Nu skall vi prata keso – och komplex

25 kommentarer

När jag läste kommentarerna insåg jag att förra inlägget kunde missuppfattas. Missförstå mig rätt, jag är medveten om att jag inte är fet i ordets rätta bemärkelse. Men jag har alltid, även när jag vägde runt 50 kilo och hade inga bröst alls (körnslag i ryggen) och somliga kallade mig för “Plankan”, haft komplex för bakdelen. Inte brösten, trots att det mer var deras litenhet som fick (negativ) uppmärksamhet och inte arslet.

Jag var så jävla fokuserad på min gigantiska bajlåda. Även kallad “mormors rumpa” i familjen. Vilket egentligen är farmor för min del. Vi är en del som ärvt den. Och med tanke på att jag vägde 50 kilo på den tiden jag hade körnslag i ryggen, så var antagligen varje skinka inte större än en mogen tomat. Kesofylld. För den har alltid varit LÖS. Och bred, eller snarare breda höfter.

Drömmen på 80-talet om att se snygg ut i ett par Levi’s 501 var ungefär lika ouppnåelig som att jag skulle sjunga vackert och smäktande i ett fullsatt Royal Albert Hall (jag sjunger lika bra som någon utan stämband). Och jag har tränat. Massor. Handboll fem dagar i veckan och häst. Plus hund i hela mitt liv med varjedagpromenader. Men fortfarande keso i arslet.

Vi snackar komplex som har fått mig att gå krabbgång i flera månader (år) om jag träffade en ny kille. Vi gör de mest udda saker när vi träffar killar, vissa smyger upp och sminkar sig, andra borstar tänderna för att fejka att deras naturliga morgonandedräkt är av märket Colgate istället för att en katt har bajsat i munnen på dem och gnuggat av all vinterpäls på tänderna. Listan kan göras lång antar jag, för ni kan säkert fylla på den hehe. Jag har till och med svårt att visa röven enbart bland kvinnor, så det är inte en “nu skall jag vara snygg för snubben-grej”.

Men jag gick alltså krabbgång. Kunde visa mig naken i alla vinklar, förutom stående/gående bakifrån. För gud förbjude att killen ifråga såg min lagårdsdörr. Då skulle han ju omedelbart äcklas lika mycket som jag, kräkas och sen göra slut. Helt logiskt. Att kliva ur sängen på morgonen, ja då var det krabbgång eller så backade jag ur rummet. Medan jag låtsades som om det var normalt. Och det är jävligt svårt att backa och gå krabbgång medan man låtsas vara helt normal. Eller ligga kvar i sängen och nästan kissa på sig, och sen rusa upp om killen ifråga gick upp, för att ta på sig tisha eller det som låg närmast till hands.

Jag har, efter så många år, bemästrat konstarten krabbgång. Men det går över, efter tillräckligt många år med samma kille. Maken skiter jag fullständigt i numera, men även han fick se min krabbgång och baklängesgång i början. Nu får han ta mig i nöd och lust, kunde inte bry mig mindre.

Så det är bara jag mot mig själv. Och det har handlat om att hitta rätt slags jeans. Modell och fickplacering är allt för en med rövkomplex.

Som yngre var det ju bara ändan. Inga lår eller vader, och absolut ingen mage. Den var nästan konkav med ett ytterst litet lager hud och inget fett alls.

Det höll i sig tills jag var sisådär 38 år. Ingen mage och nästan inga lår alltså. Men keson förflyttade sig både uppåt på ändan, och neråt. Men vid 40 år kunde jag fortfarande ha magtröjor och sitta ner utan att ha en endaste liten magrulle.

För åtta månader sen slutade jag ju med cola, två liter om dagen, och ersatte det med ramlösa. Gick upp sex kilo och keson flyttade fram på magen och ner på låren. Då provade jag LCH i…ermm…två månader? Och gick upp ytterligare två kilo och allt satte sig på röv/mage/lår.

Så, jag strävar inte efter size zero, eller att väga 50 kilo igen. Men jag strävar efter att få på mig byxorna jag hade i våras. För jag gillar dem, vill ha dem och skiter i hur andra ser ut. Att gå från magtröjor till Miss Marys gördlar för att stänga in maglimpan (limporna) är inte okay, det är inte okay att nio av tio jeans numera är obekväma heller. Det hände för snabbt. Det är inte jag.

Då fattar ni kruxet va? Det spelar ingen roll om någon väger 20 kilo mer än jag, jag ser inte det. Jag ser bara mig själv nu och då. Och nu är det här mitt problemområde.

fetto

Röven går från korsrygg till halva låret, emedan byxor som dessa trycker upp det mesta från lår och röv och lägger det under korsryggen. Och på framsidan ligger limporna. När jag sitter. Och som jag skrev igår, med brösten lojt vilande på översta limpan. Det som ser ut som en midja är ju vecket mellan rövfettet och revbenen.

Men jag är ju inte helt dum i huvudet. Jag inser att jag enligt ytterst fåniga BMI-tabeller klassas som normal (när det gäller tjockman alltså, osäkert när det gäller hjärnan).

Det lär vara ett tag kvar tills jag kommer behöva en toastol med extrabredd för att inte skinkorna på vardera sida skall trilla ner på golvet. Men det känns skönt att veta att det finns när den dagen kommer.

toa

Jag antar att ni kan fylla på listan med orimliga komplex där ni burit/bär er åt som jag, fast när det gäller andra exter. För det är onormalt normalt gissar jag (hoppas jag – vill inte vara ensam om krabb- och baklängesgång).

Och när det gäller förlossningen idag. Don’t mention the war. Krystvärkar i en och en halvtimma. Gråt och blodtrycksfall. Hade jag varit ensam hemma hade jag ringt ambulans, men nu räckte det med att skicka maken till apoteket för diverse hjälpmedel för att jag inte skulle få en rumpskåra från mellangården upp till ryggraden.

Allt är orimligt. Och jag skall prova kruskakli, linfrön och kaustiksoda om jag skall fortsätta med det.

Annars antar jag att detta var sista gången jag kunde knäppa älsklingsjeansen.

För det är fan inte värt sådana förlossningar.


Postat 18:32 i Diet Schmiet, Mat, Pest och kolera, Vill man vara fin får man lida pin av
25 kommentarer

Jag och min bajlåda

53 kommentarer

Så. Förlåt min frånvaro, men jag skyller på arbetsrelaterat möte. Vilket inte alls är okay, det håller jag med om. Deadline för jeansen var idag, och enda möjligt godtagbara ursäkt borde vara egen begravning.

Är projektorerna laddade?

Först kom vi upp. Egentligen var det två par jeans det handlade om. Mina enda bootcutjeans, för jag är rätt less på att alltid ha stuprör. Med tanke på att bajlådan är en aning bredare än mina sytrådsvader så blir det lite sälformat. Eller sjölejon. Om man har fel kläder till.

Nåväl. Jag svidade snabbt om till det jeansparet som jag visste var lite mer förlåtande, men de gick ändå inte att knäppa för tre veckor sen. Jag hade behövt en sån där rehablösning av något slag, ett väldigt hållbart och långt gummiband från knapphål till knapp.

Trots att de var jävligt nytvättade så fick de två stackars procenten med elastan jobba till bristningsgränsen. Men det gick. Så det stora testet för det paret var att se om jag klarade att sitta på möte i dem, med hamburgerjäst mage. Och dra på trissor, det gick det med. Fyra timmar satt jag ner. Först på ett ställe och sen på ett annat, och jag fick inte domningar i armarna på grund av syrebrist. Däremot vilade brösten lite lojt uppe på maglimpan, eftersom det var…tight.

När jag kom hem fotades bevismaterial A, och jag har puls och är inte blålila i ansiktet av blodtryckförändringar. Bara lite magknip, men det är oerhört svårt att fotografera just magknip.

jeans1

Det är lite svårt att få ner händerna i fickorna bara. Men man kan leva utan fickor.

Efter det var det dags att konfrontera mina älsklingsjeans från Please, de enda riktigt bootcut de har gjort, och jag överlever inte utan dem på vintern. Då var det nära att jag nervösbajsade lite, för det började ta emot redan på låren. Det brukar inte vara ett gott tecken eftersom Please är grymt förlåtande i alla sina modeller (ja, jag älskar Please, nej jag är absolut inte sponsrad, men jag är helt klart öppen för prostitution när det gäller Please och cowboyboots).

Jag gjorde en serie blandade småhopp medan jag drog i linningen. Och drog och drog och drog. Lite som när man skall få på sig nylonstrumpbyxor som är en aning för små. När man får börja nypa nerifrån för att inte få plats med tre vuxenblöjor mellan fiffi och grenen på strumpbyxorna för att man inte får upp dem hela vägen. Ungefär så var det att försöka ta på jeansen.

Då kom knäppningsmomentet. Jag drog all luft från magen till bröstkorgen, någonstans under nyckelbenen, och drog igen knappen.

Änglaspel och harpmusik i mina öron. Trumpetfanfarer och jubelrop. Keruber som dansade ringdans. Och bevismaterial B.

jeans3

Ja, det stränar lite över knän och lår. Det drar lite extra över tyget vid gylfen så den är lätt bågformad. Nej, det finns inte en janne att jag får ner händerna i fickorna. Och det var tämligen oskönt att sitta ner, det kändes lite ansträngt minst sagt. Men jag kunde KNÄPPA dem! Tänker inte fundera över om det ens är något elastan kvar i dem efter den striden.

Jag skall dubbelkolla imorgon, efter förlossning och utan hamburgerjäst mage.

Dessutom avslutade vi mötet på krogen, de råkade ha vinprovningskväll och jag är så ovuxen att jag avskyr rödvin. Det närmsta rödvin jag skulle kunna tänka mig är Kir, och det dricker man som tonåring. Vi satt och efterdiskuterade med revisorn, och den lille vinprovarsnubben kom förbi och frågade om han fick berätta om vinerna. Mitt intresse var milt sagt svalt. Men jag frågade om det existerade något nybörjarvin som inte smakar skit, så man kan lära sig att vara lite social och ta ett glas vin som normalt folk, istället för att sitta med den eviga ramlösan. Ett introvin till att bli vinalkis helt enkelt. Jag dricker alkohol ungefär once in a blue moon sedan ett antal år tillbaka. Och det fanns det, så jag testade ett glas för att fira bevismaterial A. Jag dricker så sällan att kompis Krögare som serverade mig nästan tuppade av bakom bardisken, det säger en hel del om mina dryckesvanor.

vino

Jag hatar verkligen rödvin, så det var bara ett infall. Men det var gott. På riktigt. I ren chock drack jag upp hela glaset. Om det nu bara inte är så att smaklökarna inte riktigt är i fas med tanke på allt pulver. Då jäste magen lite till, och detta var ju före jag gick hem och glömde såklart fråga vad vinet hette. Bra start på min nya karriär som rödvinsalkis.

Som sagt, imorgon – efter planerad förlossning och utan hamburgare och vin – skall de testas igen.

Så ni får min röv. Den kroppsdel jag hatar mest av alla mina kroppsdelar. Som jag haft komplex för sedan jag var fjortis, vägde ungefär hälften så mycket som jag gör nu och såg ut som en vandrande pinne. Jag tror att det är mitt enda riktiga komplex. Men istället för att få kesovarianten får ni en ordentligt välpackad bajlåda. Inte mycket utrymme för extra keso där inte. För jag skulle ju både kunna knäppa dem, och inte få syrebrist. Hälften vunnet med andra ord.

jeans2

Jaja. Jag vet att man skall älska sig själv och vara nöjd om man är frisk och allt det där. Men det vet ju alla att det är kvalificerat skitsnack. Man får lov att ha komplex och vara lite ytlig. Jag tror det är betydligt mer normalt än att gå omkring och älska varenda kroppsdel.

Jag skiter i allt annat, men som jag hade velat ha en rumpa som inte är widescreen med kesokonsistens. Där gravitationen bara gör den längre och längre.

Det var det det. Min röv på internet. Även om den är deniminpackad så var det något jag aldrig trodde skulle hända. Och jag lider litegrand måste jag erkänna.

Snälla säg att jag inte är ensam om att ha komplex som hängt med i alla år och som kan tyckas orimliga?

Och hörrni, datumet (26 november) som jag satte då jag skulle komma i min jumpsuit igen. Det är bara att glömma. Ibland får man bara inse att åldern sätter stopp för vissa saker.

OnePiece är ju faktiskt en slags jumpsuit.


Postat 23:58 i Diet Schmiet, Kläder, Mat, Pest och kolera av
53 kommentarer

Jag kom precis hem

4 kommentarer

Och rövmysteriet håller på att få sin lösning. Ge mig bara ett par minuter att ladda upp vissa foton.

Med den cliffhangern lämnar jag bloggen en stund. Hehe.


Postat 22:47 i Diet Schmiet, Kläder, Mat, Vill man vara fin får man lida pin av
4 kommentarer

Den där ändan och jag

11 kommentarer

Jag är så jävla blåst att jag blir mörkrädd.

I detta nu sitter jag i bilen på väg till mina jeans. Först ett spännande affärsmöte, men man nämner alltid det viktigaste först. Jeansen alltså. Och jag är en smula nervös.

Vad gör jag då? Jo för första gången på tre veckor drabbas jag av akut hunger, och ett sjukligt begär efter mat från di däringa restaurangerna utmed vägen som lättast känns igen på sitt gyllene M. Två cheeseburgare, pommes, dricka och varför inte en chokladdonut när jag ändå är farten?

Helt klart har jag totalt tappat vettet. Att trycka i sig det efter tre veckor med pulver är ju som att släppa ner ett par osäkrade handgranater i magen.

Och inte nog med det. Man känner ju sig aldrig så smal som när man är nybajsad. Men det där jäkla pulvret gör ju att det blir totalstopp i rören så jag har inte ens fått nervösbajsa. Jag skulle antagligen gå ner flera kilo om jag började blanda pulvret med kaustiksoda istället.

20130926-174553.jpg

Så nu sitter jag och väntar på att magen skall jäsa. Sen är det möte och efter det, med nyjäst mage och helt oförlöst, är det dags att prova jeansen.

Om någon hittar lite överbliven intelligens där ute kan ni skicka den till mig, detta var rekordartat ogenomtänkt även för att vara mig.

Det är bara att plocka fram de gamla diaprojektordukarna om ni har för liten skärm.

På telefonen kommer det ju bara gå att se övre delen av rörläggarsprickan.

Eller så håller ni tummarna så hårt att de vitnar. För min skull?


Postat 18:09 i Diet Schmiet, Mat, Ogenomtänkt av
11 kommentarer

Det kittlar oskönt i kistan

19 kommentarer

Idag är det den 26 september.

Dagen då jag skall kunna knäppa mina älsklingsbyxor annars måste jag lägga ut kesoröven på bloggen. Trots pulver i tre veckor har jag inte gått ner mer än något hekto. Alla andra i min närhet som kör LCHF, 5:2 och vad det nu finns mer bara rasar i vikt, men inte jag. Jag slutade med socker och två liter Cola per dag och gick upp sex kilo. Sen gick jag upp ytterligare två när jag provade LCHF.

Det är inte så rimligt, och betyder att jag är galet talanglös på dieter trots att jag har följt alla manualer.

Även byxorna befinner sig på annan ort, men jag återförenas med dem ikväll. Då skall jag prova. Och jag ville bara meddela att jag är jävligt nervös.

Bajsa i byxan-nervös.

Kan jag inte knäppa dem återgår livet till att äta precis som vanligt. Kanske vänta på att få en släng av magsjuka, det brukar hjälpa. Och stanna inomhus resten av livet eller bara gå ut iklädd sovsäck, om jag måste lägga arslet på bloggen.

Det existerar inte så stora skärmar. Man kommer möjligen kunna se helbild om man har projektor och 100 tum visnigsduk.


Postat 10:10 i Uncategorized av
19 kommentarer