Jag har en himla fin personlighet i alla fall?

Jag glömde bort att jag blev tillfrågad om jag var intresserad av ett projekt där snyggot/klasskamraten/gamla vännen jobbar. Sådär av en slump, som med allt annat i mitt liv.

När jag kom hem igår fick jag ett meddelande där han tackade för en trevlig kväll, och påminde om att jag skulle läsa jobbannonsen.

jobb

Jag vet inte. Men jag får känslan av att “hon var en smula bedagad och lite småfet, men hennes personlighet var ju åtminstone rätt lustig” i det svaret.

När jag gick på högstadiet var jag kompis med killarna istället för att vara ihop med dem. Det däringa ihopandet fick andra stå för, jag hade roligare utan att behöva stoppa ner tungan i svaljet på dem. Det var först på gymnasiet som jag råkade bli ihop med klasskamrater. Eller inte plural, för det var bara en. Och han var ett snyggt svin som jag trots allt stod ut med i ett par år.

Så här i efterhand känns det som att jag skulle kunna ha gått miste om lite tungvispande under högstadietiden. Eller?

Om ni berättar om er första kärlek så berättar jag om min. Och jag lovar, det är en historia som skulle kunna vara manusmaterial för en film. En thriller/komedi/tragedi. Om vi säger så här, jag avslutade förhållandet med att ge honom ett knytnävsslag rakt över hans vackra Harlekinläpp så den svullnade till trippel storlek. Ett av mina finaste minnen i livet.


Posted in Funderingar, Obesvarad kärlek by with 24 comments.

Comments

  • Annika K says:

    Första kärleken?

    Ojoj.. Grannpojken hos mormor.
    Jag frågade chans genom att lägga en lapp i hans brevlåda. En sån där lapp med rutor att kryssa i. Med ja och nej som alternativ. Haha

    Han fyllde iaf i ja och kom tillbaka med lappen till min mormors hus.
    Åååå så pinsamt! Sprang och gömde mig ute i trädgården.

    Kan tillägga att det höll inte så länge.. Haha 😀

  • Karin says:

    Första”The real deal”var så klart f 118 år sen,jag och en kompis var ute och gjorde”världen”gick p en strand i Hong-kong,å där låg det 2 schnuggingar,iaf säger jag t min väninna:fifan tänk dig dom mellan 2 kalla lakan,höhö..och får tillbaka p bredaste götebosska,du skulle må då va!många skratt blev det!att det sen slutade med ett mindre världskrig några år senare är ju en heelt annan story

  • Lena C says:

    Min första kärlek var grannen ovanför… Han tog min oskuld genom petting (om nu någon är så gammal som jag och minns vad det innebar – tror inte att dagens ungdom känner till ordet) och kletade av blodet på mina sprillans nya beiga jeans… Förklara det för mamsen… “Jag blödde näsblod och visste inte var jag skulle torka – så pinsamt”. Just det – SÅÅÅ PINSAMT! Dessutom smakade han Bafucin (förkylningspiller) när vi pussades… 🙂 Haha, första gången jag berättar det här för någon….

    • Victoria says:

      Ja jösses, det ordet finns nog inte ens längre? Men det hette ju det då.

      Gissar att han är svårglömd, eller att du lagt av med bafucin när du är förkyld. Det är ju en rätt distinkt smak. Lukter är ju dessutom galet förknippade med minnen 😉

      • Lena C says:

        You bet! Bafucin har inte kommit över min tröskel sedan 197…. Sprang f ö på honom på golfbanan för ett par år sedan – han kände igen mig men jag hade ALDRIG kännt igen honom… Var tog snyggingen vägen??? Gäller det för alla i medelåldern??? Även mig??? Nä, skulle inte tro det!!! Eller…

  • -ME- says:

    Oh. Honom minns jag mycket väl. Första klass. Stora bruna ögon och mörkt hår och så SNÄLL. Bara en sån sak. Det blev inget och sen bytte han skola. När vi började högstadiet flyttade jag till hans skola och vi gick i parallellklass. Han blev ihop med ballaste bruttan i årskursen. Själv pluggade jag. Jag missade också tungvisp. *suck*

    • Victoria says:

      Åh! Jamenvisst. Den olyckliga kärleksdelen fanns ju med. De man trånade efter på avstånd. Min var också brunögd med mörkt hår. Och snäll. Fast bråkig.

  • Karin says:

    Men nu då har vi delat med oss lite,hur var det nu med din story då?

  • Helena says:

    Min första kärlek var 11 år äldre. Jag var 16 och okysst. Han bodde i lägenheten under min mormor. Det var försommar och hon skulle skjutsa mig till sommarjobbet. Då kom han över parkeringen. Slitna blåa jeans, vit t-shirt, pilotmodell på solglasögonen, skäggstubb, axellångt blond hår och solen i ryggen likt en ängel. Åh!

    “Det här är mitt barnbarn Helena, hon jobbar på Campingen i sommar, jag kör henne dit nu men hon kan inte ta sig hem ikväll”.
    “Jag kan hämta henne” sa han samtidigt som han körde upp solglasögonen i håret och synade mig med en ogenerad blick och ett roat leende.

    Att inte jag dog där och då. Förälskelsen slog till som en käftsmäll och jag är, fortfarande, – 13 år senare lika kär i honom.

    Men nej, han hämtade mig inte. Jag lånade en cykel och cyklade hem till mormor där jag bodde den sommaren. Så enkelt skulle han inte få mig….

    • Victoria says:

      Jag vill höra mer!

      • Helena says:

        😉

        Jag jobbade dagar och kvällar, han jobbade nätter. Så han syntes inte till på några dagar. “Ring honom” sa mormor.

        Jag ringde hans telefonsvarare när jag sett att han åkt till jobbet, skyddat nummer så klart, och fick på det sättet hans mobilnr. Det var en fredag och det var sent så jag drog iväg ett sms i stil med “Du borde varit här! Vilken fest du missar! Tell you all about it imorron, puss!”
        Det tog 3 sekunder så hade han nappat på det. Män!

        “Du skickade fel, vem är du?”
        Jag höll honom på halster drygt 2 veckor. Sms:n haglade fram och tillbaka. Jag hade hans uppmärksamhet men hade samtidigt målat in mig i ett hörn.

        När dagen kom så sa jag som det var. Jag hade jobbat dag, satt uppe hos mormor och kände mig safe, han hade ju åkt till jobbet. “Ärligt talat, det är jag. Jag tog ditt nummer från din telefonsvarare och skickade ett fejkat sms”.

        Nervös över vad han skulle svara tog jag mormors hund på promenad och på vägen tillbaka tog jag vägen förbi hans köksfönster, som var precis vid gångvägen.

        Då var han ju för fan ledig! Hela systemet stängdes ner och jag stod som fastfrusen utanför hans fönster. Där satt han vid datorn och tittade rakt ut på mig samtidigt som jag stirrade in på honom.

        Kvickt som en vessla for jag runt hörnet. Planen var in i trapphuset och upp till mormor. Men han var snabbare och stod i sin ytterdörr när jag kom runt hörnet “gå upp med hunden och berätta för mormor vart du tar vägen”:

        Knäsvag, muntorr, blyg och knallröd tog jag mig upp för trappan, väste till mormor att “jag går ner till X” varpå hon svarar “det var på tiden, jag lägger mig. Kom hem när du vill eller inte alls”.

        Jag vet inte hur jag tog mig ner för trappan men ner kommer man ju alltid. Han stod kvar i dörren och väntade. Flinade.

        Vilken sommar! Varje kväll som han var ledig spenderades i hans säng. Men vi gjorde inget. Vi låg där och kollade på film & småpratade. Stod dörren öppen så gick jag in, var han inte hemma lämnade han dörren olåst så jag kunde komma in om jag ville.

        Men alla somrar tar slut. Han var min den sommaren, det är så jag väljer att se det. Sen har han kommit och gått som en katt under åren. Ett “Hej” i mailen, på facebook, i sms, och så är vi tillbaka till ruta ett.

        • Lena C says:

          Men varför inte gå vidare till ruta två (om du vill det förstås)! Även en katt behöver en fast plats i livet! Strongt av mormor att ge sin tillåtelse (och att se vad som var på gång)! Kram och lycka till! 🙂

        • Lillemor says:

          Å vilken story! Blev helt fast här !

          • Helena says:

            Det är inte så enkelt.

            Efter sommaren kom hösten och “second base”. Min första kärlek hade jag accepterat som en sommarflirt och gått vidare. Men så stod han där utanför min lägenhetsdörr och ville sova över. En gång i veckan, hela hösten.

            Jag trånade och väntade på att han skulle ta min oskuld men nej, det gjorde han inte. Fast han var känd som häradsbetäckare. (Först flera år senare, när jag frågade honom, så sa han att det var för att jag inte bad honom).

            Han klargjorde framåt våren att vi inte kunde fortsätta då jag i det långa loppet ville ha barn och det ville inte han ha. Någonsin. Så vi delade på oss.

            Vi har hållit kontakten, sporadiskt. Varje gång har vi båda känt att det finns mer. Vi är inte klara med varandra.

            Vi har haft sex. Det var som att förlora oskulden. Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. Jag fick be.

            Nu har jag sambo och barn. Han gifte sig i sommar och har barn. Som DET sved.

            Antagligen hade jag följt med honom utan att tveka om han knackade på dörren och sa “kom”.

            Åh, den kärleken.

          • Victoria says:

            Åh gåshud! Jag vet vad du menar, jag har en likadan, fast en jag mötte senare i livet. Han skulle aldrig bli fast, trots att han älskade mig så mycket att han mer eller mindre var galen. Men han klarade inte att ha förhållande. Vi pratar fortfarande ibland. Han är numera gift med två barn. So much för att inte ha ett förhållande liksom.

            Skillnaden är att jag vet att han lider mest. För jag vet att om jag skulle säga “vi kör, vi lämnar våra respektive och låter det vara vi” så hade han gjort det idag, det han inte klarade för 20 år sedan. Trist för honom så är jag inte intresserad mer än att jag älskar honom som vän och som den som “försvann”. Men HAN var en jäkel på att laga mat.

  • Helena says:

    Varför ska dom hålla på och ändra sig i efterhand?
    Han körde barn först, och giftemål två år senare. I somras. Att han gifte sig fick jag reda på via facebook. Dagen efter vigseln kom ett sms “jag har inte glömt dig”.

    Det kändes bra. Han “lider” minst lika mycket som jag.

    Så fukkade han upp den här låten för mig. fungerar inte att lyssna på den längre. Tack för det.

    • Victoria says:

      Han verkar lida mer. Som “min”. Jag vet precis varför det inte blev vi. Jag stängde ute honom för att han hade sina fåniga principer.

      Och vet du, tänk att vara deras fruar? De har ingen aning om att vi finns och har makten att ställa deras liv på ända om vi vill.

      Hehe, i mitt fall kan jag fortfarande inte lukta på CK Be utan att få kåtslag. Och låten för min del är Cue och deras “Burning”. Men vi hade kul. Och jag är glad över att det är jag som styr, men att vi fortfarande har en bra kontakt även om han envisas med att tala om för mig att vi kommer älska varandra och attraheras av varandra tills vi dör. Säkert sant. Men inget att bygga på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.