Lilla Farbror Hund (och hans katt)

24 kommentarer

Det var längesedan Stor fick utrymme här. Mest för att det är Liten som gör alla konstiga saker.

Men, Stor har ett sätt att vila som inte ser så himla vilsamt ut. Ibland ser det mänsligt ut och ibland ser det mindre mänskligt ut.

Här ser han ut som en liten raggarfarbror som chillar med armen på…armstödet?

photo 1(3)

Ett alldeles ypperligt sätt att hålla reda på vem och vilka som gick på stranden. Turligt nog gick det ju inte så många på stranden när vi var där, för om någon skulle ha fräckheten att beträda den är det inte ett dugg vilsamt att hänga i kuvösen med honom. Om inte matte skäller så måste ju jyckarna sköta jobbet.

Dessutom har jag upptäckt att han kan ha gått upp en smula i vikt. Fått lite rondör. Eller pondus, om man frågar honom.

Han är inte överviktig, men de där portugisterna är långsamma i sin utveckling och brukar inte “sätta sig” i kroppen förrän i treårsåldern. Liten är ju fortfarande en slyngel med midja som en vidja. Låt oss bara säga att Stor inte har en vidjemidja längre, för han är vuxen nu.

Då blir det problem. Han älskar vår soffa och man skulle kunna tro att vi köpte till nackstöd enbart för hans skull (nej, det gjorde vi faktiskt inte). Och han vill ligga så här, hela tiden.

DSC00202

Där har man superkoll ut och nackstödet är som gjort för hund med hybris.

Om inte hunden råkar bli lite baktung, så det inte är lika bekvämt.

DSC00205

Det kan hända att det mer ser ut som om han kör motorcykel när soffan är dum. Sen kan det även hända att matte och husse var lite dumma som inte kunde hålla sig för skratt och att han illblängde när jag fotade honom.

Hundar vars matte har kameror högt och lågt lär sig skitsnabbt när kameran kommer fram och det är dags att dra så man slipper bli förevigad för eftervärlden. Den här gången hann jag, men det var på hittefåret. Sekunden senare fnös han indignerat och klev (o)värdigt ner från soffryggen.

Då är det lättare med familjens riktiga lättviktare.

DSC00109

Men det är numera en ynnest att få sällskap av henne i sängen.

Hon tycker nämligen att farbror Stor och lilla Liten är skitjobbiga. Och irriterande. Då passar man på när de har fullt upp i köket med att vakta/vänta/äta.

När hundarna är borta dansar katten i sängen. Matte hälsar att det är tokmysigt som omväxling.

Det gör liksom inte lika ont när en tvåkilos smidig katt trampar en på ögat, det gör däremot skitont när de två klunsiga lurvarna gör det. Vilket är en regel snarare än ett undantag.

Jag älskar alla mina djur i alla fall.


Postat 15:22 i Hundarna, Katten, Klimakteriekossan av
24 kommentarer

Hoppsansa jag fick pridenaglar

21 kommentarer

Jag har visst glömt visa och jag blir modigare och färggladare för varje gång.

Jag har nya naglar igen. Den här gången i regnbågens färger, även om inte tummarna syns så bra. Men de är ljusblå/lila.

IMG_8531

Jag är urnöjd. Såklart. I nästa liv skall jag gifta mig med Jessica (jag är ju redan halvvägs flata med tanke på naglarnas färg).

Sen råkade jag hitta den perfekta tröjan och det kan jag också, som av en händelse, ha glömt att berätta.

Screen Shot 2014-06-23 at 20.12.56

Hur roligt som helst. Särskilt med tanke på humöret.

Och ja, jag köpte såklart en till Mona med. Som jag kommer tvinga henne att använda. Trots att hon hatar tröjor med text på och helt blingfria.

Den är faktiskt för bra för att inte användas.

// Häxan Surtant


Postat 11:34 i Klimakteriekossan av
21 kommentarer

Dagens ungdom (det var bättre förr)

40 kommentarer

Här kommer fortsättningen på min midsommarafton. När det började växa håriga svarta vårtor på min haka och jag förvandlades till en bitchigare häxa än Pomperipossa. Jösses så arg jag var, i flera timmar dessutom.

När vi väl kom hem från veterinär och medicinhämtning en miljard mil härifrån gav vi ju upp allt vad midsommarfirande hette. Total resignering och soffhäng. Ända tills det började låta utifrån gården på baksidan, där vi låter hundarna ränna och vårt köksfönster vetter mot just innegården. Nu snackar vi inte innegård av storleken gigantisk hyresfastighet, utan snarare samma storlek som en större radhustomt.

Där stojades det. Och varje gång det stojades kände Liten och Stor sitt ansvar som stora farliga vakthundar som var tvungna att ställa sig på köksbordet och skälla ut stojarna med hela sin lungkapacitet.

Då skiter det sig med lugn, ro och soffhäng kan man säga. Och så blir man sådär generellt skitförbannad för att någon granne helt sonika har bestämt sig för att ha fest på vad som är husets gemensamma yta. Okay, jag var även trött och på sjukt dåligt humör också. Det gjorde inte saken bättre. Men är det verkligen så svårt att fråga (åtminstone informera) de andra hyresgästerna om att man tänker skräna som fiskmåsar och ha party från tidig eftermiddag?

Först smög jag på dem i fönstret för att kolla exakt hur upplägget såg ut.

photo 3(2)

Haja storleken på innegården? Den är inte stor. Dessutom går trappan i bild upp till dörren in mot trapphuset och precis innanför den är vår lövtunna ytterdörr. Så tunn att man hör om en vätte iklädd mockasiner smyger förbi. Man hör definitivt hälgångande 20-åringar i elefantskor.

Dessutom har vi vår bil parkerad på den där cementplattan som skymtar i bilden.

photo 4(1)

PYTTELITEN innegård. Ungdomar som där och då för all del var ganska lugna medan de satt och åt. Men kärringen här var irriterad över att de inte hade frågat.

Givetvis kunde jag inte hålla mig från att gå ut och fråga vad de hade tänkt sig med tanke på att just exakt ingen i huset visste om att de skulle göra ett hostilt övertagande av gården. Vi har sex lägenheter i huset, jag vet vilka alla i huset är, men jag kände inte igen ett enda ansikte. Så jag bara upplyste kidsen om att det finns vissa regler och om man har tänkt att ha fest på husets gemensamma utrymmen måste man fråga övriga hyresgäster. Och det hade de inte gjort eftersom vi inte visste om det. Jag var extremt övertydlig med att säga det i egenskap av hyresgäst eftersom de inte hade en susning om vem jag var och inte som hyresvärd. De var dessutom hyresgästen i mig som var jävligt irriterad på dem, eftersom det var vi som skulle bli tvungna att lyssna på dem under kvällen.

Men näe, det föll ju inte i god jord hos ungdomarna och jag har aldrig känt mig varken surare eller äldre. För det kom den ena mer korkade förklaringen/försvaret efter den andra. Framför allt av en tjej som var hyfsat stor i käften.

Först bad hon mig mer eller mindre vara tyst och låta henne äta “för hon var hungrig, hade minsann just satt sig med maten och faktiskt kört ända från Vänersborg” (som ligger mindre än en timma härifrån med bil, stackaren…efter en så lång resa måste man ju vara helt utsvulten?).

Sen “var det ju faktiskt midsommar och då behövde man ju inte fråga för då har ju ALLA fest”.

Efter det klämde hon ur sig, mitt i en färskpotatistugga, att hon minsann inte var hyresgäst i huset och att hon inte kunde ta något som helst ansvar.

Men vem var hyresgästen då, undrade vän av ordning (jag). Jo det var en grabb i sällskapet som hittills inte sagt ett ord. Eller rättare sagt, det var hans styvpappa som hade lägenhet här.

Då började det komma små rökpuffar ur öronen på mig. Men jag höll mig. Jag undrade dock vem som hade tappat styvpappan på huvudet när han tyckte det var en bra idé att låna ut sin lägenhet med tillhörande gemensam uteplats till en styvson, som knappt var torr bakom öronen, för att ha midsommarfest. Fast det sa jag inte. Jag föreslog däremot att de skulle flytta upp bordet (tomten fortsätter en bit uppåt och då behöver man åtminstone inte ha dem i knät om man själv vill gå ut och så stör det övriga grannar lite mindre).

Jomen det kunde de göra. SENARE. När de kände för det och hade ätit klart. På sina villkor. Och så kom den näsvisaste frågan av dem alla. En i sällskapet sa, i extremt snorkig-du-är-en-gammal-trist-kärring-ton, “jamen nu är ju en hyresgäst här, då kan vi ju passa på att fråga dig då om vi nu mååååste fråga de andra i huset om vi skall ha fest”.

Då rann det över. Och jag spelade ut kortet jag faktiskt inte hade tänkt spela ut alls. Mitt övertydliga svar blev:

“Jag föreslår att du inte sätter upp käft överhuvudtaget, för nu är det ju LITE jävla sent påtänkt att fråga överhuvudtaget när ni redan har startat festen. Sen är det ju inte bara en hyresgäst ni skall fråga, utan ALLA”

Med slutklämmen “Och en sak skall du och din stora käft ha jävligt klart för er, jag är inte bara hyresgäst, jag äger hela fastigheten – vill du fortsätta käfta med mig nu eller?”

Styvsonen som fått låna lägenheten försökte sjunka ner under bordet. De andra sa inte så mycket alls. Och jag var asförbannad på både dem och mig själv för att jag var tvungen att bli en arg häxa för att de var små bortskämda skitungar.

När de hade hämtat sig och möjligen insett allvaret i det försäkrade de att de skulle flytta bordet snarast, de skulle vara så tysta som små möss och de skulle inte bli sena för de skulle ut på stan.

Finemang. De flyttade bordet och höll en hyfsad volym.

Men de gick inte ut förrän vid elvatiden på kvällen. Och de var ett tjugotal skitungar.

Gissa hur många gånger 20 öldrickande midsommarfirare måste tömma blåsan under en hel kväll och därmed gå in och ut genom innegårdsdörren precis utanför vår ytterdörr?

Gissa hur mycket klampandet i trappan eskalerade i takt med alkoholintaget?

Gissa vem som satt i soffan som en 90-åring på ålderdomshemmet och pyrde av ilska medan hon muttrade “dagens jävla ungdom” hela kvällen?

Jag är en häxa. Verkligen en häxa. Och en surtant.

Men folk är pack.

På riktigt.


Postat 21:00 i Klimakteriekossan av
40 kommentarer

När man hämtar ett vrak på ett vrak…typ?

7 kommentarer

Kompis Norrman lekte att han var singel och 20 år hela midsommarhelgen, trots att han är 46 år med vuxna barn. Inget ont i att ha barnasinnet kvar, men att åka på ytterligare en “Skagenresa” med kompis och kompis båt till Smögen över midsommar i vår ålder, det gör man bara inte. De måste höjt medelåldern med ungefär 26 år. Och som jag försökte förklara (efter att ha säsongat på Smögen som 20-åring), det tror väl själva fan att unga små snärtor kom ombord på båten. De är ju inte korkade. Jag gjorde samma sak i den åldern, för “farbröderna” hade gott om alkohol och stora båtar. När man hade druckit dem ur huset (båten) sa man tack och hej, lämnade farbröderna med sina rullatorer, och drog vidare ut i natten.

Men man antar att det är en win-win. Gubbarna får sitta och inbilla sig att de är attraktiva med kuttersmycken ombord och tjejerna slipper betala för alkohol på förfesten.

Han hade dock fått lite dålig smak i munnen när han insåg att tjejerna var yngre än hans son.

Nåväl, de spenderade helgen i Grebbestad, sen Smögen och slutligen Lysekil. Kompisen som han var ute och snedseglade med skulle fortsätta båtåkandet och ha semester så kamrat norrman behövde komma upp igen. Jag och maken gjorde det till en dagsutflykt och drog ner till Lysekil för att plocka upp vraket och återbörda honom till Strömstad.

När vi kom fram till Lysekil var det extremt lite båtar kvar. Men mitt i hamnen, så centralt det bara var möjligt, låg tre kompisbåtar varav den ena var farbrorbåten. Med en total medelålder på sisådär 55 år. Vi snackar skalliga herrar med frukostgroggen i näven och hårdrock på extremhög volym.

Det är inte speciellt ofta jag skäms över varken mig själv eller andra, men att kliva ombord och sätta sig bland medelålders fyllkajor var inte min kopp te alls. Jag kände mig jävligt fisförnäm på ett inte helt positivt sätt.

Nu vet jag det. Jag har en gräns. Vi blev alltså inte långvariga.

På vägen dit pratade maken sig varm om en affär som heter Happy Price som ligger i obygden, och där stannade vi på vägen hem.

Screen Shot 2014-06-22 at 19.12.24

Ni hajar. Ett wannabe Ullared fast mindre. 9300 kvadratmeter är ju inte så pissigt faktiskt. Till och med färgerna stämmer överens. Givetvis ville maken inget hellre än att få gå bananas där och kolla utbudet. Bara titta såklart.

Men han rev åt sig en stor korg direkt vid ingången. Såklart.

photo 2(3)

Med tanke på försprånget in i butiken hade jag tappat bort honom redan innan jag kom igenom entrébågen. Hans infanteristeg var långt före mina små pimpinetta steg in i butiken. Så jag knatade bara runt och kikade. Hittade fyrpack med batterier för en femma styck och två hundskålar för en tia. Bra där tänkte jag.

Sen hamnade jag på inredningsavdelningen och av någon outgrundlig anledning är jag mattoman. Men mattor är ju så förbannat dyrt. Inte på Happy Price inte, där hittade jag en alldeles oäkta ryamatta som var mjuk som pälsen på en fårskalle. För 200 spänn var det taget.

Har man väl börjat går det ju inte att sluta, så den där trippen för att hämta vraket i Lysekil blev dyrare än beräknat. Jag hittade även sportlinnen, i vad som kändes som skitbra kvalitet (bomull, bambu/skitmycket stretch) för en tjuga styck, skojsiga filtar för en hundring, kuddar och ett duntäcke till mormor. Och antagligen jävligt mycket mer med tanke på att vi fyllde fyra stora bärkassar när det var dags att gå ut, mattan inte inräknad i den totala konkursen.

Vad han den där Ullaredsfantasten köpte är jag däremot lite osäker på, men jag skymtade en trave papperstallrikar och ett par jeans.

Så himla tryggt att veta att det finns ett “nästan-gekås” bara 20 minuter hemifrån.

Sen åkte vi hem och käkade.

Det är väl ungefär så spännande den här helgen har varit.

Eller ja, jag har inte berättat om Det Stora Vredesutbrottet som jag fick på en granne på midsommarafton, men det tar vi senare.

Den här helgen har bekräftat två saker. Folk är pack och jag tror att jag är rätt okay med min åldersnoja. För jag vill absolut inte vara 20 år igen.

Då måste man ju hänga på Smögen och dricka gamla gubbars öl.


Postat 20:44 i Klimakteriekossan, Kompisar, Mannen i mitt liv, Shopping av
7 kommentarer

Jag och Murphy är inte goda vänner

24 kommentarer

Igår skrev jag att jag “definitivt” skulle åka båt och att det “förhoppningsvis” skulle bli fint väder. Herregud så erbarmligt korkad jag är. Så kan man ju inte skriva, för då kommer polaren Murphy och sabbar precis hela upplägget.

Liten hade ju en fästing i ljumsken för ett par veckor sedan, där fästingens huvud råkade stanna kvar när jag ryckte den. Inga konstigheter, det händer ju dessvärre ibland, men i början av veckan såg jag att det började se inflammerat och svullet ut så jag skulle “laga” honom. Med universalmedlet klorhexidin. Hundägarens bästa vän näst efter kompostgallret.

Varje dag, tre gånger dagligen, har jag vänt upp och ner på Liten och tvättat såret med klorhexidinspray och sedan klabbat på sårsalva vilket har gjort underverk med fästingbettet.

Ända till igår kväll innan läggdags.

Jag vände upp och ner på honom, skulle precis börja spraya och då ser jag att hans små unghundspungkulor lyser röda som en stoppsignal mitt i den svarta pälsen. Eller snarare huden runt kulorna. Såklart gjorde det ont och kliade (fästingbettet är däremot fortfarande jättefint och snart läkt).

Det var bara att planera bort midsommarlunch klockan två och planera in att få tag i en veterinär på självaste midsommarafton.

Det har med andra ord varit dagens agenda. Först till distriktsveterinären som konstaterade en sorts frätskador på den tunna huden vid pungen. Sen en matte som kände sig som århundradets sämsta matte för att hon inte haft en tanke på att sprayen såklart runnit ner där varje gång jag har tvättat ljumsken (även om veterinären sa att jag gjort allt rätt och att det var OTUR och kanske lite överkänslighet mot klorhexidin). Efter det till apoteket för att hämta antibiotika- och cortisonsalva som veterinären skrev ut och slutligen köra 15 mil till en helt annan stad för att få tag i nämnda salva eftersom det var det närmsta apoteket i norra bohuslän som hade salvan i lager.

Vi käkade midsommarlunch på McDonalds i Uddevalla. Det är förvånansvärt svårt att låtsas att en Big Mac på en parkering är samma sak som sillunch i pensionärskuvösen på ön. Faktiskt.

Anledningen till att vi satt på parkeringen istället för inne på den fashionabla restaurangen och käkade går att läsa i dagens aftonblaska. Jag VISSTE att jag inte skulle ha klippt mig?

bild 2

Eller så var det för att vi hade vår söta lilla sjukling med oss i bilen och inte kunde lämna honom. (Kanske en kombination av båda delarna?)

photo 4

Men hundarna fick i alla fall en riktig midsommarlunch. Som jag hittade i djuraffären när jag köpte hundschampo för väldigt känslig hud.

Köttbullar är ju såklart ett måste på sillbordet.

photo 2(2)

Sen beror det väl på vem man frågar, men öl verkar vara en väldigt viktig ingrediens med.

photo 3(1) copy

Öl som ger livskraft åt hundar alltså. Klart pojkarna fick det med.

Ja, jag är en sucker för att köpa goda (och roliga) saker till jyckarna.

De är ju däremot inte så noga med hur det serveras, mest ATT det serveras, så de fick ölen och köttbullarna på samma tallrik när vi kom hem.

photo 1(2)

Inte heller gnäller de över hår i maten. Tacksamma gäster. De hälsar att det var fantastiskt gott.

Sen körde vi det lite mer otraditionella “lampskärm på huvudet” istället för den obligatoriska blomsterkransen.

bild 1

Hundpojkar kan ju faktiskt slicka sig på pungen till skillnad från människopojkar.

Då går det så här.

Nu är det dags att duscha de nedre regionerna på Liten, smörja med ny salva och fira en alternativ midsommar i lägenheten.

Det funkar det med.

Men Murphy ger jag inte mycket för just nu.


Postat 18:25 i Dagens aktivitet, Hundarna, Klimakteriekossan av
24 kommentarer