Någonstans måste jag ju börja

15 kommentarer

För nu har internätet kommit tillbaka litegrand. Helt och hållet kommer det igen vid midnatt (japp, lyckades göra slut på kvotan av internät IGEN tydligen, utan att få meddelande om det).

Och jag har mängder med viktigheter att förmedla. Såklart. Jag har ju varit jättetyst. Men nu tar vi det i kronologisk ordning, så Ross får vänta. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge och allt det där.

Igår kväll motionerade vi ihop med hundar. Snacka om att gå över ån efter vatten. Vi bor 100 meter från havet. Vilket betyder saltvatten. Men istället tog vi bilen någon kilometer, gick gud vet hur många kilometer in i skogen. Kom till slut fram till den här skitläskiga hängbron.

DSC00060

Som går över en jäkla insjö.

Ja, jag vägrade att gå över den först, eftersom den såg ut att hålla för ungefär en spädgris och inget mer alls. Sen skärpte jag mig och vågade, men vägrade gå samtidigt med make och rondörhunden (ej att förväxla med rondellhund). Den svajade alldeles tillräckligt mycket när jag gick ensam med Liten.

Jag kände mig ungefär lika äventyrlig som Renata Chlumska när jag var färdiggådd. Adrenalinpåslaget var enormt.

Sen gick vi en jäkla massa kilometer till och kom slutligen fram till “ändhållplatsen” där hundarna fick bada i sötvatten. Som sagt, här går vi kvällspromenader över ån efter vatten.

En gillar att bada, den andra gillar det så länge han bottnar.

Och innan någon säger något uppstudsigt.

MAN FÅR PRATA BÄBISSPRÅK MED SINA HUNDAR.

Bara så vi har klargjort det.

Sen kan det hända att jag har hälsat på mina polare sälarna igen, för att ta lite sälfies.

DSC07631

Men om det skulle ha hänt så får man vänta till imorgon. Eller kanske övermorgon.

Det beror helt och hållet på hur mycket andra uppdämda berättelser jag har före det.

DSC07647

Men en sak är säker. Jag är sjukt skillad på att hålla kameran i ett väldigt stadigt grepp trots telezoom och gungande båt.

Har jag numera komplex över hängbröst som jag aldrig haft förut så får jag ju framhäva något som jag är bra på.

// Sälen


Postat 23:00 i Båtliv, Foto, Hundarna, Klimakteriekossan av
15 kommentarer

Hej jag är här med ett uppdämt bloggbehov

8 kommentarer

Men jag har gjort slut på mitt internet igen. Eller rättare sagt, igår gick det sönder och idag är det slut. Vilket gör det olidligt svårt att kommunicera eftersom hastigheten på nätet är sämre än det var 1994 med 14.4 modem som tog 10 minuter på sig att ringa upp en server någonstans.

Mer som ett sådant modem fast någon på fullaste allvar hällt en mix av sirap och Karlssons Klister i det. Bara de här små orden tar (infört ny enhet i internetmått här) en bokstav per minut att pressa igenom ledningarna.

Jag har beställt lite extra bokstäver per minut och återkommer. För jag har gjort en Ross i Vänner (igen och förhoppningsvis bättre), kan jag inte komma till Florida får Florida komma till mig. Samtidigt upptäckt att jag har hängtuttar. Något jag tydligen inbillade mig att jag inte hade.

Och så mycket mer.

Återkommer.

När jag slipper leka morsekod med internätet.


Postat 17:28 i Klimakteriekossan av
8 kommentarer

Vi hade i alla fall tur med vädret?

23 kommentarer

Idag är det faktiskt dödstrist väder. För andra gången på typ två månader. Det är väldigt oroande med tanke på att det säkert finns en kvota för sommarväder som kanske har tagit slut nu. Eller flyttat till östkusten där vädret verkar ha varit ren skit.

Och det känns ju lagom tajmat med slut på väderkvota när jag kunde vaknat i Boca Grande med min adoptivfamilj idag (det är allt jag har att säga om det, om man inte pratar om det kan man lägga det på “högen av saker man skall ta ett snack med Murphy om”).

Men, fram till sent igår kväll såg det ut så här.

DSC00048

Jag lovar, jag har inte retuscherat bort ett endaste moln. Varmt var det med. Trots bortamatch större delen av dagen och enorm tröttma släpade jag faktiskt ner mig själv och kameran till hamnen för att fota lite igår. Vid 21:00 satte jag mig i soffan, tittade på datorn, funderade på om jag skulle göra något så avancerat som det värkande inlägget, men näe. Är man så trött att man faktiskt mår illa redan klockan nio är det dags att sova. Eller checka in på ett ålderdomshem. Jag valde det förstnämnda.

Nu har jag dessutom äntligen lärt mig att jag inte får lov att blogga utan hundar, då klagas det högljutt.

Kollar ni på Orange is the New Black? Om inte, bara gör det. Serien är så JÄVLA skitbra. Ni som kollar, ni vet karaktären Crazy Eyes? Jag känner spontant att Liten kan aspirera på den rollen.

DSC06732

Stor springer det värdigaste han kan. Liten har varit i smutsbäcken med sina före detta vita framben och ger sig fullkomligt fanken på att komma fram till mig (godiset) först. Om han så skall stirra ihjäl Stor på kuppen.

DSC06733

Japp. Crazy Eyes. Eller snarare Craziest Eyes. Crazy Eyes ain’t got nothin’ on Liten.

Tilläggas bör att vår uppfödare bara får kullar med vad hon kallar “galna ögat”. Urmodern bakom di däringa portugisterna har väldigt galna ögon och det verkar vara en stark gen.

Vem som kom först?

Ingen aning.

Men om man ser till fotona borde Stor ha blivit pulvriserad av blicken långt innan de hann fram till mig.


Postat 10:17 i Hundarna, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Okay’rå

28 kommentarer

Vi kör mördarhunden som liten. Det vill säga han som numera är Stor. Det är ett elände med svarta hundar, jag säger bara det. Särskilt portugister.

Det känns som att temat i den här bloggen är svarta jyckar, hav och foto. Jag vet inte riktigt när och var jag slarvade bort allt annat. Maken är ju dödstrist numera. Eller ja, han har till och med varit vänligheten själv. Jag kan ju berätta att jag som vuxen (närmare 40 i alla fall) faktiskt köpte min första egna flytväst. En dyr sådan, bara för att jag kunde och för att jag sedan koltåldern enbart har levt med ärvda västar som varit så gamla att de inte hade någon som helst bärkraft kvar. Jo det är sant, jag testade min senast ärvda väst (maxkilo 50 dessutom) och den hjälpte inte till ett skit. Den var inte ens snygg.

De år jag har haft min nya flytväst har jag varit SÅ rädd om den. Efter varje användning har den åkt in i garderoben på båten, till och med inlagd i sin nätpåse för att ligga ihop med säkerhetslina och allt annat och i år var den helt plötsligt borta. Nätpåsen med linan var kvar, men västen var puts väck. Och jag lånar i vart fall inte ut den, vi har andra västar för utlåning, så jag har surat på maken sedan tidigt i våras. Han har surat tillbaka och sagt att jag kan glömma en likadan väst igen, för det priset får jag tydligen hellre drunkna litegrand.

Men igår, när jag inte var så glad, kom han hem med en stor påse till mig och i påsen låg en likadan väst som den bortslarvade.

Ni hajar. Han ger mig just inget material alls till bloggen, för han är SNÄLL?

Nu skall jag i alla fall sätta hänglås på väst nummer två. Nåde den som så mycket som tittar beundrande på den.

Så, enligt order kommer det hundbilder. Eller ja, först kommer en sunkig sten med havstulpaner som får känneteckna att mina hundar är mina hjärtegull.

DSC05083

Här var Stor som yttepytteliten. Vi kände oss ytterst osäkra på om det verkligen skulle bli en hund eller om det kanske skulle bli en gibbonapa. Men vi chansade eftersom han var så rar.

IMG_7931

Ja, han hade vita framfötter när han var liten pojk, det växte bort. Eller rättare sagt, benen växte ur framfötterna, så nu är det bara några små vita strån kvar. Det vita hjärtat på bröstet har han dock kvar, även om det inte syns så tydligt på det här fotot då det har hamnat någonstans mellan bäbisvalkarna.

Sen lärde vi honom en massa bra saker, som att sitta fint för att få godis. Han är skitbra på partytricks. Synd bara att man glömmer hur man lär dem när det är dags att fostra hund nummer två, för Liten kan just inget alls förutom “kom hit” och “sitt”. Men en av två är ju inte helt värdelöst?

sittafint

Och så upptäckte han att knän var oerhört fördelaktiga att sova i (det har inte gått över).

SONY DSC

Att strand och sand gör underverk för pälsen.

DSC04061

Och att man som vattenhund är som allra vackrast bland ankare och sjöbodar. Faktiskt.

DSC05133

Hoppsan, där dök jag upp. När jag tittade på gamla foton råkade jag hitta ett sådant där gärdsgårds/hippie chic-foto på mig själv. Minus gärdsgården och halmstrå i munnen (dock med saltat hår). Det är så här jag ser mig själv på sommaren, minus lite och plus annat.

SONY DSC

Slutligen, det här var hans bästis ända tills Liten flyttade hem till oss. En sån där skitfarlig mördarhund ni vet. De två var tajtare BFF:s än Paris Hilton och Nicole Richie.

Med den här bilden vill jag nog bara säga att man inte skall döma en hund efter håren.

För inte fan är det mördarhunden som är mördarhund. Han ser snarare ut att bli mördad hund.

DSC06303

Näe, de är såklart inte ovänner på riktigt. Trots att Stor siktar på att göra slarvsylta av krokodilfejset till bästis.

Det har varit lite mycket i ett par dagar och dessutom går jag och värker på ett inlägg som varken har med hundar, hav eller foto att göra. Men jag kan inte bestämma mig för om jag skall skriva det eller inte.

Jag VILL skriva det, för det är något som irriterar livet ur mig, men samtidigt inser jag att jag kommer få det hett om nosen OM jag skriver det.

Jag återkommer när jag har klurat klart.


Postat 13:48 i Hundarna, Klimakteriekossan av
28 kommentarer

Jeg er deprimert.

37 kommentarer

(Låter käckare på norska…lite klämmigare)

Idag har jag gått igenom hela min sommargarderob. Shorts, kjolar och tunnare byxor. Ivrigt påhejad av Litens nos fastlimmad i min röv så fort jag var mellan plagg. Unghanar är pest och pina. Särskilt i kombination med svordomar och att 75% av plaggen inte gick över röven. Då svettas man lika mycket som efter Göteborgsvarvet och så blir man så JÄVLA sur. På både hunden och röven.

75% tillbaka in i garderoben och jag skall ha burkini och burka framöver.

Först fick jag svår ångest och letade upp mina MBT-sandaler för att knata i skogen och bestämde mig för att inte äta något annat än saltat A4-papper med vatten i minst en månad.

Sen blev jag hungrig och sket i alla goda föresatser. För jag blev visst sugen på glass med.

När jag var mätt återkom ångesten. Såjävlaklart. Lätt att snacka om pappersdiet när man inte är hungrig, godissugen eller sugen på glass.

Så jag tog med miffohundarna ut i skogen, enbart iklädd MBT.

Resultatet blev dock mer skoskav än träningsvärk. Men jag kände mig lite extra redig i alla fall.

Och så råkade jag hitta mina rullskridskor under min vildsinta garderobframfart.

20140626-003354-2034628.jpg

Näe, jag kan inte åka inlines. Jag blev aldrig så modern. Om man växte upp med rullskridskodisko i USA så är det hederliga fyrhjulingar (fem med stoppklossen) som gäller.

Snart är det dags att smacka på sig skydden och dra ut och inte slå ihjäl sig.

Inte just ikväll, men sen. Om ett par veckor kanske. En syn för gudar kommer det bli och jag tänker dra med maken. Även han har ett par.

Först var jag bara tvungen att äta lite kvällsmat i form av rysk yoghurt med havregryn.

Jag siktar på Beach 2022.

Det känns som ett rimligt mål.

Är ni med?


Postat 0:41 i Dagens aktivitet, Diet Schmiet, Klimakteriekossan av
37 kommentarer