Någonstans måste jag ju börja

För nu har internätet kommit tillbaka litegrand. Helt och hållet kommer det igen vid midnatt (japp, lyckades göra slut på kvotan av internät IGEN tydligen, utan att få meddelande om det).

Och jag har mängder med viktigheter att förmedla. Såklart. Jag har ju varit jättetyst. Men nu tar vi det i kronologisk ordning, så Ross får vänta. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge och allt det där.

Igår kväll motionerade vi ihop med hundar. Snacka om att gå över ån efter vatten. Vi bor 100 meter från havet. Vilket betyder saltvatten. Men istället tog vi bilen någon kilometer, gick gud vet hur många kilometer in i skogen. Kom till slut fram till den här skitläskiga hängbron.

DSC00060

Som går över en jäkla insjö.

Ja, jag vägrade att gå över den först, eftersom den såg ut att hålla för ungefär en spädgris och inget mer alls. Sen skärpte jag mig och vågade, men vägrade gå samtidigt med make och rondörhunden (ej att förväxla med rondellhund). Den svajade alldeles tillräckligt mycket när jag gick ensam med Liten.

Jag kände mig ungefär lika äventyrlig som Renata Chlumska när jag var färdiggådd. Adrenalinpåslaget var enormt.

Sen gick vi en jäkla massa kilometer till och kom slutligen fram till “ändhållplatsen” där hundarna fick bada i sötvatten. Som sagt, här går vi kvällspromenader över ån efter vatten.

En gillar att bada, den andra gillar det så länge han bottnar.

Och innan någon säger något uppstudsigt.

MAN FÅR PRATA BÄBISSPRÅK MED SINA HUNDAR.

Bara så vi har klargjort det.

Sen kan det hända att jag har hälsat på mina polare sälarna igen, för att ta lite sälfies.

DSC07631

Men om det skulle ha hänt så får man vänta till imorgon. Eller kanske övermorgon.

Det beror helt och hållet på hur mycket andra uppdämda berättelser jag har före det.

DSC07647

Men en sak är säker. Jag är sjukt skillad på att hålla kameran i ett väldigt stadigt grepp trots telezoom och gungande båt.

Har jag numera komplex över hängbröst som jag aldrig haft förut så får jag ju framhäva något som jag är bra på.

// Sälen


Posted in Båtliv, Foto, Hundarna, Klimakteriekossan by with 15 comments.

Comments

  • tigerlilja says:

    Den där hängbron ger mig ångest light bara på bild. Du är jättejättemodig.

    • Victoria says:

      Den gav mig ångest inte light på den. Men det funkade att tänka att vårt ekipage (jag plus Liten) vägde 30 kilo mindre än de som gick över först. Sen började jag iofs tänka att de kanske hade slitit ut den genom att gå först, ungefär då slutade jag tänka och fokuserade på hur många meter det var kvar innan jag var räddad.

  • tina says:

    Den hängbron hade då moi a l d r i g gått över what so ever, du är modig du!

    En stilla undran bara, varför leker maken den lille havfrue på bryggan? (eller hade du månne platsat honom där?) *s*

    Härligt att se rörliga bilder på sötnosarna, mer sådant tack ;-))

    • Victoria says:

      Jag vet inte varför han lekte havsjungfru. Jag satt så bra på min bänk och stirrade men han skulle prompt gå omkring. Vilket slutade med pinnkastning på bryggan i en timma 🙂

  • B-M says:

    Jag hade aldrig gått ut på den bron! Ever!!

  • “Sälfies”! Men hur kul tyckte inte jag att det var idag då…. Seriöst – fick ett fnissanfall som heter duga 🙂 Tack för den!

  • Humlan says:

    Imponerad över att du tog dig över bron och över dina sälfies. Förundrad över vattenhund som tycker att det räcker med lite blöta tassar och ler åt Liten som tycker att om man svätter ner matte så ska man skvätta ner husse också!
    Väntar på mer …

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.