Jamen Ullared då?

29 kommentarer

Och då BORDE ni veta vad som kommer….?

Jag skall ju faktiskt vara borta en HEL natt. Har ni hajat vad mitt problem är ännu?

Nähä, inte det nä.

Jag skall PACKA. Och tvätta håret (gissa vem som har hårtorken i fel kommun?). Framför allt packa. Det var ju det där lilla problemet (sjukdomen?) jag har som gör att jag inte har en aning om vad jag kan tänkas vilja ha på mig i övermorgon. Eller för all del ens imorgon kväll.

Så jag skiter i hela packningen, och går upp i svinottan och gör det istället.

Det torde borga för att jag lägger ansiktet i varmrätten någon gång vid halvåtta imorgon och inhalerar såsen via näsan medelst inåtsnarkningar.

Bra så?

Och nej, jag hittade inte nagellacket. Men jag är en lösningsorienterad kärring. Maken var och besiktigade min lilla skitgamla minibil (jo den gick igenom men med lite skönhetsfel tackar som frågar), jag ringde till Kicks och frågade om de hade just det jag inte hade här, frågade om de kunde lägga undan det i mitt namn. Sen skickade jag dit maken för att plocka upp det.

För näe, att skicka dit maken med instruktioner att köpa ett lack, en rengöring och en…vaddetnuvarmer hade inte gått. Inte bara en lösning, jag minimerade även risken att det skulle bli fel med sisådär 99,9%.

Nu är naglarna målade, båda telefonerna laddade samt kameran. Jag behöver inte så mycket mer än det och kreditkortet va?

Ni hittar mig i baren. Och jag förväntar mig att Blondie-Johanna sitter bredvid som utlovat. Jag har hatt. Och antagligen spisrosor på kinderna. Eftersom jag är piraten i er skattjakt.

Vi ses imorgon igen. Antingen på Ullared eller på bloggen.


Postat 21:12 i Klimakteriekossan, Ullared av
29 kommentarer

Summan av alla laster är konstant

16 kommentarer

Ni vet BH:arna jag inte hittar?

Idag tänkte jag koppla av lite och fixa med naglarna, och var stensäker på att jag hade ställt kvar neccessären med nagellack i Göteborg. Ihop med tygpåsen med andra nagelpryttlar. Så jag tänkte leta upp den medan jag gick omkring och pratade i telefon.

Tygpåsen med UV-lampan och alla andra attiraljer hittade jag. I den låg även en scarf och…en svart och en vit BH? Jag ställer mig ytterst frågande till min mentala hälsa igen. Logiken i att lägga just de sakerna bland nagelfilar och lim känns inte ett dugg logisk.

Men jag blev såklart skitglad över att jag hittade dem.

Tror ni jag hittar neccessären med nagellack?

Icke.

För den ligger garanterat i Strömstad.

Jag blir TOKIG.


Postat 13:22 i Klantarsel, Klimakteriekossan av
16 kommentarer

Jag vet vem piercaren är

14 kommentarer

För jag blev just ordentligt piercad på exakt samma ställe japanerna piercade mig på häromnatten. Dock helt utan rosa diamanter.

Givetvis är Liten den skyldige.

Här har jag gått och surat på japaner när det i själva verket är en portugis som sätter tänderna i gäddhänget för att visa sin enorma kärlek. Två gånger på raken inom loppet av fem minuter.

Jag hade tänkt att ha min älskade tröja med sprund i ärmen i Ullared.

Ni kommer få se alla mina piercingar. Det vill säga blåmärken, bulor och skrapsår.

Jag borde alltså sagt:

– We’re not in Portugal anymore Toto.

Förlåt Japan?


Postat 22:49 i Hundarna, Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Dokusåpor vik hädan

23 kommentarer

Jag älskar dokusåpor. Följer all sån skit slaviskt. Har inte missat en enda säsong av Big Brother och fast jag säger från början att jag inte tänker kolla så slutar det med att jag sitter och betalar för 24/7-abbonemang för att kunna kolla direkt. Sjuk i huvudet var det va?

Nu är jag SÅKLART fast i Paradise Hotel och i kväll har jag tittat ikapp måndagen och tisdagens avsnitt. Plus att jag har tjuvkollat på kvällens avsnitt såhär en halvtimma före sändning.

Och nu funderar jag på att svära en ed och ingå i någon slags pakt att aldrig mer kolla på en enda JÄVLA dokusåpa.

Mitt blodtryck mår dåligt av parceremonier. Det mår ännu sämre av människor som är genomkorkade. Dokusåpor innehåller precis allt som får mig att tappa tron på mänskligheten och ändå sitter jag där och skakar med en burk betablockerare i näven.

Ni som kollar. Snälla ge mig feedback efter programmet och tala om vad ni tyckte. För jag är SJUKT missnöjd. På gränsen till svinförbannad.

Mvh // Betablockerad medelålders kärring som sitter och tittar på småbarn som gökar i TV och säger den ena mer puckade saken efter den andra

(Jag behöver någon slags rehab för att ta mig ur det här beroendet)

PS: Jag fick tröst i form av “liten” Liten i knät. Jyckar kan man lita på i alla väder. Så vi egotrippade lite och tog ett par selfies. Han gillar sådant.

bild 1

bild 2(1)


Postat 21:32 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Tråkmånsen in da house

44 kommentarer

I går var första gången i min nya bloggkarriär som jag inte åstadkom ett enda inlägg. Personrekord.

Det var även första gången jag nästan hann skriva klart ett jävligt meningslöst inlägg i sömnen, men upptäckte imorse att jag inte hade hunnit trycka på “publicera” och att det fattades bara ett par tre ord sisådär. Ytterligare ett personrekord.

Jag är medveten om att jag är pisstrist, för just nu händer det inget alls. Jag tråkar till och med ut mig själv så till den milda grad att en Ingmar Bergman-film framstår som en komedi.

Det enda jag har gjort som inte involverar en dator och en telefon den här veckan är att äta en glass lite då och då, gå på toa och prata med/rasta/roa jyckarna. Ungefär så. Och varje kväll vid nattning planerar jag att se kvällens missade avsnitt av Paradise Hotel (dra åt helskotta vad spännande det är nu och SOM jag hatar Jeppe men har en liten liten crush på Niklas – han är i alla fall 29 år och det känns inte SÅ mycket som barnarov – och varför fanns det inga lastbilschaufförer hos oss som såg ut så när jag jobbade med transporter va va VA?). Före PH måste jag spela lite WF och under WF skiter det sig alltid och jag stensomnar. Förutom igår då, för då började jag tydligen skriva ett blogginlägg. Fascinerande.

Men. Jag måste berätta om natten, trots att jag VET att drömmar är pisstrista. Den här drömmen var dock extremt osammanhängande så den går inte att berätta i sin helhet, men slutet och uppvaknandet var solklart.

Jag var i Japan med hela min familj plus extended familj och hundar. Det verkade bara vara en liten snabbis över till Japan dock, eftersom meningen var att vi egentligen skulle vara i Kalifornien. En vecka var vi dock i Japan och lajjade runt i shoppingcenter mest. Jag kan inte ens peka på det mest underliga av följande saker.

I alla japanska shoppingcenter sprang det runt japanska piercare (tacka fan för att piercarna var japanska eftersom vi var i just Japan) och raggade kunder med olika bilder på vilken typ av piercing de erbjöd. Inga väntetider alls. Det var ren hysteri kring de olika piercarna.

Det var då jag och min kompis som fyllde år dagen före mig som gick runt och kollade på olika piercings. Iklädda linne, kort kjol och stövlar gjorda i papier mâché. Sjukt opraktiskt material eftersom det var svinvarmt och jag svettades som en gris.

Mina hundar som var med såg inte ut som mina hundar, de såg ut som små tvättbjörnar. Men det var självklart Liten och Stor. Fast de var tvättbjörnar i koppel.

Jag hade väldigt ont om pengar, men fick en silverpeng av maken att spela med. Även kompisen fick en peng. Valuta okänd för det var inte yen, och jag har ingen aning om hur yen står i förhållande till kronan i verkligheten. Men det slutade med att jag förlorade 25.000 av nämnda okända valuta medan kompisen vann 17.000 och det var tydligen svinmycket pengar. Mycket mer än kronor. Nästan miljoner. Lite oklart där.

Till slut bestämde jag mig för en piercing rakt genom överarmen. Vänster arm. Och det som skulle sticka ut var en rosa diamant på båda sidor. Det var jättefint i drömmen. Jag fick låna pengar av kompisens vinstpengar och var extremt noga med att fråga den som gjorde piercingen när jag fick bada, eftersom jag skulle vara i Kalifornien veckan efter. Men det var inga problem.

Väl “tillbaka” i Kalifornien (efter en galet strävsam flygresa som inkluderade ett par störtningar och några fallskärmshopp) gjorde piercingen ont som fan. Hela armen var svullen. Så jag och kompisen gick till en riktig piercare för att fråga om de kunde titta på armen. Tänk skillnaden på Japan och Kalifornien som att de japanska piercarna sprang omkring överallt som försäljare i Thailand medan de i Kalifornien var lika kyliga som när Pretty Woman handlade på Rodeo Drive.

Det var alltså väntetid bara för att få någon som tittade på min stackars mörbultade (men ändå fina) arm. De var sjukt snorkiga och dissade japanernas arbete totalt. Snorspåritaket-snorkiga.

Jag är ju inte så bra på köer, varken i dröm eller verklighet tydligen, och det gjorde förbannat ont i armen. Då kollade jag på min kompis, himlade med ögonen åt de snorkiga medan vi köade och sa:

– We’re not in Japan anymore Toto.

Vilket var meningen jag sa när jag vaknade. Högt och tydligt. Samtidigt som jag fortfarande hade svinont i armen och letade hysteriskt efter…något?

Väckte maken (jag var gränsfall inte vaken själv) och frågade med skräck i rösten vad jag gjorde igår. För jag var helt hundra på att jag hade varit och gjort något som jag bara inte kom ihåg med en gång när jag vaknade. Men näe.

Efter att ha gnuggat min onda arm i gäddhänget ett par minuter gick jag upp och gav jag upp.

Jag gjorde alltså INGET igår som går att härleda till något i drömmen.

Jag är sjuk i huvudet nattetid. På riktigt.

Men om ni hör något om kläder i papier mâché så vet ni vem som kom med idén.


Postat 15:07 i Drömmar, Klimakteriekossan av
44 kommentarer