Jodå, jag har shoppat lika mycket som en mindre by i Norrland

18 kommentarer

Jag åkte till köpcentret som Gud glömde och norrmännen hittade. Köpcentret som jag avskyr, men vissa affärer finns inte i stan. Nordens största shoppingcenter, som enkom är byggt för norrmännen, sisådär ett par kilometer från norska gränsen.

Jag har en förkärlek för teknikaffärer, såsom Elgiganten, Teknikmagasinet och ytterligare en teknikbutik som inte är en kedja utan bara finns där. Ser ut som en kontrabandsbutik för norrmän. Och är troligen just det.

Man skulle kunna tycka att maken borde vara tacksam över just den teknikintresserade delen. Det är ju butiker han gillar med. Men icke då, idag var det JÅBBIT för att jag skulle titta på alla lurar och läsa specarna, eller titta på allt kablage och läsa specarna etcetera in absurdum. Vi snackar om mannen som kontrollerar millimeter på skruvdimensioner. Han borde ju i allra högsta grad vara kåt, glad och tacksam över att inte ha en fru som släpar in honom på Louis Vuitton och tvingar honom att välja väskor?

Fast nä. Dit tar jag honom aldrig. Skulle han se de priserna skulle han få den stora dåndimpen. Men otacksamheten visste i alla fall inga gränser.

Första anhalten var Sportshoppen. Jag hade två planer med dagen. Det ena var att leta upp ett par Nike Air Max för att promenera i, det andra var att kolla om det fanns någon butik som sålde UGG eftersom jag är frostskadad om fötterna sommar som vinter.

Jag har hund, har man hund så går man, går man mycket gör det ont i fötterna, gör det ont i fötterna blir skorna utslitna. Ungefär så. Där hittade jag ett par knallblå Air Max, och råkade även hitta ett par mycket sköna yogabyxor och en tröja. Maken gick på egen hand och lyckades faktiskt köpa tre tröjor till sig själv som inte var fula. Amazing.

Sen Elgiganto. Scannade utbudet av spel, köpte fodral till telefonen, lite trista kablar och frågade ärkepuckot som jobbade där vad jag skulle göra med mitt telefonproblem. Det går inte att ringa till mig om inte jag ringer ut först. Oerhört opraktiskt. Men han var till ungefär lika mycket nytta som om jag hade frågat cafébiträdet. Faktum är att cafébiträdet antagligen var till mer nytta, för hon utfodrade mig åtminstone. Telefonproblem kvar med andra ord.

Efter det till kontrabandsbutiken. Där maken höll på att få ett riktigt frispel på mig för att jag med expeditens hjälp skulle gå igenom alla lurars bra och dåliga sidor (jag samlar på hörlurar, man skulle kunna kalla mig ljudfreak – och mina bästa är de jag kan sova med så jag slipper höra att jag är gift – eller vem jag är gift med). Sen petade jag på precis allt annat i hela butiken, köpte lurarna, batterier och ytterligare kablar. Ja, jag vet – jag är inte jättekvinnlig i min shopping hela tiden.

Efter det trodde maken att det äntligen var dags att åka hem. Men icke. Jag snubblade på den enda butiken i kommunen som säljer UGG:s. Han den där barlasten satte sig på en stol medan jag valde färg. Eller rättare sagt, de var så varma och mysiga oavsett färg att jag var ädel nog att låta maken välja färg. Och han valde svart. Dödstrist. Men strunt samma, det blev ett par svarta ljuvligheter med ludd i.

När jag var klar där fick maken välja butik. Och han valde Rusta. Kan vara en av hans absoluta favoritaffärer. Vi är inte helt eniga där (heller). Snacka om att fingra på allt. Vi skulle ha toapapper men kom ut med hundben, leksaker, handtvål, tvättkorg och gudvetvadmer.

Avslutningsvis gick vi till godisbutiken. En av de godisbutiker som finns i anslutning till shoppingcentret. Samma storlek på godisbutikerna som på hela NK.

20130831_171127_resized

Någon som kan gissa vad som är mest svindyrt i Norge och vad de beskattar som vi inte har skatt på…ännu…i Sverige?

20130831_171152_resized

20130831_171806_resized
Ja, det står två KILO

20130831_171227_resized
Man kan konstatera att försäljningen inte direkt är riktad till svenskar?

20130831_171448_resized

Och så fick jag veckans klubba av maken. Iklädd de obligatoriska foppatofflorna. So sexy.

20130831_171258_resized

Givetvis har de inte bara sockerskatt och köper godis i Lisebergsförpackningar, de har såklart en skyhög tobaksskatt också.

20130831_171749_resized

Sen åkte vi hem. Delade ut presenter till hundarna, packade upp allt vi hade köpt och jag tog på mig träningskläderna.

20130831_192559_resized

Nu sitter jag i soffan med träningskläder på och övar på att öva på att träna. Det här med träningskläder är ju en osedvanligt bekväm lördagsklädsel när man äter chips och godis. Och just nu äter jag väldigt mycket chips och godis. Medan jag torkar av mig på det fiffiga träningsmaterialet som byxorna är gjorda av.

Jag skall byta till UGG:sen alldeles strax och luta mig tillbaka och titta på en film. En sak i sänder för sjutton. Först köper jag kläderna, sen sitter jag in dem, och om man har varit på 500 kvadratmeter godisbutik så säger det sig själv att det här inte är rätt dag att börja banta på.

Det där med rätt dag är egentligen oerhört svårt att hitta i almanackan.

Vad har ni gjort idag?


Postat 21:40 i Dagens aktivitet, Diet Schmiet, Hundarna, Kläder, Mannen i mitt liv, Shopping av
18 kommentarer

Om man somnar på soffan

10 kommentarer

Med både ytterkläder och innekläder på, och vaknar klockan tre av att maken stänger av TV:n kan det hända att man a) är tjurig och b) har sjukt svårt att somna om.

Men då planlägger man. Imorgon skall jag shoppa. Som fan. Jag skall till och med åka till Det Stora Hemska Köpcentret.

Och så har jag bestämt mig för att jag skall göra om min vigselring. Till den jag suktar efter.

Har mannen något att säga om det så kan han lämna in sitt veto i kommentarsfältet, men mitt svar kommer vara:

wrong 2


Postat 5:06 i Dagens aktivitet, Klimakteriekossan, Shopping, Sömn av
10 kommentarer

Min man har varit kock

6 kommentarer

Och de som anställde honom måste ha varit helt jävla tappade. Först var han kock i lumpen, och han levde lyxliv under värnplikten och käkade oxfilé och åkte båt hela dagarna. Sen jobbade han som kock i Australien i ett år.

Sedan vi blev ett par har han lagat mat två gånger (nej, jag underdriver inte), den ena gången serverade han penispasta och köttfärssås och den andra gången glömde han bort potatisarna så de brände fast i botten av kastrullen och serverade därmed inget alls.

Jag klabbade just ihop en köttfärslimpa, och bad honom göra sallad. En väldigt simpel sallad med ingredienserna svamp, tomat och gurka. Min egna dressing hade jag redan gjort och den stod i en burk. Resten av grönsakerna stod på köksbänken.

Först stod han och stirrade sig sådär vindögd och frågade:

– Men VAR är grönsakerna?
– Har vi någon skärbräda?
– Var är alla knivarna?
– Hur mycket av dressingen skall jag hälla på, skall jag hälla på allt?

Jag svarade inte. Om man inte räknar att himla med ögonen och morra långt ner i halsen som ett svar.

När han var klar och hade satt sig i soffan gick jag ut i köket för att kolla. Han hade gjort sallad för EN person. Och den mannen äter sallad för cirka tre personer alldeles själv. Han hade skurit upp en tomat, en tredjedels gurka och två champinjoner. Lämnat alla förpackningar kvar på diskbänken, skärbrädan stod kvar med tomatgegga på och locket satt inte på dressingburken.

Jag hade med andra ord sparat tid på att göra det själv. Inte bara tid, jag hade även sparat nerver.

För det där med kåt, glad och tacksam är jag INTE. Möjligen kan jag konstatera att han är bland de bättre exemplaren av alla mina sämre. Men det säger ju mer om mig än om honom.

Hur i hela friden har han ens kunnat arbeta som kock?

Happy Friday!


Postat 21:03 i Fritid, Mannen i mitt liv, Mat av
6 kommentarer

Nu skall vi prata käääärlek minsann. Olycklig sådan.

9 kommentarer

Efter att ha läst om bokstavlig bodelning, “näsblod” och avståndstrånande tog jag en tripp längs minnesstigen. För jag mindes bara han som fick en käftsmäll, vilket jag insåg inte var hela sanningen.

Hela högstadiet spenderades med att tråna efter oåtkomliga. För det var ju safe. Kunde jag inte få dem så behövde jag ju heller inte byta saliv med dem. Och alla killar i samma ålder var ointressanta annat än som kompisar. Olycklig kärlek på avstånd är en klart underskattad form av kärlek. Lite Jane Austen över det. Förutom att vi inte fick varandra på slutet då.

Men jag glömde två snubbar. För jag vispade faktiskt tunga en gång på högstadiet. Min första kyss, och han var en oåtkomlig. Men inte tillräckligt oåtkomlig eftersom jag var bästis med hans bästis. Jävligt ogenomtänkt. En vinterfest i en kompis hus, han följde mig hem i snön mitt i natten, vi hade druckit häxblandning. Kilometrarna vi gick hand i hand hem kunde jag inte tänka på annat än att jag skulle få min första kyss och jag var fullkomligt jävla skräckslagen. Jag hade ju bara övat på mjölkpaket innan. Och ett tetrapak är INTE samma som en riktig snubbe. Ett tetrapak snackar inte speciellt mycket.

Han kysste mig, jag svimmade lite och sen kunde jag inte sova på två nätter, så jag bestämde mig för att sluta vara kär i honom. Det där med att sova var viktigare. Så vi blev kompisar istället. Jag var en cynisk liten fjant redan som fjortis.

Sommarlovet mellan nian och ettan på gymnasiet flyttade jag till egen lägenhet. Då träffade jag min första riktiga pojkvän. Inte han jag senare slog på käften dock. Jag hade visst råkat glömma min stora och första kärlek, och det var han. Han var 20 år och jag var bara 15 år. Jag minns inte kvällen vi först träffades eftersom jag var kastrullfull och satt på ett berg och grät (över en oåtkomlig antar jag). Han har berättat i efterhand att han tyckte jag såg ut som en ängel med mitt långa lockiga kritvita hår, och där satt jag på berget med tårarna rinnandes. Jag grät tydligen vackert på den tiden, inte som nu när jag snorar och blir rödprickig i hela ansiktet. Han hukade sig bredvid mig, tog mig i handen och frågade “hur är det med dig?”, varpå den mitt lilla ängla-jag tittade upp på honom och förstörde hela första mötet genom att inte så himla änglaaktigt svara “håll du din käft och sköt dig själv din jävla idiot”.

Då gick han. Och jag minns än idag inte det mötet. Men jag minns mötet efter det. Som taget ur en Pripps Blå-reklam. Sommar, skärgård och fylla. Efter den kvällen visste jag vem han var och vad han hette, och vi råkade bli ihop. Han spelade gitarr och fotboll. På vår första riktiga ensamdejt skulle jag komma till hans match, kolla ett par minuter och sen skulle vi gå hem till honom. Jag kom till matchen, hade med mig en kvällstidning, satte mig ensam på en bänk och var sjukt generad eftersom alla var ÄLDRE. Ungefär tre minuter efter att jag satt mig på bänken där jag bläddrade i tidningen med svettiga händer så sköt någon en boll i huvudet på mig. Så hårt att jag for av bänken baklänges och blev liggande på rygg på marken men med vaderna kvar uppe på bänken. Då önskade jag att ett hål skulle uppenbara sig under mig som jag kunde åla mig ner i, för graden av fjortispinsamhet minns jag fortfarande och får rysningar.

Vilket intryck jag måste ha gjort. Coola snubben på 20 bast dejtar en jävligt klantig fjortis.

Men vi blev ihop. Ett tag. Oklart hur länge, men rätt länge för att vara på den tiden. Han var en stabil kille, som jag fortfarande är nära vän med. Men jag kan fortfarande inte lyssna på Ric Ocasek utan att tänka på honom och hur det kändes att vara fjortis och ganska lyckligt kär.

Faktum är att jag är vän med alla mina ex (som inte är SÅ många), förutom käftsmällssnubben. Som gick i min klass på gymnasiet och var skolans absolut snyggaste kille. Och SÅ medveten han var om det. Men jag hade ju min lille gitarrsnubbe och var återigen ointresserad, så snyggot och jag blev dödspolare istället. Satt bredvid varandra på alla lektioner, hängde ständigt på fritiden om jag inte hängde med gitarrsnubben. Han blev ihop med en annan kompis till mig och allt var frid och fröjd.

Tills den dagen jag blev dumpad/dumpade gitarrsnubben. Och snyggot blev dumpad av sin tjej. Då umgicks vi dygnet runt och var som två filmkärringar som ältade våra brustna hjärtan medan vi åt glass direkt ur paketet med varsin sked. Vi smidde planer. Helt idiotiska sådana, men eftersom hans ex även hon gick i samma klass så skulle vi låtsas att vi var tillsammans för att göra henne sotis. Det var ju inte så himla svårt, eftersom vi ändå umgicks nästan jämt, men det var svårare att hålla sig för skratt när vi helt plötsligt skulle kalla varandra “älskling” och andra rara saker som vi aldrig gjort tidigare. Men vi lyckades. Vi lurade hela klassen, och till slut oss själva. Jag minns dagen vi skulle åka med färjan till Danmark ett gäng, där stod han och väntade. Iklädd beige linnebyxor och likadan midjekort linnekavaj, inga strumpor, bruna loafers och överparfymerad med Kouros. Så. Jäkla. Snygg. Helförpackad i 80-talsmode. Väldigt Miami Vice.

Och då sa han, “jag tror inte det är ett skämt längre, jag tror jag är kär på riktigt”.

Klart som fan jag trillade dit. Vem hade inte trillat dit på midjekort kavaj i det läget? Jag har alltid tyckt att det är sjukt praktiskt att bli ihop med kompisar. Det var i tvåan på gymnasiet. För att vara ett gymnasieförhållande var det nog över förväntan, om man bortser ifrån att snyggot fick hybris i trean. Äldst på skolan, och småtjejer som sprang runt honom i cirklar och suktade efter uppmärksamhet.

Precis innan studenten åkte hela klassen på skolresa till Danmark. Min dåvarande tjejbästis var en sån som alltid ville ha andras killar. Var de inte upptagna så var de inte intressanta. Typ. Men snyggot gillade inte henne och hade aldrig gjort, så jag hade inte ägnat det en tanke. Dessutom var och är jag inte speciellt svartsjukt lagd. Det borde jag kanske ha varit.

Vi hyrde hus i Danmark och var tio i varje kåk. Sista natten gick jag och lade mig tidigt i min och snyggots gemensamma säng medan de andra festade vidare. Morgonen efter kändes udda. Sådär oförklarligt, men man bara känner att stämningen har ändrats fast man vet inte hur. Jag frågade, men fick inga ordentliga svar. Jag blev ledsen och bad snyggot fara åt skogen medan jag åkte hem med tjejbästisen och grät på hennes axel medan hon talade om för mig att han inte var värd mig om han hade gjort något jävelstyg.

Ett år senare blev snyggot frälst. På riktigt. Han kom hem till mig för att tala om att vi inte längre kunde vara ett par, och att vi inte kunde umgås för att han skulle undvika frestelser. Samt att han inte ville umgås med de vilsna fåren som inte förstått meningen med livet. Han gick från häradsbetäckare till oskuld igen, och hade fått förlåtelse för alla sina synder. Och så berättade han om sina synder. Herregud så otrogen han hade varit. Med allt som hade puls. Inte första året vi var ett par, men efter det. Och bonusotroheten var att han, under sista natten i Danmark, hade satt på min tjejbästis på toaletten när jag låg och sov. De hade missat att låsa dörren, så alla visste om det utom jag, och ingen tyckte det var läge att upplysa mig om det heller. Men om Gud kunde förlåta honom så kunde väl jag? Tyckte han.

Jag laddade från tårna, gav honom en rak höger över hans perfekta amorbåge och blodet sprutade. Fläskläppen var större än dagens besprutade läppar, och jag både skrattade och grät.

Sen ringde jag upp min tjejbästis, talade om vad jag visste och bad henne utplåna sig själv från jordens yta.

Och jodå, han är fortfarande superreligiös och aktiv inom sitt förbund. Han är även det enda exet jag inte har någon som helst kontakt med. Inte med tjejbästisen heller.

Ljuvliga ljuvliga 80-tal.

Jag kanske skall vara lite mer kåt, glad och tacksam över mannen jag har nu trots allt?

 

 

 


Postat 12:55 i Funderingar, Kompisar, Obesvarad kärlek av
9 kommentarer

Jag har en himla fin personlighet i alla fall?

24 kommentarer

Jag glömde bort att jag blev tillfrågad om jag var intresserad av ett projekt där snyggot/klasskamraten/gamla vännen jobbar. Sådär av en slump, som med allt annat i mitt liv.

När jag kom hem igår fick jag ett meddelande där han tackade för en trevlig kväll, och påminde om att jag skulle läsa jobbannonsen.

jobb

Jag vet inte. Men jag får känslan av att “hon var en smula bedagad och lite småfet, men hennes personlighet var ju åtminstone rätt lustig” i det svaret.

När jag gick på högstadiet var jag kompis med killarna istället för att vara ihop med dem. Det däringa ihopandet fick andra stå för, jag hade roligare utan att behöva stoppa ner tungan i svaljet på dem. Det var först på gymnasiet som jag råkade bli ihop med klasskamrater. Eller inte plural, för det var bara en. Och han var ett snyggt svin som jag trots allt stod ut med i ett par år.

Så här i efterhand känns det som att jag skulle kunna ha gått miste om lite tungvispande under högstadietiden. Eller?

Om ni berättar om er första kärlek så berättar jag om min. Och jag lovar, det är en historia som skulle kunna vara manusmaterial för en film. En thriller/komedi/tragedi. Om vi säger så här, jag avslutade förhållandet med att ge honom ett knytnävsslag rakt över hans vackra Harlekinläpp så den svullnade till trippel storlek. Ett av mina finaste minnen i livet.


Postat 12:57 i Funderingar, Obesvarad kärlek av
24 kommentarer