Saker som är fina i fantasin

Jomen jag gick och lade mig igår, rätt tidigt, för jag var supahdupahtrötter.

Men. Nu var det så att jag skulle spendera en natt i huset i Göteborg, alldeles ensam.

Så här var det. Jag åkte ju till Stockholm i fredags, men alla djuren, inklusive maken stannade i Strömstad. Jag var tvungen att dra till Göteborg tidigt måndag morgon för läkarbesök nummer ett vid elva och på tisdagen skulle jag på läkarbesök nummer två (avdelningen jag litar inte på vården längre så jag skaffar mig två åsikter om samma felkonstruktion).

Det betydde att jag landade i det väldigt väldigt tomma huset under eftermiddagen igår (hur ankomsten såg ut har vi ju redan gått igenom). Jösses vad det var tyst, verkligen öronbedövande tyst. De enda djuren på plats var dammråttorna och dammälgarna.

Någonstans då insåg jag att det var första gången någonsin, på alla 20 år sedan jag köpte huset, som jag skulle sova en natt helt ensam. Utan varken människor eller djur. Helt sant, det har verkligen aldrig hänt.

Snacka om att man är vanemänniska. Varje gång jag gick till köket väntade jag först på att katten skulle dunsa ner på köksbordet för att fjäska till sig lite mumsmat och efter mina måltider satt jag och väntade på att hundarna skulle komma och fördiska tallriken och ta mina smörgåskanter. Och inte ett enda tippetitapp-ljud från hund- och kattassar.

Jag var ju dödens trött efter mystisk dag, så sängen lockade mer än vanligt. Tre timmar sömn och sen kotlettfrillor, raketforskare, läkare och kissbyxor kan ta kål på den mest härdade.

Tror ni jag somnade?

Inte en chans.

För det var för tyst och tomt. Inga hundar som dunsade på magen eller ens en katt som kom och kelade med ansiktet. De där dammråttorna är inte vidare sociala.

Klockan fyra i morse gav jag upp, gick ut i vardagsrummet och satte på TV:n, sen tillbaka till sängen. DÅ somnade jag. För då lurade jag min vrickade hjärna att någon var hemma.

Och givetvis längtade jag ihjäl mig efter både make, hundar och katt. Hade någon slags romantiserad bild av hur vi allihop skulle springa mot varandra i slowmotion (hur nu hundar springer i slowmotion?) och pussas/kramas medan soundtracket till “Merci – tack för att du finns reklamen” spelades. Gärna lite rosa fluff på det.

Idag åkte jag tillbaka till Strömstaden och det efterlängtade fluffet. Då visade det sig att maken hängde på en båtfirma så först fick jag åka dit och pussa på honom. Utan soundtrack men till doften av en septitank som hade läckt. Sen blev jag fullkomligt attackerad av två hundar som inte sprang i slowmotion alls. De var speedade och överlyckliga och pussades med tänderna.

Sen lade sig maken som vanligt framför TV:n med paddan i handen och lagom till att vi skulle kolla på halvåtta hos mig (från Strömstad) pajade TV:n och maken blev på sådär uruselt humör han bara kan bli när materiella ting inte gör som han vill.

Nu är han i källaren och jag sitter med en huvudvärk från helvetet i ren tröttma efter att ha sovit totalt sex timmar på två nätter.

Det är en fin idé i teorin att man är ifrån varandra och längtar och tror att man skall bli nykär, men i praktiken känns det som att vi inte har varit ifrån varandra mer än tio minuter.

Jag hade en vision av att ligga med sammanflätade händer och välartade hundar.

Så blev det inte. Och just nu känns det säkrast att han är på behörigt avstånd i källaren.

Men det är tanken som räknas va?

tumblr_m5lbspnfgt1r83ei3o1_400

PS: IDAG SLÄPPTES VERONICA MARS-BOKEN SOM ÄR EN FRISTÅENDE FORTSÄTTNING PÅ FILMEN = dagens höjdpunkt. Man får se mörkret från den ljusa sidan. Kollapsar jag inte i sängen idag så kollapsar jag aldrig.


Posted in Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Obesvarad kärlek by with 8 comments.

Comments

  • Humlan says:

    Tror att det hade varit lättare att vara ensam i ett okänt hus än hemma när de normala sällskapen (ljuden) fattas.
    Visst är det typiskt, när man längtar och saknar så tror man att det ska bli så speciellt när man ses (med eller utan reklamfilms-soundtrack) och så är det bara som vanligt…
    Håller helt med om läkare! Har just fått veta att två husläkare har feldiagnostiserat och -behandlat mig sedan i september. Har nu träffat specialist som är säker på sin diagnos men ändå tog en biopsi för att få den bekräftad. Det känns mycket tryggare! Hoppas dina läkarbesök gav ett bra (och samstämmigt) resultat!

    • Victoria says:

      Helt klart, i okänt hus finns inga kända ljud.

      Vad bra att du fått ordning på diagnos, här är det fortfarande lite oklart med samstämmigheten, men det ger sig. Nån gång. 🙂

  • PGW says:

    Det finns inget så tyst som avsaknad av tassande.

  • PetraH says:

    Hörde du inte ” i syne”? när vi skickat vår hund till “sälla jaktmarker” så kunde jag ändå höra hennes tassande med klorna mot parketten och hennes speciella ljud när hon gäspade. Trodde ett tag att hon spökade, var väldigt konstig att höra allt detta och ändå veta att hon inte fanns.

    • Victoria says:

      Jopp, jag hörde jättemycket i syne. Och så hörde jag ljud som jag alltid skyllt på djuren som inte var djuren. Eller så var det spöken. Skithemskt var det i alla fall.

  • I mitt huvud says:

    Hoppas att du får bra hjälp av vården!!
    Länge efter att jag inte hade min katt kvar så tyckte jag mig både se honom, känna hur han hoppade upp i sängen på natten och höra hans ljud hemma…
    Men det kanske säger mer om min mentala hälsa än nåt annat…?

    • Victoria says:

      Näe, isf är min mentala hälsa på samma nivå. När mina två tikar hade gått över regnbågsbron fanns de kvar i huset i säkert ett år i form av ljud, och att jag trodde de låg i sängen. Vanans makt är stor och saknaden enorm.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.