Och godnatt.

Imorgon är det tack och lov en ny dag.

Kram!


Postat 21:47 i Bloggläsare, Familjen, Klimakteriekossan, Pest och kolera av
30 kommentarer

Vet ni vad…

46 kommentarer

…ni är faktiskt så jävla rara att jag blir så rörd att jag börjar grina. Igen. När jag någonstans trodde att Niagarafallet av orostårar tog slut (för att jag inte skulle dö av uttorkning och vätskebrist) så började jag grina igen. Av alla sms, meddelanden på FB, kommentarer hos Mona och här. Men att grina för att man blir rörd är ungefär en miljard gånger bättre än att grina för att man är rädd och orolig.

För jo, det var min pappa som fick en stroke. En propp i en del av hjärnan som jag knappt visste att den fanns. Lilla hjärnan är för mig något helt annat. Jag visste definitivt inte att den delen av hjärnan styrde tal och motorik. Nu vet jag det, men jag hade varit jävligt glad om jag hade fått leva lyckligt ovetande faktiskt.

Eftermiddagen och kvällen har jag och syrran spenderat på sjukhuset. Han är medtagen, trött och under observation. Men SÅ mycket bättre än han var när han blev tvingad in i ambulansen.

Han hatar sjukhus, han har varit sjuk en gång i sitt liv och spenderat totalt fem nätter på sjukhus, utöver det har han i princip bara haft portvinstå vilket man får av vällevnad (det är en “sjukdom” som är svårt att ha medlidande med oavsett hur ont det gör). Han gör inte sjukhus speciellt gärna och hade garanterat vägrat ambulansfärden om han hade kunnat. Tack och lov kunde han inte det och tack och lov kom han till rätt läkare som fattade att det inte var magsjuka, eller vanlig yrsel, eller kristallsjuka eller något annat tramsigt som 112 trodde först, så även sjukvårdsupplysningen.

Nu är det bara att vänta och vara tacksam. Samt hålla tummarna för att de närmsta dagarna går åt rätt håll istället för åt fel håll och försöka hålla honom sällskap i hans oro.

Han är bara 67 år ung och jag älskar min pappa så orimligt jävla mycket.

Hade jag fått lov skulle jag legat kvar på sjukhuset med honom, men man är tydligen väldigt noga med just besökstider på strokeavdelningar. För att inte störa de andra patienterna.

Precis som om jag skulle vara ett störande moment.

Nu skall jag gråta en skvätt till av rördhet och sen skall jag sova.

Ni är banne mig helt jäkla underbara och ni har inte en aning om hur mycket alla kommentarer har betytt för mig.

// Blödig


Postat 21:09 i Bloggläsare, Familjen, Klimakteriekossan, Pest och kolera av
46 kommentarer

Nagelfunderingar

56 kommentarer

Jag mumlade ju något om bloggnagelfixarträff när jag visade mina semesternaglar. Och jag var faktiskt allvarlig, även om jag inte har tänkt igenom det i detalj. Fortfarande.

Först måste jag ju kolla med er. Och med Jessica som är min mirakelgörerska. Det sistnämnda har jag gjort. Nu är det ni kvar. Jag har ju (tack och lov) inte en miljard läsare, utan ett mer lagom antal. Tillräckligt många för att jag skall kunna ha en bloggträff som åtminstone består av mig och kanske en till?

I alla fall. Jag skall ju gå kurs hos Jessica för att jag tycker det är orimligt kul med nagelfiffel. Men vad tror ni om en happening antingen här eller i Gbg (REQs högkvarter ligger praktiskt nog i just Göteborg) med något att tugga på, dricka ur, snicksnack och där alla får lite nagelfix, plus lära sig att pyssla med sina egna naglar. Typ grundkurs i gellack och dekorering?

Vad tror ni om det?

Skulle det överhuvudtaget vara intressant eller kommer jag få sitta där ensam och gråta spilld mjölk i topplacket?


Postat 21:17 i Bloggträff, Naglar naglar naglar av
56 kommentarer

Stoppa Pressarna!

24 kommentarer

Alltså.

Att vakna klockan halvsex en söndagmorgon är inte optimalt (det är idiotiskt). Vad som är ännu mer idiotiskt är att ha drömt något, fundera över det, sätta sig på toa och konstatera att det börjar bli deprimerande mörkt på morgonen för att solen går upp senare och då…BAM…DEN insikten (det finns inte tillräckligt stora bokstäver att skriva hur stort det där bammet var i verkligheten utan att behöva läsa bloggen på en bioduk, en så stor BAM-insikt var det).

Innan jag delger den här tragiska, gigantiska och kanske smått korkade insikten vill jag bara påpeka att jag faktiskt är en högst normalbegåvad människa. Snäll mot barn och djur (nåja, djur i alla fall). I vissa fall skulle jag drista mig till att påstå att jag till och med är rätt smart.

Men det här har aldrig någonsin slagit mig. ALDRIG.

OM MAN BOR PÅ ÖSTKUSTEN GÅR SOLEN INTE NER I HAVET!

Ja. Ni kan håna mig nu. Ni är mina handgranater, jag är ert mål.

Men faktum kvarstår, solen går inte ner i havet på andra sidan. Tanken på det gör mig orimligt deprimerad å östkustens vägnar.

(Sen är det ju en helt annan historia hur jag hann bli 44 år, 6 månader och 17 dagar innan jag blev kom på det…)

Hur exakt sitter man och njuter av en vacker solnedgång på östkusten när solen går ner mellan…TRÄD? Eller berg? Eller för all del hustak. Men aldrig någonsin i havet.

Alltså (igen). Ingen solnedgång värd namnet går ner mellan träd? Och ja, jag fattar att solen kommer upp ur havet på den sidan, men det är inte samma sak. Man går inte upp mitt i natten för att titta på en soluppgång, man sitter däremot kvar på båt/strand/klippa/valfri plats och tittar på solnedgångar.

För mig har det alltid varit självklart att solnedgångar är en del av livet, nu inser jag att större delen av Sverige (inklusive den där vattenstaden som kallar sig huvudstad) lever och existerar utan just havssolnedgångar.

Jag antar att jag är ganska talanglös som inte har funderat över något så självklart innan (ja, jag väckte maken och frågade om han NÅGONSIN hade tänkt på det, han bara suckade, himlade med ögonen och somnade om).

Men har NI tänkt på det?

Stackars stackars hela Sverige förutom västkusten.

Nej, jag har inte rökt olagliga substanser, ätit konstig svamp eller druckit alkohol.

Jag är bara lite talanglös när jag tänker ibland.

Nu måste jag älta det här en stund, kanske sova lite till, men kom igen…talk to me.

Det kan inte bara vara jag som har tagit det lika mycket för givet som att påven har en konstig hatt?

PS. Hur hade det sett ut att sitta i pensionärskuvösen i sommarstugan och så går solen ner bakom mig istället för så här?

20140601-212014-76814038.jpg


Postat 6:48 i Funderingar, Klimakteriekossan av
24 kommentarer