Vissa dagar…

23 kommentarer

…är det ens alldeles egna fredagen den trettonde. Min privata otursdag inföll igår (igen).

Vi gick på badpromenad med lurvarna, som måste ha varit stekheta, eftersom de inte bara badade utan faktiskt simmade alldeles frivilligt. Det har jag dock inga bildbevis på.

Sen drog Stor i kopplet samtidigt som jag klättrade med blöta flip-flops på osymmetriska stenar, vilket slutade med att jag lade mig raklång, fick skrubbsår på knän, fingrar och vader. Istället för att börja grina, som jag kände för, valde jag att skrika på maken och säga att det var hans fel (lite suddig orsak, men orsaker får vara suddiga när man ligger nytrillad i ett stenröse). Det finns det inga bilder på heller, maken har åtminstone vett på att vara rädd om livhanken.

Då ville inte jag vara ute på promenad mer, så jag vände hela skaran hemåt, Liten bajsade och jag tog morrande upp en bajspåse för att plocka upp. Men jag var tydligen lite svettig om handen, så handen slant en smula. En tillräcklig smula för att jag skulle råka köra ner hela tummen i skithögen. En icke påsklädd tumme.

Av förklarliga skäl finns det inga foton på det heller.

Bajsig, blodig och svettig marscherade jag tillbaka till båten, tvättade tummen, tog av mig alla kläder och så hoppade jag i vattnet. Med lite hjälp av iknuffande make. Det kunde ha funnits film på det, men maken fuckade upp knapptryckningen på inspelningen (tack gode Gud för det).

Sen gick jag upp, konstaterade återigen att vi verkligen ligger på världens bästa båtplats där ingen ser om man näckar och badar, enbart för att vända den egna stora nakna aktern akterut på akterdäck och just då kom en förbipasserande båt och frågade om vi visste ifall det fanns gästhamnsplatser längre in. Talk to the ass (hade jag lust att svara men gjorde det inte eftersom jag hade fullt upp med att rodna ihjäl mig).

Det finns det absolut inga foton på.

Däremot finns det foto som visar hur jag ser ut när jag inte har borstat håret på tre dagar och varvat saltvatten med sötvatten.

20140728-062032-22832891.jpg

Jag vill minnas att somliga önskade sig ett foto på krullet. Ett bevis på att jag verkligen är släkt med mina syskonbarn. Det råder inga som helst tvivel om det släktskapet och inga brevbärare har varit inblandade.

Det kändes som ett passande morgonfoto. Eftersom jag ser ut som den där barnprogramledaren, vadhannuheter. Eller en icke tillrättalagd Jonathan Lejonhjärta.

Med det säger jag godmorgon till alla. Särskilt de som har svår ångest för att semestern är slut.

Själv skall jag gå och lägga mig igen. Och sova orimligt många timmar till. Sen skall jag kanske slå på stort och bada igen.

Bollibompa…bollibom BOM PAH!

(Jag borde vara barnprogramledare? Och man?)


Postat 6:30 i Klantarsel, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Buffébantning

27 kommentarer

Vi blev kvar i Tanumsstrand. Dels för att buffén från fredagen var ljuvlig och dels för att vädret blev piss, skit och extra allt. Men mest på grund av buffén.

Jag är inte en bufféperson. Älskar inte julbord, eller lunchbufféer. Äter man med ögonen blir det för mycket och för rörigt. Men den här var HELT fantastisk och jag drömde våta drömmar om glassbuffén natten mellan fredagen och lördagen och igår var glassen det enda jag kunde tänka på och längta efter.

Jag var så fokuserad på buffén att jag ägnade lördagen åt att prata enbart om den och att jag ville flytta hit och köpa ett “åkband” eller något slags månadskort på Tanumsstrand. Begeistrad. Hänförd. Drabbad av en av de sju dödssynderna; frosseri. Bästa synden som finns.

Men alltså. Har man en sådan servering och lyckas servera allt i form av havets läckerheter såsom musslor, krabbklor, räkor, lax och gud vet vad mer. Plus olika köttiga tilltugg, serranoskinka, mozarellasallad, fetaostsallad och ungefär en triljard fler röror och rätter med olika ostar i. Inte nog med det, den varma avdelningen var även den gigantisk. Potatisgratäng, pommes, klyftpotatis, kycklingspett, karré, pizza, lasagne, olika korvar och antagligen många fler saker som jag har glömt nu, då förtjänar man folkets jubel och en natt till i just den här hamnen för att få härja bland maten en kväll till.

photo 1(9)

Tre sådana här bord fulla med mat. TRE!

Men det som hägrade, efter tre påfyllningar av mat, var efterrättsdelen.

Först den här.

photo 3(6)

Jag har sagt att jag är laktosintolerant va? Men att jag väljer att förtränga det eftersom jag älskar glass. Två bägare med lakritssås i fredags och två igår. Efter bägare två frågade jag maken om han visste ifall det var väldigt dyrt att köpa hem en mjukglassmaskin som den här. Ytterst osäkert om han ens tog mig på allvar, men allvarlig var jag.

Och så kulglass såklart.

photo 2(9)

Maken får säga vad han vill. Antingen flyttar jag hit eller så köper vi en mjukglassmaskin.

Jyckarna var ju kvar på båten, men som den goda matte jag är smugglade jag såklart ut en bägare till dem när det var dags att gå. Gissa om jag var den mest populära matten i världen.

photo 4(4)

Den här fick hundarna dela på. Det går att köpa evig kärlek. Det funkar tydligen både på mig och jyckarna när det handlar om glass. Och ost.

Sen gick vi förbi Monas båt i hamnen.

photo 5(2)

Efter det somnade jag med magen i vädret, vaknade idag, lämnade bufféhamnen och drog till Bovallstrand. Här fick vi världens bästa hamnplats med tanke på vädret (som är fint igen), längst ut och längst bort alldeles ensamma. Det är bara att gå rätt ut på akterdäck i bara mässingen och plumsa ner i vattnet.

Eller ja. Bara och bara. För de som inte är så badkrukiga är det ett trovärdigt scenario. I mitt fall handlar det mer om att gå ut på akterdäck, sjåpa sig i en kvart och sedan bli iknuffad av maken. Det har jag gjort. Badat efter iknuffning alltså. Och det är faktiskt alldeles ljuvligt.

Nu skall jag fortsätta sitta och titta på det här och carpa the hell outta diem.

20140727-200536-72336861.jpg

Men jag måste fråga. Har alla kommentatorer tagit semester eller?

Enligt bloggen är ni fler än vanligt som hänger här inne, men det har aldrig varit så tyst som nu.

Lever ni?


Postat 20:05 i Båtliv, Bloggläsare, Klimakteriekossan, Semester, Uncategorized av
27 kommentarer

Ung och spirande kärlek när den är som vackrast

7 kommentarer

Jag var ju och hälsade på enlisailivet i fredags innan vi drog på semester (nej, vi skall inte prata väder nu – jag är vädermarodör på riktigt – vilket skitväder vi har haft) och jag har ju inte visat Liten och hans nya stora kärlek. En oerhört rar liten fräkning dam som också var en båthund. Väldigt generös med pussar var hon med. I alla fall när det handlade om att pussa mig (kan ha berott på att jag träffade henne, sa hejsan svejsan och sedan tryckte jag in en glass i munnen på henne). Inte riktigt fullt så generös när det handlade om att pussa Liten (han gav ju henne faktiskt ingen glass), som inget hellre ville än att få pussas med henne.

Den lille stackaren uppförde sig som hjälten i en Harlekinroman. Som inte kommit till vägs ände då han fortfarande går och trånar och väntar på att hjältinnan (Sintra) skall komma på att “det är honom vi vill HA”. För han, som brukar vara en försiktig general, föll pladask vid första ögonkastet, medan hon höll på sig och skulle minsann vara åtminstone lite svårflirtad på första dejten. I akt två hoppas vi på öm återförening i solnedgång. Som sig brukligt i sådana romaner.

Liten och jag hängde en stund på familjens båt och pratade skit. Ruskigt trevliga prickar. Både herrn och frun. Känslan av att “alla vägar bär till Strömstad” var påtaglig, eftersom det visade sig att maken i familjen faktiskt hade gått på gymnasiet i Strömstad.

Vi pratade om säkerhet och vikten av att skydda sig. Det visade sig att de hade en oerhört fiffig sele till Sintra som både tålde helikopterlyft och funkade som bärsele om man måste skutta med hund mellan båtar. Den förevisades av Trevliga Maken.

photo 2(7)Ja, jag vet att jag kapar huvuden på kort. Särskilt när jag fotar hundar. Det kallas prioritering.

Titta så finurlig. Konsten att klä på sig en hund liksom.

photo 1(7)

Look, no hands!

Den var till och med så genomtänkt att det fanns ett snopphål. Så det inte blir balleknus om man har en hanhund. En sådan står nu högst på shoppinglistan. Eller ja, den ÄR shoppinglistan. För jag har inget mer på just den listan. Både vardagspraktisk och om olyckan skulle vara framme.

Sen började friandet. Liten kämpade verkligen för att få en puss och han uppförde sig nästan som en gentleman. Förutom att han var lite trög när det gällde att fatta det där med att ett nej är ett nej. Men han är varken den första eller sista tjatiga hanen oavsett art.

photo 3(4)

– Om jag viskar små små söta kärleksord i ditt långa, lurviga, vackra öra?

– Näe!

photo 4(2)

– Men kanske i mungipan då? Jag tyckte jag såg en liten glassfläck där?

– Näe!!

photo 2(8)

– Men vi kan väl bara pussas liiiiite?

– Hm, ja LITE då…

photo 3(5)

– Då pussar jag lite på dina vackra mandelformade ögon. De ser ju ut som choklad. Jag ÄLSKAR choklad.

photo 1(8)

Och där var hans lycka gjord. Trägen vinner. Vi andra rodnade och tittade bort. Hon pussade tillbaka (han kan eventuellt haft lite glassrester i skägget) och han blev alldeles till sig i trasorna.

Han blev så lycklig att han fick gå och lägga sig på skarndäck en stund och kyla av sig.

photo 4(3)

Och där bestämde han att hans matte och husse har en rätt kass båt. För så kan han inte ligga här. Det är för smalt. Liten har bestämt att det skall skaffas segelbåt.

Helst en segelbåt med rödhåriga och fräkniga damer på.

Tills vidare får han nöja sig med eventuell dejt på måndag.

Han har en del raggningsrepliker att slipa på tills dess.

Det är hårt att vara ung och kär.


Postat 0:41 i Båtliv, Hundarna, Semester av
7 kommentarer

800 grader

10 kommentarer

Jag skall inte hålla på halster mer, för jo jag kan köra båten själv och jag kunde även tagit jyckarna under armen och gått härifrån. Men när vi tog kvällskissen med jyckarna före det var dags att lägga loss och åka härifrån orkade jag inte. Det var alltså jag som var missen i kompromissen. Det var för varmt och jag var mätt och trött.

Däremot var det under förutsättning att jag och maken skulle umgås och att pucko ett och två fick umgås med varandra. Maken fick alltså inte vara med och leka, för han har sett mer av dem den här sommaren än han har sett mig. Och det var han helt okay med, han skulle bara gå över till puckobåt ett och tala om vårt beslut, sen komma tillbaka och hänga med mig och hundarna.

Något som i min värld tar fem minuter – max. Tiden det tar att säga orden, prata lite skit och dricka en öl. Ungefär så.

Under tiden satt jag på akterdäck med hundarna och tittade på förfallet runt omkring oss. Herregud vilket förfall det är vid den tiden. Unga som…lite äldre…dansar parningsdans. Och det är inte direkt några påfåglar som dansar runt.

Efter 30 minuters frånvaro började jag lacka ur. Efter 40 minuter kom det rök ur öronen på mig och efter 45 minuter gjorde jag det man absolut inte bör göra bland andra människor, jag hoppade av båten med stridsyxan i handen, tog maken i örat och sa ord som inte lämpar sig i skrift utan varningstext. Då lyssnade han. Tyvärr gjorde även hela bryggan det. En väldigt pinsam tystnad lade sig, så pinsam att det gick att skära i tystnaden med en slö smörkniv. All form av parningsdans upphörde.

Gissningsvis tyckte alla män vansinnigt synd om maken som hade en häxa till kärring medan kärringarna njöt i fulla drag över att det fanns värre fruar än dem.

Och så lommade maken över till vår båt.

Puckona fortsatte parta medan vi satt och snicksnackade. Sen var det läggdags. För oss. Puckona gick tydligen ut på krogen, iklädd väldigt temporär påfågelskrud.

Imorse var de inte lika kaxiga. Det var väldigt ynkligt. För att inte tala om ångesten som stod som spön i backen.

När till och med maken får för sig att jävlas med vår bästa vän, då har Norén inget att komma med. För maken gick och hämtade min kamera med jätteobjektivet och plåtade kamrat som värsta paparazzin från vår båt, utan att kamrat visste om det på sin båt.

Här är ångest och baksmälla i sin renaste form.

DSC08387

Nu vet ni. Så här ser medelålders karlar ut dagen efter kvällen före de har fattat vissa ogenomtänkta beslut.

De sitter alltså inte och ritar hjärtan i sanden eller skickar vänförfrågningar på Facebook.

Och nu när alla puckon har åkt så har jag bestämt att vi skall stanna en kväll till här. För buffén igår var fantastiskt god och de har även glassbuffé.

Det kan man inte åka ifrån hur som helst.

Men först skall jag faktiskt åka ut och bada.


Postat 14:45 i Badjävlar, Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Semester av
10 kommentarer

En kompromiss…eller en miss?

12 kommentarer

När vi körde ut ur hamnen regnade det. Jag vet, det låter som om jag skojar, men det är dagens sanning. Vi körde alltså ut med vindrutetorkarna viftande. För att vädret och jag inte är polare. Alls.

Och så började debatten. Maken ville prompt åka till Tanumstrand och gå på After Beach ihop med kompis norrman och det eviga puckot från förra sommaren. Jodå, DET puckot dök upp i sommar igen. Och jag tycker, om möjligt, ännu mindre om honom i år.

Så fan heller att jag sitter i Tanumsstrand, med en miljard båtar runt mig och festande tonåringar, min första kväll på semestern. Det är inte semester i min värld, det är tortyr. (Jag är helt hundra på att maken har fått någon slags medelålderskris).

Så vi kompromissade på väg ut, ett par timmar i Tanum med pucko ett och pucko två och sen nattar vi oss någonstans på svaj.

Nu sitter jag och hundarna här.

20140725-185728-68248332.jpg

Och lyssnar på liveband som spelar Kung i Baren och andra klämmiga medelåldersdängor som majoriteten av hamnen sjunger med i (skjut mig), medan maken underhåller puckona. Eller vice versa.

Det skall bli ett sant nöje att se vad som blir av den här kompromissen.


Postat 19:16 i Klimakteriekossan av
12 kommentarer