Hon lever – och jag har huvudvärk

Lugnet före stormen. Här satt jag, intet ont anande, och väntade på min ömma moder igår. Och tänkte att hon hade förstått de skitenkla och väldigt basala instruktionerna jag hade gett henne. Eller jag hoppades åtminstone.

20130930_133022_resized

Sen kom hon. Den ömma. Som jag såklart älskar över allt annat på jorden, men jag hatar att jag har ärvt alla hennes dåliga sidor. Det tunna håret, humöret, konsten att kunna prata en miljard ord per minut och det svintaskiga tålamodet. Bland annat. Jag hör till och med att vi behandlar våra sämre hälfter på exakt samma sätt. Fast hon ligger 20 år före mig. Och tro mig, det bådar INTE gott för mig och maken. Han vet, och är jävligt livrädd han med.

Det är ungefär 100 meter från stationen och hem. När det var 25 meter kvar kom första meningen:

– Oj, vi MÅSTE ju bara gå ut, det ÄR ju så härligt väder. När skall vi gå ut? Snart va? Vart skall vi gå? Kan jag få bada? Eller skall vi gå ner i dalen? Hur varmt tror du det är i vattnet? För du behöver väl inte “jobba” så mycket?

GNNRRBBRLLLLMMHHHH! Var mitt svar. Som jag bara tänkte för mig själv i huvudet. För jag andades jättemycket och jättefort, räknade till tio och tänkte att jag får ge det lite tid, hon har ju faktiskt bara varit här i tre minuter.

Vi kom in. Hundarna överlyckliga, hon fick fika (jag är en GOD dotter) och så sa jag:

– Men jag sätter mig och jobbar lite då, så blir jag färdig snabbare så kan vi åka till skogen eller ta en sväng på stan.

– Jajjamän. Svarade den ömma rätt förstående.

Finemang. Så långt. Hon hade fattat.

Jag satte mig i soffan (här har jag inget kontor), och dränkte mig under min dator och alla mackapärer runt mig.

Efter 30 sekunder frågade hon:

– Vad gör du?

I samma tonfall som en nyfiken fyraåring som är i “varför det-åldern”. Och det är ingen som helst idé att försöka förklara det för en som bara använder FB och inte ens vet hur man använder Google. Men jag försökte. På enklast tänkbara vis. För det är ju inte hennes fel, och det är inte så himla lätt att förklara. Eftersom jag själv inser att det är konstigt. Trots att det inte är rymdfysik eller hjärnkirurgi.

Och sen började det. För antagligen kvalade det inte in på listan av RIKTIGA JOBB. Hon pratade med mig, hon pratade med hundarna. Bad om att få låna telefonen, frågade om jag kunde fixa något med hennes telefon, frågade om jag kunde tala om för henne vad hennes saldo på kontantkortet var, ifall vi skulle gå till svärfar, vad vi skulle äta, hur det går med pappas husbygge, ringde till mormor och tvingade mig att prata “bara några ord” och mycket mycket mer. Så mycket mer att jag skulle kunna fortsätta skriva och det skulle bli en bok.

Samtidigt som hon vankade av och an. Och när man vankar av och an i det här huset så är det som att sätta på on-knappen på hundarna, som i vanliga fall stensover när jag jobbar. Då måste man prata med hundarna, om allt och inget. Det var inte tyst i en sekund. För hundar kan man prata med hela tiden när de ränner runt fötterna och larvar sig. Och det gör man, även jag. Men inte samtidigt som jag försöker få saker ur händerna.

Under tre timmar arbetade jag effektiv tid i kanske en kvart. Max. Till tonerna av hundbabbelskakafonin. Och då kändes det jävligt lockande att hänga sig i en laddkabel.

Vid sextiden klappade jag ihop locket och ställde undan allt. Då var det som om någon satte en raket i arslet på mamma, och tomtebloss av lycka i ögonen. Medan jag var milt irriterad och trött. Vi gick på långpromenad med hundarna, vilket visserligen var väldigt trevligt. Om det inte hade varit för att vi passerade en matbutik på vägen. Inget konstigt med det. Den ligger där. Bra så.

Sen kom vi hem. Och en minut efter att vi tagit av oss ytterkläderna och satt oss i soffan började det pratas om mat, och att vi skulle gå och handla bröd.

Då fick mamma två frågor. Dels varför i helvete hon inte hade sagt just det när vi tidigare hade gått så nära en matbutik att jag hade kunnat slicka på entrédörren om jag räckt ut tungan, och dels varför hon inte hade gjort just det medan hon ändå nästan dog av tristess och jag jobbade. Sen sa jag till henne att gå själv. Men det ville hon inte för det var mörkt och hon har lika dåligt lokalsinne som en centrifug. Och så var det som sagt mörkt.

Då var det bara att klä på sig igen och lalla med och handla. Klockan halvtio på kvällen.

Sen åt vi, gick och lade oss, mamma pratade sig själv till sömns bredvid mig ihop med Karlavagnen och då först fick jag min tid. Den där tiden jag längtat efter hela dagen. Läsa nyheter, kolla bloggar och allt det där andra svinviktiga man gör på nätet. Tackgodegudihimmelen (Steve Jobs) för att jag har en iPad och kan göra det i sängen.

Det kan hända att jag gjorde det lite för länge och att klockan blev sent. För när jag vaknade av att mamma vaknade glad som en speleman och pratade klockan åtta imorse ville jag kväva henne med en kudde. Vid den tiden brukar jag ha varit uppe ett tag, och sitter redan i sladdhärvan och jobbar, men inte imorse. Det gick bara inte. I en timma låg jag och lyssnade på henne bredvid mig pladdrande med hundarna. Till och med den ena hunden blev less, för han är galet morgontrött. Då är det högt vatten.

Just den egenskapen ärvde jag inte. Pratsamhet på morgonen. Jag fick opratsamhet på morgonen med lätt mordiska tendenser.

Och nu kom dråpslaget. Svärfar är i Tyskland (men hade råkat glömma tala om det), och kommer inte hem förrän imorgon eftermiddag. Då gick mamma ut en sväng själv, så jag fick en kvart för mig själv. Som jag ägnade åt det här blogginlägget istället för att njuta av den öronbedövande tystnaden.

Jag älskar verkligen min mamma, men jag känner att jag har två jävligt långa dagar framför mig.

Svärfar och whiskey var ju för fan min livflotte, då åker man bara inte till Tyskland utan att säga till.

Perkele!

Men, ljuset i andra änden av tunneln är inte ett tåg idag. För det är Hollywoodfruarna.

En timma frihet med TV:n och er. Det har jag anhållit om i tre exemplar av mamman och fått okay. Men bara en timma. Sköter jag mig inte vet jag att hon kommer spela ut mamma-kortet och dra ner på min internettid.

Snälla säg att vi ses ikväll?

Annars måste jag åka hit och göra mig av med lite aggressioner på just det här viset.

Screen Shot 2013-09-18 at 12.50.00 PM


Posted in Familjen, Gunilla Persson, Hundarna, Klimakteriekossan, Uncategorized by with 14 comments.

Comments

  • Karin says:

    Hej,hoppas mamma fortfarande är still alive,jag vet hur det blir hemma hos oss ibland,inga bibel ord direkt( och nej vi bor inte tillsammans)ang.danstalangen,jag ser ut att ha en piggelin uppkörd där solen inte lyser,försöker dessutom föra,att dansa med mig är som att flytta möbler…typ.Men vad har ni på havsbotten utanför Strömstad?först en man i plastsäck,och nu den där “jävla taxen…. Och bloggtips;bloggkommentatorerna,inga konstigheter ( hormoner/hemmoroider) man behöver inte ha små barn,för tjejerna skriver briljant,meekatt har oxå en(h)ärlig blogg.ja sen så läser jag ju en massa annan “skit” oxå…. ANDAS djupa andetag och tänk på att vi ska vara tacksamma som har våra mammor kvar! Men svär far skulle jag nog skjuta när han kommer hem!fy fan för att lämna en kvinna i nöd!!!!

    • Victoria says:

      Jamen jag VET. Och när de hittade snubben i liksäcken var vi ute med båten på samma ställe. Man vet inte om man är misstänkt. För han var ju inte direkt omtyckt.

      Jag är glad över mamma, men hade varit GLADARE om hon lyssnat bättre 😉

      • Karin says:

        Min mamma har hörapparat…. Ja me say no more…när hon har glömt att köpa nya batterier har vi en ljudnivå från helvetet,tom våra halv u döva vov går ut.jag blevbara glad att det inte var din make…mohaha.syygg bh Btw,jag funderar bara varför du lagar maten där,men det är ju alltid praktiskt med”To Go”

        • Victoria says:

          Jag börjar misstänka att det är fel på hörseln hos alla i min närhet nu. För TV:n är på, och det är en volym som inte är att leka med (jag håller som vanligt inte i fjärren). Maken är ju likadan, vi kan sova i varsin kommun och han har TV:n på lika hög volym som sin pappa som faktiskt nästan är döv, så det går inte att sova.

  • Humlan says:

    Ahh, det kryper i mig bara av att läsa… jag är lättstörd och vill absolut inte ha någon rastlös som vankar när jag försöker få något gjort. Du har min sympati!
    Behöver också min egen tid för att avsluta dagen. Surfa, läsa eller sticka spelar ingen roll, men jag behöver min tid, annars får jag inte fast ögonen när jag lagt mig utan ligger och stirrar ut i mörkret (eller skumrasket snarare, jag bor ju mitt i stan) och tankarna snurrar.

    • Victoria says:

      Jamen exakt. Igår blev vi åtminstone inte ovänner. Men idag har det varit jävligt nära ett par gånger. För att vi skall GÖRA saker och hon fortfarande inte fattar att jag inte sitter och slösurfar eller pillar navelludd. Imorgon…vette fanken, för jag fattar att hon har tråkigt, men hon vill ju komma hit för att hon vill vara i stan. Då kan man väl gå på stan SJÄLV.

  • MissK says:

    Ha ha

    Jag har samma känslor med min mor, för hon o internet existerar inte alls, mer än att hon ber mig kolla saker åt henne på nätet.

    Ringer hon o vill göra något och man sitter vid datorn förstår hon inte att man inte alltid bara kan sluta direkt

  • PetraH says:

    Ikväll är jag hemma i tid 😉 inte missa en minut. Ses senare.

  • Annika K says:

    Ojoj :/
    Hoppas kommande dagar ser bättre och lugnare ut 😉

  • maria -jumbon med ett liv- lagervall says:

    Men du, vad gör du på jobbet egentligen??

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.