Teknikpest som smittas

25 kommentarer

Igår började det. Den Stora Smittan. Jag varnade er, men jag glömde varna maken.

Jag vet att jag har ältat detta tidigare, men jag kan inte få in det i min trånga skalle. Jag är rädd om mina saker. De bor i olika väskor och fodral, jag håller reda på dem och lägger alltid tillbaka dem på “sitt” ställe. ALLTID.

Maken är inte ett skit rädd om sina saker och har inte ett enda fodral, ändå är det alltid mina grejor som pajar.

Min mest traumatiska upplevelse var på den tiden Apple inte släppte sina telefoner samtidigt över hela världen. Det var när iPhone 4 kom ut. Den släpptes i England och Frankrike flera månader före det var planerat släpp i Sverige och jag var så SVÅRT sugen. Det visade ju sig att det inte bara var jag som var svårt sugen, för folk nyttjade varenda engelsk kontakt de hade och sen var det budgivning på Blocket.

Jag ringde på ett par telefoner men de som sålde hade blivit erbjudna sisådär 35.000 kronor för EN iPhone. Där drog jag gränsen. Men till slut hittade jag en rar liten kille i Skåne som sålde två, för samma utpris som de svenska skulle ha när de släpptes ett par månader senare. Den lyckan. Så jo, jag körde till Skåne. Kunde nästan inte sova natten innan (som när man var barn och skulle fylla år) för att jag var så förväntansfull.

Spenderade en heldag i bil för att åka till väldigt pytteliten skånsk ort, fick telefonerna (jag var vänlig nog att köpa en till maken med eftersom han dog avundsjukhetsdöden) och åkte hem med dem. Enbart för att upptäcka att de hade ändrat formatet på sim-kortet till det som blev mikro-sim. Eftersom telefonerna inte fanns på den svenska marknaden än fanns ju såklart inte några sådana simkort att få tag på heller.

Saxen blev min bästa (o)vän. Först klippte maken till sitt kort, lite nonchalant sådär men fullt fungerande och vips hade han en ny telefon. Sen klippte jag. Fel. Då kom gråtattack nummer ett. Den orättvisan i att han, som inte ens var särskilt engagerad i telefonköpet, satt där med en fungerande telefon medan jag inte gjorde det. Det var bara att ringa telefonoperatören och be dem skicka ett nytt kort. Och vänta ett par dagar.

När kort nummer två kom klippte jag med andakt. Fel IGEN. Men den gången gick det att rädda genom att lägga i en pytteliten extra plastbit så kortet låg rätt och telefonen funkade. Så himla lycklig.

Dagen efter drog vi på utomhusbåtmässa och jag satt i passagerarsätet med varsam hand om telefonen. Grejade och donade, kelade med den och viskade ömma kärleksord till den. När vi kom fram och hade parkerat öppnade jag bildörren, telefonen gled ur knät och landade med “smörsidan” ner på den grusiga parkeringen och hela framsideglaset var krossat.

Då grät jag så det skvalade. Det var traumatiskt på riktigt. Dessutom helt orimligt att det var jag som gjorde en sån grej, det är ju maken som är en slarver, inte jag.

Efter den gången vande jag mig. Det är ju mina saker som går sönder hela jäkla tiden och bor hos teknikdoktorn. Vet inte hur många telefoner/paddor jag har dränkt och/eller tappat i marken. Eller datorer som bara går sönder framför ögonen på mig. Han har hittills inte gjort sönder en enda sån grej (sen att han gör sönder större grejor som trappor är en annan femma).

Men som sagt, nu smittas jag och det började igår kväll. Maken var i sin älskade källare, jag gick ner för att fråga om han skulle flytta dit ner eller om han hade tänkt komma upp någon jäkla gång. Medan jag stod där och blängde på honom skulle han stoppa ner sin telefon i fickan, det gjorde han inte.

Telefonen gled ur handen på honom och landade på stengolvet. Med hans tur borde den inte gått sönder, men det gjorde den.

Numera ser den ut så här.

photo(8)

Där rök makens oskuld när det handlar om att sabba telefoner. Och jag stod bredvid med min negativa teknikenergi och smittades.

Nu får den åka till samma äppleteknikdoktor där mina andra grejor ligger inne för bedömning och lagning. Och nu har jag slagit eget personligt rekord, för just nu har jag väldigt många saker liggande på den intensivvårdsavdelningen. En iPad där glaset sprack utan att åka i golvet (självsprickor?), en MacBook Pro med en cola i sig som är bortom räddning (den fick flytta dit som organdonator), en annan MacBook Pro som behöver nytt tangentbord, en MacBook Air med fuktskador (som jag INTE har tappat något drickbart i).

Det känns lite skakigt och otryggt just nu.

För morgondagen skall spenderas på Sahlgrenska där jag både skall röntgas vanligt och magnetröntgen. Båda delarna är tekniska prylar som jag alltså skall komma i närheten av.

Jag kan se mig själv fastna i magnetröntgeröret, eller att den vanliga röntgenapparaten flippar ur. Eller något annat som ingen någonsin har råkat ut för tidigare.

Nu är jag svinnervös inför morgondagen och den här teknikpesten som verkar luftburen.

Men först skall jag åka till kameraverkstaden och hämta min nylagade lillkamera.

Där var det tydligen ett moderkort som hade havererat. Och något mer helt osannolikt på en nästan ny kamera.

Sen skall kvällen ägnas åt att försöka göra något åt den här jävligt nya datorn som varit paj sedan dag ett, funkar inte det  så blir det intensiven för den med.

Håll er undan mig är mitt allra mest välmenande råd.


Postat 11:29 i Klantarsel, Klimakteriekossan, Pest och kolera av
25 kommentarer

Här är min (din) säng

12 kommentarer

En säng i realtid. Liten gör som vanligt sin älskade matte sällskap, särskilt när han känner sig lite slokörad efter ett bett i tungan (fråga inte hur det gick till, de bråkade om ett ben i vardagsrummet).

I sängen, under mitt täcke, hittades ett annat ben. En guldgruva tänkte Liten och glömde allt vad slokörighet heter.

Då kom Fega Stor. Som aldrig vågar knycka något från Liten, utan kör “jag gråter hjärtskärande till husse och/eller matte ledsnar på (o)ljudet och ger mig det”. Stor var stursk, för en gång skull, och snodde det helt sonika från Liten som blev lite slokörad igen.

20140519-214348-78228010.jpg
Men var inte det mitt ben?

Tänkte Liten.

20140519-214448-78288053.jpg
Morrrrrr! Kan du fetglömma lillskiten.

Sa Stor och ignorerade ihjäl Liten.

20140519-214552-78352284.jpg
Näevaddå, jag skulle ju bara lägga mig här och se rar ut. Inget annat.

En helt vanlig händelse när man ligger och lyssnar på ljudbok på av hundarna angiven plats i sängen.

Har man hund skall man inte ens försöka inbilla sig att man äger sin säng.

Man lånar utrymme. Men får väldigt mycket mer kärlek än man förtjänar.

Nu skall jag fortsätta lyssna på boken medan jag kliar hundmage.

Oklart vems, men jag antar att det blir Liten som får vara lilla skeden.

Har ni någon som helst bestämmanderätt i sängen?

(Till tonerna av Mercurium av Ann Rosman – tack för det tipset)


Postat 21:41 i Hundarna, Klimakteriekossan, Sömn av
12 kommentarer

Lite snö mitt i vårsommarvärmen?

11 kommentarer

Det här är katten som har flyttat hemifrån, ihop med Stor när han var ganska liten.

Man kan säga att Stor älskade snön, men det gjorde inte katten. Katten gillade inte direkt heller hunden och det var droppen för honom. Efter Stors ankomst packade min lille kisse en snusnäsduk, lade ner sina viktigaste saker i den och knöt fast på en pinne och vandrade hem till sin katt(upp)passerska.

Eller ja, han behövde inte packa så mycket. I själva verket fick han skjuts av oss i bilen med alla sina favoritsaker och nu lever han livets glada dagar på annan ort och går och gömmer sig så fort vi hälsar på eftersom risken finns att vi kanske tar med honom hem. Han älskar sin styvmamma och livet som kung och jag saknar ihjäl mig. Men för hans skull får han bo kvar. Det gick liksom inte att missta sig på hur gärna han ville flytta.

Jo jag vet att det är gamla filmer och foton som dyker upp lite då och då, men jag håller på att uppdatera maskinparken här hemma och spara saker som jag inte vill förlora. Den nya datorn är ju helkass, en gammal (fast ny) dator bor på verkstad och skall få nytt tangentbord (vi kan ju prata väldigt tyst om att det är datorn jag åkte och köpte när jag hade hällt cola över hela den förra så det slog blixtar ur den, redan under återinstallationen av den nya råkade jag spilla igen och sen blev tangentbordet lite “limmigt” så jag började aldrig ens använda den ordentligt).

Datorn jag skriver på nu är ju inte mer än en månad gammal och den skall få åka på lagning imorgon när jag hämtar den andra. Telefonen måste lagas för den är DUM I HUVUDET. Däremot fick jag ett sms om att den inlämnade kameran finns att hämta. Det skall bli väldigt intressant att få reda på vad exakt som felades, för det stod däremot inte i sms:et.

När allt är trasigt så sparar man allt lite överallt, mest i lite olika molntjänster som youtube, dropbox och andra tjänster och då kan man passa på att visa en del här för den som vill se.

Men nu vet ni. Allt jag äger och har i form av digital information ligger numera i cyberrymden. Med tanke på hur bra det har gått för mig och min teknik det senaste skall ni med andra ord inte bli förvånade om hela internätet går sönder.

Se det som en varning och kom inte och skyll på mig om något händer med era grejor.

Jag börjar tro att jag är fullkomligt kapabel att göra sönder hela internätet.


Postat 19:56 i Hundarna, Katten, Klantarsel, Klimakteriekossan av
11 kommentarer

Tips hitåt tack

54 kommentarer

Jag gillar ju Storytel och att sova med mina livräddarlurar och en ljudbok i öronen. Lurarna räddar alltså livet på maken och förståndet på mig. De börjar bli värda mer än sin vikt i guld faktiskt, för nu när han inte kan sluta hosta och lurarna stänger ute även det ljudet hade jag inte kunnat leva utan dem.

Och ja, det är lite lite synd om honom som inte blir av med hostan trots ett tredje läkarbesök. Nu har han fått en ny typ av kortison som han skall äta i 12 dagar och så ny hostmedicin. Men jag märker ingen som helst skillnad till det bättre. Han började hosta under påsken och han har inte slutat. Han blir irriterad på sin hosta och jag blir irriterad på honom när han hostar, förutom nattetid med snuttelurarna och en ljudbok.

Häromnatten lyssnade jag klart på den här boken.

photo

Jag tyckte boken var en alldeles utmärkt nattbok (storyn får inte vara så invecklad att man måste vara helskärpt) och uppläsaren, i det här fallet författaren själv, var även hon skitbra.

Igår fick jag problem. Jag hittade ingen bok som uppfyllde båda kriterierna. Lättsam story och bra uppläsare. Antingen hittade jag det ena eller det andra och jag vill verkligen ha båda.

Nu har ju alla sin egen smak när det gäller uppläsare såklart. Jag råkar gilla tjejer som läser, helst tjejer som klarar att “göra” olika röster. Är inte uppläsaren svinbra så måste boken vara oslagbart bra för att komma igenom nålsögat. Ett exempel på det är Niceville som jag lyssnade på under ett par veckor. Minns inte vem som läste, men den kvinnan svalde hela tiden så det hördes under läsandet och höll på att driva mig till vansinne. Tack och lov var boken så förbaskat bra att jag lyckades tänka bort det. Hade det varit en medioker bok hade jag slutat lyssna direkt.

Igår testade jag fem olika böcker och ingen föll mig på läppen, vilket slutade med att jag lyssnade utan att lyssna bara för att ha något som sövde mig.

Jag vill ha tips på böcker. Akut. Eftersom jag redan nu oroar mig inför natten och det tidskrävande arbetet med att hitta något att sova med.

Har ni Storytel eller lyssnar ni aldrig på ljudböcker?


Postat 12:31 i Klimakteriekossan, Sömn av
54 kommentarer

Wordfeud

7 kommentarer

Jag är en sopa. En sopa som hatar att förlora och en resign är en förlust.

Tiden rann ifrån mig och alla namn på pågående spel försvann ur listan och jag är inte bara en förlorare. Jag är en irriterad förlorare.

Lägg till mig igen hörrni.

Nu lovar jag att aldrig mer låta tiden försvinna.

Mina nerver klarar inte en sådan idiotförlust till.


Postat 18:19 i Uncategorized av
7 kommentarer