Äckligt är mums

21 kommentarer

Nästan alla dagar älskar man sina hundar mest i världen, men ibland gör de saker som man älskar lite mindre.

Och ni kan sluta läsa nu om ni har anlag för äckelmageri.

Med en hund som Liten har man alltid sällskap på toa. Först och främst för att han alltid skall bli kliad medan jag sitter där, men även för att det är rasande spännande med det där pappret som matte använder för att torka både fram och bak.

I 99 fall av 100 är det jättetrevligt med en toakompis, så man har någon att prata med. Den hundrade gången är det inte lika mysigt.

Idag gjorde jag nummer två och när jag var nästan färdigtorkad med det spännande pappret började telefonen att ringa. Så jag spolade inte, för att hinna svara.

Jag sprang ut och tog telefonen, Liten blev kvar på toa.

Efter cirka 30 sekunder hörde jag ett prassel, men ett tyst “nu är det jävelstyg på gång-prassel” så jag ropade barskt på honom.

Då kom han ut från toaletten, lite slokörat generad och samtidigt Så Obeskrivligt Lycklig över fångsten, med mitt toapapper i munnen.

Det var ett alldeles nytt trick, han har aldrig tagit sig ner i holken för att fiska toapapper förut.

Nu har han det. Och jag har skurat mina händer och hans tänder.

Näe, jag tänker inte pussas med den hunden på flera timmar (dagar).

Någon som vill ha honom?


Postat 14:23 i Hundarna, Klimakteriekossan av
21 kommentarer

Jag är en eremit när jag är arg och ledsen

77 kommentarer

Och den här veckan har jag varit (och är fortfarande) så in i bänken skitförbannad och ledsen. Sådär så att det inte är någon som helst idé att ens försöka formulera ett inlägg och då går jag under jorden totalt. För jag vill bara vara ensam och helst inte prata med någon alls, inte ens i telefon.

Om vi skall förenkla det hela så är det Kristi Himmelfärd. Maken är i Skagen med båten, men det är inte jag. Eftersom det bara är jag i den här familjen som vet att man inte får åka till Danmark om man inte har rabiesvaccinerade hundar och EU-pass.

Jag hade inte en tanke på att det var den här helgen utan fick reda på det två dagar före avresa, eftersom dammsugarmannen har spenderat all ledig tid med att laga båten, hänga i källaren och inte kommunicera med mig alls. Så vi hade inte pratat med någon om hundvakt.

Låt oss bara säga att det slutade med att han åkte. Jag gjorde det inte. Vi hade tydligen inte med gemensam problemlösning som äktenskapslöfte.

Hade det inte varit för de här två luddiga raringarna så hade det slagit över på riktigt, men att ha hund är bättre än alla medikamenter i världen. De är mina kärleksbomber. Och DE hade aldrig fått för sig att åka någonstans utan sin älskade matte. Eller sina tofflor.

toffel

Inte utan min toffla (i fartygsstorlek) hälsar han. För det finns antagligen någon slags lag på att man måste ha en toffla, vilken som helst, i munnen när man är glad. Och när hundarna är glada blir livet väldigt mycket trevligare.

DSC00039

Och man blir så här trött av att vara glad med en toffel. Även om det ser ut som om han vårskriker.

Men egentligen är han bara väldigt söt.

DSC00038

Herregud som jag älskar mina hundar (och katten) och att deras uppsyn räddar mig från att ta med hagelbrakaren ut och gå “Falling Down” på ett antal personer.

Man kan säga så här, mitt straffskalesystem där jag brukar köpa något som står i paritet med “brottet” för att dämpa ilska, det testade jag genom att köpa en väska på nätet. Det fungerade inte.

Just nu ligger det närmare till hands att jag paritetsköper en Porsche.

Möjligen.


Postat 13:08 i Klimakteriekossan av
77 kommentarer

Men ändå är han min lilla raring

23 kommentarer

Trots att jag behöver BH i metall (som Bibbi föreslog). Eller kanske skutta tillbaka till Ivanhoes tid och knyppla ihop en ringbrynja, åtminstone en ringbrynje-bh?

En gång i tiden hade jag faktiskt just en ringbrynje-bh. Jag hade även en sambo som var korsriddare på fritiden som gjorde ringbrynjor på löpande band och en av hans, något udda, kärleksförklaringar var en riktig BH i brynjeringar. Den finns inte längre, då var den bara en accessoar och nu skulle jag verkligen verkligen behöva den.

Alternativt en OnePiece i kevlar.

Men han är ändå en tredjedel av det raraste jag har.

Idag snodde han en toffla, ville hemskt gärna sova men vågade inte riktigt lägga ner huvudet ifall jag skulle få för mig att sno hans ärligt stulna byte. Det löste han genom att sittsova.

På den sista bilden är han dock klarvaken och extremsöt. Även stora likheter med Björn Borg med sina tättsittande ögon och stora näsa.

Liten

Nu skall jag återgå till att vara over the top skitförbannad sådär i allmänhet.

Det är vad jag har sysselsatt mig med i sisådär 24 timmar.

Det är även bland det tråkigaste jag vet, för det går åt så in i helvete med energi.

Så jag löser det genom att gå och lägga mig och skeda med Liten och lyssna på ljudbok.

Har ni mördat någon i helgen möjligen?

PS: HERREGUD vilka stora fötter jag har ser jag nu. Det är min toffla. Hunden väger 20 kilo och är inte direkt i storleksklass chihuahua och ändå ser tofflan ut att vara minst lika stor som hunden. Det är jag och Gunilla Persson som har fartygsskor.


Postat 20:54 i Hundarna, Klimakteriekossan av
23 kommentarer

När man tar nip slip till en helt ny nivå

19 kommentarer

Om någon mer mot förmodan skulle undra varför maken fick en dammsugare. Han hade såklart önskat sig en, eftersom han tydligen inte hade någon industridammsugare. Och min pappa gillar att köpa saker som det står Kärcher på.

Sen kan jag även berätta att han spenderade över en timma i källaren med att dammsuga. På riktigt, jag skojar alltså inte eller ens överdriver en smula. Han. Dammsög. I. En. Timma! Källaren är väl på sisådär 200 kvadrat, bara olika mysko stenutrymmen som tvättstuga, pannrum, källarförråd, verkstad och andra…utrymmen. Och han blev inte klar.

Vem fan dammsuger en källare i en hyresfastighet? Just ingen alls förutom han jag delar efternamn med?

Nu sprang han lyckligt ner för att dammsuga klart.

Nåväl, det kommer inte gå lära den gamla hunden att sitta, lika bra att låta honom hållas.

Nu har vi varit och käkat så mycket att magen ligger i knät, gratinerade havskräftor till förrätt, miniburgare (jag) och pepparstek (de andra) till varmrätt och marängsuisse till efterätt.

Vad tjurskallen inte visste var att jag hade ringt ner innan och bett dem sätta något glatt i efterrätten. Så det verkligen syntes att han var ett födelsedagsbarn.

photo 2-1

Det syntes. Ingen på hela restaurangen kunde missta sig på att han fyllde år och han hatar att stå i centrum.

Jag är verkligen den raraste frun jag känner.

Sen kom vi hem till två glada jyckar och Liten hade för en enda gång skull inte rivit ner en endaste liten sak från bänkar och bord. Då har man verkligen hundsäkrat på riktigt och så blir man jätteglad över att slippa plocka plastsmulor, metallsmulor eller diverse andra smulor som hans krokodilkäft har bitit sönder.

Intet ont anande om vad som komma skulle.

Liten är en bedårande hund, men han hoppar väldigt högt och mycket när han blir glad. Gladast i världen blir han när han varit övergiven i säkert två timmar och hans älskade matte och husse kommer hem. Då hoppar han högre än Patrik Sjöberg och pussas med sin klapprande krokodilmun, något vi övar på att få honom att sluta med, eftersom blåmärkena inte direkt blir färre. Stor är också en munhund, men han är mer av sorten att han lugnt tar ett ben eller en arm i munnen för att “bära”. Liten är också en bärare, egentligen mer än Stor eftersom han är en fantastisk apportör, men just vid glädjeyttringar vill han gärna komma åt saker högre upp som han kan “bita ner” och sen bära.

Idag gjorde han något han aldrig lyckats med tidigare, han gav sig fan på att bära min vänstra bröstvårta.

Herregudihimmelen vilket tag han fick i nämnda bröstvårta. Så hårt att jag allra minst trodde att den trillade av.

Jag gallskrek, tittade in under tröjan för att se om den satt kvar och det gjorde den. Men det gjorde något så obeskrivligt ont att jag förväntade mig att se den i slamsor. Men näe, inte en enda slamsa syntes.

Sen tog jag av mig tröjan för att inspektera lite noggrannare. Och upptäckte att insidan av tröjan såg ut så här.

photo 1-1

Japp, det är blodfläckar. Men den hade ju åtminstone inte lossnat.

Däremot slutade det inte att göra ont som fan och att ha tröja skavande mot såret var inte att tänka på så jag började hysteriskt leta efter plåster. Till slut hittade jag mina “tröstisar” (jo, de plåstren heter så på riktigt).

photo-2

Jag har tagit det här med tejpade bröstvårtor till en helt ny nivå. Elitidrottare tejpar sina för att inte tröjor skall skava, kändisar tejpar sina för att de har sådana urringningar att de inte kan ha BH och jag tejpar mina för att jag har en hund som kelar väldigt oschysst.

Nu sitter jag här med ett gosedjur på ena tutten medan maken dammsuger färdigt källaren.

Inget kalas utan kras.

Nu skall jag och Tröstis gå och lägga oss. Oklart om Liten får vara lilla skeden ikväll.

Av mina totalt 44 år på jorden varav 39 år med hund så är just det här en helt ny incident.

Livet med hund blir verkligen aldrig långtråkigt.


Postat 22:43 i Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Pest och kolera av
19 kommentarer

Surkarten fyller år

19 kommentarer

Gills det att jag HADE tänkt fixa kaffe, lägga en present på en bricka och faktiskt ge honom på sängen?

Inte det nä…

Jag skulle vara snäll och låta surkarten till karl sova ut. Eftersom han jobbade med båten hela dagen igår, var hemma och inne i max 30 minuter innan han drog ner i källaren för att bygga på något och sen kom han inte upp för att sova förrän någon gång vid ettiden i natt. En riktig sovmorgon var min största present, eftersom han äääälskar att sova.

Det sket sig. Redan vid nio hörde jag att det prasslade i lakanen och det var inte bara han som bytte ställning för att sova vidare. Nädå, det prasslade och sekunden senare stod han bredvid mig och sa godmorgon. Fail nummer ett från min sida.

Fail nummer två var att min present egentligen var en icke-present. Jag donerade pengar till Dog Rescue i hans namn, för det går inte att köpa något till honom. Numera är det omöjligt på riktigt, men han skulle få en print på donationen i ett kuvert och en jäkla kopp kaffe så han blir talbar. Jag hann varken printa betalningen eller sätta på kaffe. Så jag sa bara grattis.

Men snacka om en herre som vaknade på fel sida. Eftersom han var borta med bilen hela dagen igår kunde jag inte handla mat, därmed hade vi ingen frukost och sekunden efter att han hade ställt sig upp och sagt godmorgon och jag hade svarat med ett grattis så hade han fått på sig kläderna och var på väg ut genom dörren, med bilen såklart. Om man nu får lov att vara lite egoistisk på hans födelsedag är det så att jag måste ha frulle. Annars blir jag rabiat.

Där började tjurandet, för jag sa “app app app, du kan inte dra med bilen, jag skall handla”.

Innan någon påpekar att jag kunde tagit bilen medan han sov måste jag säga att, jomen det kunde jag ha gjort. Om det inte varit för att vi åkte upp med släpkärra i förrgår. Som han inte hade ställt av och som stod parkerad på en minimal yta på gatan där det inte fanns utrymme att koppla loss kärran och låta den stå kvar medan jag drog och handlade. Jag drar gränsen vid att försöka hitta en parkering utanför Ica med släpkärra. Det gör jag bara inte. Parkerar med kärra alltså.

Då blev vi lite ovänner.

Sen kom han och lade en haverirapport framför mig som jag skulle fylla i till försäkringsbolaget. Om hans grundstötning. På en haverirapport måste man skriva händelseförlopp. Maken hävdade att det var fånigt, för händelseförloppet var ju just en grundstötning. Jag försökte förklara med min mest födelsedagspedagogiska röst att det inte räcker, försäkringsbolaget vill veta vart man befann sig, vilken hastighet man körde und so weiter. Men näe, det var dödslarvigt sa födelsedagsbarnet.

“Men fyll i den förbannade rapporten själv då!” (ville jag säga men bet mig i tungan för att vara lite extra snäll en endaste dag per år så jag sa det inte).

Då ringde make nummer två och kvittrade som en kanariefågel och sa att “ojsan ojsan, var det make etts födelsedag idag, jamen då var det ju mitt jobb att kyssa marken han går på hela dagen”.

Jo det var jag ju sugen på just då. De där två kan sköta fotkyssandet alldeles själva faktiskt.

Sen tog han bilen och drog i alla fall och fick därmed instruktioner om att ställa av kärran fort som fan och sedan åka förbi Ica innan han drog vidare. Kärran skulle alltså ställas av på torpet.

Väl på torpet råkade hans pappa med bästa kompis vara där. Den familjen består alltså bara av pappa och son. Plus en son till, men honom är det ingen som pratar med, han råkar vara persona non grata. Så, pappan har en endaste släkting att hålla reda på. Och det är därifrån maken har fått sina födelsedags(o)firande gener, för pappan hade såklart glömt av det och sa inte grattis. Däremot blev maken kvar på torpet med pappan och kom inte alls tillbaka hem väldigt snabbt.

När han väl kom hem var han på ännu mer tjurskalligt humör. Vilket resulterade i att mitt födelsedagstålamod rann över, jag sa till honom att han var ett litet AS och sen skickade jag iväg honom till båten så jag slapp se honom. Det finns gränser för hur vänlig man kan vara även på någons födelsedag faktiskt.

Under tiden han var borta började det hällregna. Fullkomligt vräka ner. Och jag visste att han stod ute och grejade med båten. Det regnade så mycket att jag hörde folk på gatan försöka springa och hitta skydd. Så jag ringde honom för att vara lite snäll igen och fråga hur det gick och det gick ju självklart åt helsefyr. Det regnade så mycket att han inte ens kunde springa till bilen och jag erbjöd honom min födelsedagssång “får man inte vaaa glaaaa, på sin födelsedaaaa…när får man då vara glaaa”.

Han ville inte ha den sången. Alls. Den otacksamheten.

Vad han däremot ville ha var presenten som min pappa hade varit och lämnat medan han var borta.

photo-1

Nu ler han igen. Det gör inte jag.

Så packade han upp den och drog ner i källaren för att provköra.

Där är han nu. Ihop med dammsugare nummer 2489273424.

Vi skall gå på lokal och äta middag med båda papporna klockan sju och jag undrar stilla om han möjligen har dammsugit klart källaren tills dess.

Och så undrar jag varför i helvete han inte kan provköra alla de andra dammsugarna i något av våra hem.

Nu skall jag läsa sinnesrobönen i ett par timmar.


Postat 16:41 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
19 kommentarer