En fråga om pollinering

18 kommentarer

Hörrni, en väldigt viktig fråga. Jag har aldrig någonsin varit allergisk mot pollen men har däremot en öm moder som har en drös allergier som jag verkar ärva i samband med högre ålder.

Jag är allergisk mot nötter sedan ett tiotal år tillbaka och vet att nötter och pollen är någon slags korsallergi (eller vad det nu heter?), men jag har aldrignågonsinihelamittliv reagerat på pollen. Nu börjar jag fundera på om det är något som kan komma på äldre dagar. Eller yngre medelåldern?

När pollensäsongen började fick jag ju massa konstiga grejor på mitt högeröga och det blev fnasigt i fransraden. Det trodde jag var på grund av de pålimmade fransarna så de är numera borta och har varit borta i ett par månader. Men fnaset försvann inte i alla fall, trots att jag tvättar mig med någon ögontvål som…gör något? Typ antibakteriell eller vad det nu var. Det var ju i alla fall optikern som ordinerade den.

Igår tog jag in syrener och idag vaknade jag av att det kändes som att en spårvagn hade kört in i vänsterögat och det kliar satan. Mest i ögat med spårvagnen och lite i det andra ögat som varit bråkigt länge.

Jag vill INTE bli allergisk mot pollen. Jag vägrar bli allergisk mot pollen. Det är orimligt att bli allergisk mot pollen när man är skitgammal. Tycker jag.

Dessutom ser det inte alls ut som mammas allergi, för hon är ju konstant tät i näsan från mars till juli och knarkar nässpray och allergitabletter. Mitt öga rinner bara lite (och kanske kanske lite rinn i näsan med, men bara pyttelite).

Det mest orimliga är att det är mest på ena ögat. Då borde det väl inte vara allergi?

Kan ni konfirmera att jag inte är allergisk helt huxflux tacksåmycket?


Postat 11:08 i Klimakteriekossan av
18 kommentarer

Ibland överraskar jag mig själv

17 kommentarer

Båten stod på land hela dagen och maken var och kelade med den. Berättade jag att han råkade gå på grund med den för någon månad sen? När jag inte var med och han talade inte heller om det när han kom hem. Han talade om det flera veckor efter att det hade hänt sådär lite “apropå inget alls; jag gick på grund den där dagen jag var ute…”.

Med tanke på att det är mannen som får ett frispel så fort jag inte gör exakt som han har TÄNKT när jag hanterar båten kan man lätt bli lite gramse över en sådan sak som grundstötning. Hur mild den nu än var.

Jag har sagt det förut, jag säger det igen, Segelsällskapsresan är inget emot hur det är i verkligheten. Och anledningen till det är att vi kommunicerar som två infantila på båten. Snarare, maken kommunicerar inte alls, han tror att telepati funkar och att jag kan läsa hans tankar.

Sen accepterar han inte några som helst tillvägagångssätt i båthanterande som inte är exakt som han skulle gjort. Vilket betyder att en grundstötning för hans del är en petitess. Hade det varit jag som hade så mycket som nosat på ett grund så hade jag haft båtförbud i flera år. När jag gör saker är jag klantig, när han gör det har han bara lite självklar otur.

(Här vill jag bara flika in att det är jag som har skepparexamen och en hoper andra båtförarintyg, han har inte ett enda båtintyg förutom VHF-certifikat)

Som när jag skulle lägga till vid en holme, hade solen i ögonen och missbedömde avståndet utav bara helsike och därmed körde alldeles för fort rakt in i berget. Inte så fort att båten gick i småsmulor, men tillräcklig fort för att den skulle få ett skönhetsfel i fören. Då pratade han inte om något annat än hur jävla klantig jag var i två dagar. TVÅ dagar! Kvällen som skulle spenderas på holmen med lite god mat och “trevligt” sällskap var ju bara att glömma. Han satt på land och petade i en brasa medan jag satt på båten med en bok. För han kunde bara inte släppa att jag hade kört på land litegrand.

Behöver jag ens säga att vi inte tillhör den kategori människor som uppför sig som man skall på sjön? Det vill säga de som lägger till i ett samspel värdigt ryska konståkningsåkare. Går något fel på vägen så talar de så tyst och lugnt med varandra om eventuell tilläggningsjustering att de rimligtvis borde ha lika bra hörsel som en hund som hör godispapper prassla.

Det gör inte vi. Vi har heller inget samspel, eftersom telepati inte funkar. Vi hörs när vi närmar oss en hamn. Och de gånger en tilläggning går riktigt åt skogen på grund av väder och vind och tjurskallighet så drar vi därifrån. För det är för pinsamt att stanna i en överfull hamn efter att ha gjort något…dumt.

Vad ville jag säga med det här då?

Jo, den där grundstötningen som glömdes av eftersom den utfördes av maken och som sedermera viftades bort med orden “det är ingen fara, inget hände det är jag säääääker på” visade sig såklart ha skadat båten. Så mycket att vi blir tvungna att byta dyra delar och koppla in försäkringsbolaget och båtskrället står kvar på land i väntan på att få sina nya delar. Rätt nödvändiga delar med, som till exempel propeller och lite annat som tydligen gick sönder. Eftersom han inte körde på grund som normala människor. Han backade på grund. På ett ställe vi varit så många gånger att han borde veta var varenda tångruska finns. Att backa på grund känns liksom extra bra, eftersom det är i ändan på båten de dyrare delarna sitter.

Jag är således inte ett dugg imponerad. Alls.

Men innan jag fick reda på vad som faktiskt hade hänt, alltså före han behagade komma hem och berätta det, gick jag ut i trädgården och klippte av ett gäng syrener och tog in.

photo

Det överraskade mig att jag gjorde. Jag minns inte när jag “plockade” blommor sist. Vilket mest beror på att jag inte har en aning om vad som är blommor och vad som är ogräs, eller vad man får plocka och vad man absolut inte får plocka.

Syrener är dock ett säkert kort. Och jag tänkte vara en vän fru som faktiskt hade tagit in en gigantisk bukett inför bemärkelsedagen imorgon.

Varför har jag inte gjort det innan? Syrener doftar ju löjligt gott och vi har ett skitstort träd (buske?) alldeles utanför fönstret.

Nu känner jag mig inte lika vän längre, men det doftar å andra sidan ljuvligt i vardagsrummet.

Maken var dessutom ändå bara inne och vände. Nu har han gömt sig i sin älskade källare och skall gissningsvis spendera ett ansenligt antal timmar där med att göra…gudvetvad.

Och jag lutar åt att faktiskt lyda rådet att totalt “glömma” hans födelsedag.

Jag tänker i alla fall börja med att ta med mig Liten in som lilla skeden och gå och lägga oss.

Det kan hända att jag fortfarande inte har hämtat mig från gårdagen.


Postat 22:06 i Båtliv, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
17 kommentarer

Konstig känsla med en fungerande dator och lite väder på det

20 kommentarer

Idag är det den varmaste dagen sen Hedenhös gick i kortbyxor. Såklart. Det borde jag ha vetat för flera månader sedan och jag ber allra ödmjukast om ursäkt för att jag inte har meddelat världen min väderkunskap.

Hur vet jag det undrar ni?

Jo, vår båt ligger i vattnet året jävla runt. Come rain come sunshine come drivis, den är där den är. Förutom en dag varje år, dagen den lyfts med kran för att få lite kärlek i underredet. Då står den på land.

Den dagen är såklart idag och den dagen har varit bokad sedan en tid tillbaka, vilket givetvis betyder att idag är det total högsommarvärme och dessutom bleke. Min kompis Murphy ser självklart till att de veckor vi har semester och skall vara på sjön, då blir det akut pissväder trots förutspådd värmebölja. Enda dagen av 365 dagar som den står på land, då blir det värmebölja oavsett om det är förutspått eller inte.

Nästa år lovar jag att informera i god tid om vilken dag vi planerar båtlyft och markservice så att ni vet vilken dag ni kan ta en extra semesterdag för att gotta er i värmen. Medan vi (med “vi” menar jag maken) står med båten på land och underredsbehandlar den.

Jag kan även berätta när vi planerar semester så att ni vet när ni absolut inte skall ha semester, eller åtminstone hålla er långt ifrån just vår geografiska position, för då är det antingen hagelstorm, regn eller…jamen oväder av något slag. Väldigt lokalt just där vi befinner oss.

Själv sitter jag inne med min nygamla dator som faktiskt fungerar fantastiskt fint, vilket är en annorlunda upplevelse. Jag har suttit och uppdaterat den hela dagen och förväntar mig de där sedvanliga tio omstarterna i timman som nyaste datorn roat sig med. Och blir lika chockad varje gång den INTE hänger sig hela tiden.

Jag har ju vant mig vid att datorn hänger sig hela tiden, med efterföljande vredesutbrott från min sida, slöseri av tid med omstart av allt för att sedan kunna fortsätta med vad jag nu håller på med tills det är dags för nästa häng och omstart.

Nu går det för bra och jag sitter och slösar tid med att bli chockad istället.

Murphy och jag är verkligen så här tajta polare *måttar med fingrarna*.

Imorgon fyller maken år och han vill inte fylla år. Han har ångest över att landa på en siffra som är närmare 50 än 40 och har försökt mörka sin födelsedag i flera veckor, med förhoppningen att jag skall ha glömt den.

Hur antifirar man en födelsedag med någon som faktiskt inte vill fira den när jag älskar att överraska och planera skojsigheter som jag vet är meningslöst och inte kommer falla i god jord alls?

Det är jobbigt att leva med en födelsedagshatare när man själv är en födelsedagsälskare.

Tips tack?


Postat 14:35 i Båtliv, Funderingar, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
20 kommentarer

Mord och magneter

53 kommentarer

Jomen jag var lite orimligt nervös igår, det kan jag erkänna idag faktiskt.

Men, min första tanke imorse gick till Mona, eftersom klockan stod på 05:45 och när den ringde var det jävligt nära att jag ringde damen ifråga för att berätta att det inte finns något som helst liv som springer ifrån mig om jag inte är uppe i svinottan när hon sitter på sin piedestal, upplyser nära och kära om att man är sjusovare och att man missar så oerhört mycket om man inte är uppe.

Jag kan tala om att man missar just inget alls. Det enda man missar är lite extra fågelkvitter och ett uruselt morgonhumör. Samt en tröttma som gör att man vill förkorta nämnda väns liv med flera år bara genom att tänka på hennes jävla kvitter om liv som springer. Här springs inte. Här hasas det. Till och med Stor låg som ett frågetecken (på rygg) och morrade barskt åt mig att “här gås det inte upp vid den här tiden på dygnet – du kan dra dit du kom från för jag skall sova vidare tacksåmycket”.

Sen var det dags att få upp han den där som har ännu sämre morgonstatus än vad jag och Stor har tillsammans, eftersom han skulle vara moraliskt stöd och chaufför. Gissa om vi inte var trevliga mot varandra vid den tiden.

Väl på sjukhuset började knäna skaka litegrand, men så fick jag syn på en hoper läkarkandidater stående lite förvirrat i samma gång som jag skulle till. De såg precis ut som juniorerna i Greys Anatomy med tanke på att även bakgrundsbruset i form av storsjukhus stämde.

Då tog jag ett smygkort när de hade kommit en bit framför mig. På deras ryggar. Jag smög alltså inte omkring och tog kort på intet ont anande sjuka människor som inte kunde värja sig mot min kamera (telefon).

photo 1

McDreamy, McSteamy och resten av gänget går där framme.

Precis när jag hade knäppt bilden kom en eftersläntrare bakom mig och sa svinotrevligt.

– Du får faktiskt inte ta kort HÄR.

Jag fattade i ärlighetens namn inte vad hon menade. Folk tar ju kort högt och lågt numera och prioriterar antagligen en bra bild på döende person framför att rädda livet på personen. Så jag trodde att hon menade att det var telefonförbud. Vilket jag i och för sig inte hade sett några skyltar om heller, vilken föranledde min fråga om hon menade just telefonförbud.

Men näe. Se det gjorde hon inte. Då vände sig några fler av kandidaterna mot mig och minst tre upplyste mig i extremt otrevliga ordalag om exakt hur förbjudet det är att fotografera på sjukhus. De verkade tävla om att slå någon slags rekord i dryghet. Jag bara häpnade.

Ett gäng nästan färdiga läkare och de har inte gått kursen om “kundvård”? Eller snarare patientbemötande? Eller så hade de gått den kursen? Hade jag inte varit på okänd mark med skak i benen hade jag fräst något, men jag kom alldeles av mig och så började jag fundera. Tänk om vi hade varit på väg till samma ställe och någon av dem skulle vara med vid röntgen när jag visste att jag skulle känna mig utsatt som fasen? Tänk om jag var en patient som precis fått ett dödsbesked eller något annat skittrist besked? De var ju i allra högsta grad ansiktet utåt på sjukhuset och jag hade mest lust att börja gråta och gå hem igen. Det finns så många olika sätt att förmedla sitt budskap, de valde helt klart fel sätt.

Är det endast förbehållet läkarkandidater att vara ruskigt skitotrevliga, för resterande personal i form av sköterskor brukar vara vansinnigt trevliga och rara?

Inte okay alls faktiskt. Och tilläggas bör att jag frågade sen, efter att ha sett en annan tjej gå med sin telefon och fota något. Det var varken foto- eller telefonförbud. Förutsatt att man inte smög omkring på avdelningarna och fotade patienter i prekära situationer. Däremot var det rökförbud och välskyltat (såklart).

Men jag samlade mig och knatade in på på första röntgenstället. Magnetröntgengrejen. Där jag tack och lov träffade en sagolikt trevlig sköterska det första jag gjorde, så hon fick väga upp för di däringa andra.

Så fick jag instruktioner om att byta om och ta av mig allt utom trosor och strumpor. Metallskrotet var redan avplockat. Och sen fick jag dressa mig i en sjukt snygg sjukhustunika.

bild

Väldigt moderiktigt.

Sen fick jag, av förklarliga skäl, inte ta mer foton eftersom jag fick knata in i rummet med Den Stora Hemska Maskinen. Dock ihop med två supertrevliga snubbar, som var både glada och roliga.

Jag sa att jag var jätteskraj, de lovade mig en lugnande spruta eftersom de ändå skulle sätta en nål i armen på mig för att spruta in kontrastvätska (det hade ingen HELLER talat om för mig). Och så fick jag hoppa upp på britsen för att hitta en “skön” ställning att ligga väldigt still i. Jag fick min slang i armen och så fick jag något som skulle vara lugnande med orden “nu kan det susa till i huvudet på dig”. Det gjorde det inte alls. Jag känner mig lite blåst på konfekten. Första gången någonsin som jag har blivit erbjuden lugnande innan mystiskt undersökning eller operation med lokalbedövning och så händer det absolut inget alls. Eller så hände det något, men man vet bara inte hur hysterisk jag hade varit utan det lugnande? Tji fick jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte.

Det var bara att åka in hela vägen och det var lite trångt. Men inte så trångt att jag fick panik åtminstone. Däremot var det, som jag tyckte var en okay ställning att ligga i från början, inte ett skit bekvämt efter 20 minuter. Det kändes som att ryggen skulle gå av på mitten (jag kan inte ligga på rygg på plant underlag), plus att det blev varmt som i helvetet och jag frös när jag blev inkörd i röret. Jag låg och stirrade upp på taket och förväntade mig att det skulle droppa kondens i ansiktet på mig, så varmt blev det av maskinen. Och så hörselkåpor med P3 i öronen, maskinen hördes inte överdrivet mycket.

Jag överlevde i vilket fall som helst, men kände mig som en ograciös 90-åring när jag skulle kliva av britsen efter 45 minuter i total stillhet. Min rygg. Eller snarare min avsaknad av magmuskler. Kanske en kombination? Det tog tio minuter innan jag klarade att böja mig ner för att knyta skorna. Jag är så vältränad.

Ut därifrån till nästa röntgen, en vanlig sådan. Där blev jag sittande i en och en halv timma för att de behövde ta om bilderna två gånger. Där såg jag även att jag hade fått ett sms från den där livsälskande morgonskatan.

photo

Tur för henne att jag inte såg det imorse.

Efter totalt fyra timmar blev jag utsläppt och åkte raka vägen till min datorlagare där jag hade lämnat in tre datorer och en iPad. Två av datorerna var bortom räddning på grund av fuktskador. Hur är det ens möjligt, den ena vet jag med säkerhet att jag inte har spillt något alls på. Men den näst nyaste var skinande nylagad och fick följa med hem. Nu är det bara en dator kvar som är trasig, för kameran hämtade jag igår.

Det tar sig i maskinparken, även om jag decimerar antalet. Man skall vara glad för det lilla?

Väl hemma hägrade soffan och en tupplur. Det där livet kan fortsätta springa om det är så trött man blir av för lite sömn och en halvdag på sjukhus. Jag kastade mig i soffan med min ljudbok och skulle precis sätta på den…

…när jag kikade ut genom fönstret och såg två män knata in genom porten i häcken på baksidetomten.

photo 2
Notera gärna Julakvittot på fönsterbrädan men skit i de smutsiga fönstren tacksåmycket.

Vilken tajming.

De skulle måla husfasaden och det hade jag glömt. Och de målade och målade och målade. Vilket inte hade gjort mig ett jota om det inte hade varit för två specifika hundar som faktiskt ansåg att de var livsfarliga inbrottstjuvar som behövde upplysas om det minst tre gånger i minuten.

Testa att sova med två vakthundar som står på bröstet och talar om för er att det är tjuvar och banditer från Kamomilla Stad som målar precis utanför fönstret.

Mission Impossible.

Sen gick de. Samma väg som de kom.

photo 3

Och då började make nummer två att ringa. Så det där med sömn kan vi konstatera är en väldigt överskattad syssla.

Men om meningen med livet är att man skall vara på sjukhus och sitta och titta på målare ackompanjerad av två skitarga lurvbollar som illskäller så tror jag att jag skippar det.

Jag fortsätter att vara en sjusovare och så kan Mona sitta med tuppfan ensam på morgonen.

Det här är inte min grej alls.

Får man gå och lägga sig för kvällen snart eller?


Postat 16:09 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Pest och kolera av
53 kommentarer

Alltså det här med röntgen?

16 kommentarer

Tidigare idag ringde någon från Sahlgrenska för att säga att de hade flyttat röntgen från Blå Stråket nummer vaddetnuvar till Gröna Stråket nummer ingenaning.

Då passade jag på att fråga om VERKLIGEN hela jag var tvungen att åka in i röret (tuben?) när det bara är handleden och handen som skall kollas. Alla jag har dryftat det med hittills har trott att det självklart inte är en helkroppskoll som kommer behövas, utan att det bara är armen som behöver få cellskräck och det kan man ju leva med.

Tji fick jag. Hela jag skall in. Antingen på rygg eller på mage.

Då gjorde jag tabben att fråga hur länge jag skall ligga och ha cellskräck. I tron att röntgen går på några sekunder.

Tji fick jag igen. Fyrtiofem jäkla minuter skall man ligga där och känna sig som en statist i House (eller Greys Anatomy).

Dessutom skall jag vara där i svinottan. Som bonus liksom.

Nu har jag gått och lagt mig med min alldeles nya fobi.

Magnetröntgenrörscellskräcksfobi.

Min plan är att inte sova en blund så jag kanske somnar i ren utmattning under röntgen. Eller så får de söva mig medelst slag i huvudet.

Ja, jag är just precis så här barnslig. Och trodde att jag var såpass gammal att det var slut på skapandet av nya fobier.

Pilutta mig.

Jag återkommer imorgon.

//Eder röst i röret


Postat 22:07 i Klimakteriekossan, Pest och kolera av
16 kommentarer