Man kan gråta sig till en gratis brazilian wax…

…men hur mycket man än storbölar hos tandläkaren så blir det aldrig gratis. Snarare tvärtom. Och idag var jag en o-proffessionell gråterska av rang, så det blev svindyrt. Sköterskan torkade lika mycket tårar som vattenskvätt.

Och ja, jag har gråtit mig till en gratis brazilian, inte med mening utan för att det faktiskt gick käpprätt åt skogen – mer om det en annan gång.

Det finns ett par saker jag inte förstår. Eller kanske ganska många, men nu menar jag de som är vardagliga inslag, som tandläkaren.

Jag har gått hos SÅ många olika tandläkare, allt från specialkliniker med lustgas till tandläkare som inte “tror” på bedövning (hela min uppväxt i Folktandvården, sadistisk tandplågare som vägrade bedöva – verkligen svårt att räkna ut varför jag gråter och är skräckslagen 30 år senare).

Jag går in hos tandläkaren, hinner knappt säga mitt namn innan jag har talat om att jag är skiträdd. Tandläkarna tror antagligen att jag heter VICTORÄDD! Och så hamnar man i den där förbannade stolen. Och hittills har jag inte mött en tandläkare som inte misstar min likstelhet och totala tystnad i stolen för orädsla istället för panisk kramp och stillaliggande enbart för att lidandet skall gå snabbt. Brukar spänna mig så mycket att jag stryper blodtillförseln på lite olika random ställen, och får pruttont i nacke och rygg. En gång låg och höll en spegel som jag tryckte in i handen i en timma utan att vara medveten om det. Efter det besöket hade jag inte bara en bedövad käft, utan även en bedövad hand, med ett djupt lila spegelkantsmärke över hela handflatan.

Nåväl, för ett par månader sen (ja, det är SÅ lång väntetid hos min tandläkare) bet jag av en ganska stor bit på framtanden. Ursnyggt, verkligen. Jag har lärt mig prata och le utan att visa tänder. Kan till och med gapflabba utan att visa tänder, och det är ju nästan CV-material. Men today was the day for lagning.

HEJJAGHETERVICTORÄDD!!! Men jag är inte rädd för bedövningssprutan. Jag älskar bedövningssprutor. Skulle vilja mejka sweet sweet love to bedövningssprutan.

Men det jag inte visste var (men borde såklart kunnat räkna ut) att när man skall rädda två framtänder så får man sprutorna i tandköttet någonstans rakt under näsan. Först började tårarna rinna för att det var ett tårkanalsställe att sätta nålar. Och sen…sen var jag glad att tandläkaren hade munskydd. För det framkallade även en helt okontrollerad nysning.

Och där lade jag antagligen ribban för vår framtida relation. Det är synnerligen oartigt att nysa i ansiktet på en medmänniska, tandläkare eller inte. Som att bajsa på gynekologen ungefär.

Men, jag tycker om när de pratar med mig. Jag visste att ett hål skulle lagas, och jag fullkomligt avskyr när de pratar över huvudet på mig på tandläkarhebreiska.

Tandis: – Dental sju-fem, distort rabadash, ge mig ettan och ta fram inkafremush.

Sköterska: – Tihi, oj…jag har förlagd inkafremushen, vänta skall jag hämta en ny.

Och det är någonstans där jag börjar grina. För att de har en hemlig klubb om mina tänder och jag får inte vara med. Och jag kan inte ens säga att jag vill vara med, för munnen är full med andras fingrar och deras plastmojänger.

Men idag löd även konversationen som följer.

Tandis:Åh vet du, jag tog en visdomstand på Stefan i fredags, tre supertunna rötter som alla gick åt varsitt håll. Men det gick bra faktiskt. (FAKTISKT?? Tvivlade han på att han skulle klara en visdomsdragning?)
Sköterska:TIHI…så bra. Skulle inte han åka till Amsterdam i helgen?
Tandis:Jodå, han har åkt. Och oj vad bra det gick för honom, hans tatueringstider är helt slut, de tog slut på nätet långt innan han åkte.
Sköterska:Oj oj…då måste han vara duktig.
Jag:– …..? (Säger inget alls, men tänker wtf om ni skall flirta/catcha upp helgen/prata om polare som tatuerar i Amsterdam så gör för fan det på kafferasten – INTE över huvudet på kärringen som ligger och grinar av skräck)

Nu har jag i alla fall två lagade framtänder. Och kommer förhoppningsvis kunna tugga ordentligt igen, vilket ju är himlans trevligt. Inget ont som inte har något gott med sig och man kan ju försöka se mörkret från den ljusa sidan.

victand

Jag känns lättast igen på snoret. Och att jag krampaktigt håller i en ryssburk.

Ljuset i änden av tunneln är inte alltid ett tåg. Ibland är det en tandläkarlampa.

Ninaninananinanananinaaaa…nininananaaaa…

Dagens boktips – Pulitzernivå helt enkelt.

Min svåger fyllde år i fredags, och igår hittade jag den perfekta presenten. Min svåger är en jäkligt hurtig norrman, en sån där som tar skidorna till affären på vintern och åker på guttetur och tältar med sin femåriga son i ett par dagar lite då och då. När han och min sjukt lata syster hade sin första dejt tog han med henne på “hyttetur” (dvs åka skidor på längden och tvären i fjällen och tälta i flera nätter). Ingen trodde att det skulle bli en långvarig relation efter den turen, eftersom syrran är/var så lat att hon hellre tittade på en repris av Bingolotto om batterierna i fjärrkontrollen var slut, för att hon faktiskt inte orkade resa sig från soffan och a) hämta nya batterier eller b) byta kanal på TV:n. ALLA norrmän är löjligt hurtiga, men det här specifika exemplaret slår alla rekord. Han gick till och med i “skogsskola” (typ Mulleskola fast norskt gymnasium).

Till en person som är så himlans norskt hurtbullig är ju det här den perfekta presenten. Kan något vara mer macho än att åka skidor på första dejten? Med Ringnes i ryggsäcken?

bild(2)

Asrolig bok. Det fattar väl alla att nakna brudar och alkohol är en oslagbar kombination. Björn Borg-look aliken på bilden har ju till och med lyckats snärja snyggbrudar. Men det krävdes nog väldigt mycket alkohol i hans fall. Till tjejerna alltså, de var ju helt klart tvungna att supa honom snygg.

Väldigt bra tips för svågern för att få syrran att vara mer naken. Och på pickalurven.

 

Om man inte vaknar av detta så är man död

“Det började som en skakning på nedre däck. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck”

Som Titanic. Fast i lägenheten. Vi bor mitt i stan, och det är marknad den här helgen. Att bo på bottenvåningen med fönster ut mot trottoaren gör såklart att vi hör en hel del. Allt från fyllkajor som skall hem från krogen till skräniga norrmän. Vanligt förekommande är just skräniga norska fyllkajor. Och fiskmåsar.

Den här morgonen bjöd på jordskalv. Det började med ett svagt dundrande, och hundarna som sover igenom precis allt, började bli oroliga. Min första tanke var “åska??”, och min andra tanke var “nej faaan, inte skall Liten behöva bli åskrädd”. Min tredje tanke var “sen när dundrar åskan i takt?”. Det kom närmare och närmare, och jag var extremt nyvaken ihop med två lika nyvakna hundar. Till slut blev jag arg, rusade upp för att kolla ut och vad skådade mitt norra öga om inte ett marschband. En hoper ungdomar som trummade, trumpetade och gick i en väldigt rörig rad. Och de var många. Så många att jag hann kissa, leta efter kameran och klättra upp på soffkanten för att fota genom fönstret. Och då lyckades jag få med eftertruppen, resten hade passerat.

Jag kan absolut leva med både fyllkajor och fiskmåsar. Men när det går ett 500-manna marschband utanför fönstret en söndagmorgon (okay – förmiddag…men TIDIG förmiddag), där går gränsen.

Vad i hela friden fyller ett marschband för funktion? Det är ju knappast någon som tycker att det är fint och trevligt, det är ingen demonstration, de står ju inte still så man kan kasta småmynt till (PÅ) dem och musiken är helt jäkla värdelös. Och just det här bandet var ju inte ens synkade varken i gång eller i kläder.

Jag fattar inte? Om nu inte funktionen var att agera väckarklocka åt ALLA på hela gatan? För det gjorde de ju faktiskt med bravur.

marchband

Somliga uppskattade det tydligen eftersom de står på sin balkong och tittar. Eller så hade de kastat vattenballonger på de marscherande. Eller kanske (förhoppningsvis) spottat lite på dem? Enbart fantasin sätter gränser.

När tanken är god men resultatet blir knasigt

Det där när man “går bort” och hälsar på lite äldre människor (fascinationen över att det faktiskt finns de som är äldre än jag och min åldersnoja är ju skitstort i sig), och man först får ett uppdrag (av svärfar 83 bast) att sälja bortgångna svärmors päls på Blocket (först skrev jag “svärmors bortgångna päls”, syftningsfel är onekligen underhållande). En finfin idé tyckte svärfar, eftersom svärmor var lika lång och ungefär lika lagom fet som jag, och därmed skulle pälsen passa och det skulle bli en riktigt snyggoreklambild till annonsen.

Eh. Mhmmm. Jomenvisstabsolut.

bild(1)

Jag visste ju liksom redan att jag medvetet kan härma Gunilla Persson, men innan jag såg den här bilden levde jag lyckligt ovetande om att jag kunde göra det omedvetet. Mannen, som har noll koll på den underbart vidriga Hollywoodfrun, frustflabbade och sa:

– Det är jag som är Döden! Jag har gått länge vid din sida nu!
(alltså bara det att han citerar Det Sjunde Inseglet säger väl mer om honom än om mig)

Och sen fnissade han ihjäl sig. Så nu blir det ingen annons. Man ska inte tro att man kan håna Döden/Gunilla (ungefär samma sak när man tänker efter) och få “dem” att vara snälla och tjänstvilliga. Övermindödakropp!

Efter det fick vi en väldigt random present av svärfars jämnåriga bästis. Säkert en skittjusig sak. Har för mig att det stod något om känd designer från glasriket. Kosta Boda. Kosta. Eller Boda. Minns aldrig vad det heter. Men alltså, känns det som något man ställer i hyllan för att den är tjusig? Jag kan komma på en hel drös med saker jag skulle vilja kalla den, och troligen fler användningsområden än bara som dammsamlare i en prydnadshylla.

bild

Bokstöd till exempel. Eller brevpress. I värsta fall “trubbigt ihjälslagningsföremål”.

Vad trodde ni egentligen?

Ömsom vin ömsom fisar

photo(1)

photo(2)

photo(12)

photo(3)

photo(13)

photo(11)

photo(4)

photo(9)

photo(10)

photo(5)

photo(6)

photo(14)

photo(8)

photo(7)

Jahaaaaa…och där sparade jag en tusing på ett psykologbesök. Inte undra på att jag är så himla arg hela tiden. Så mycket som han den där “älsklingen” fiser borde det ju symbolisera en hel del. Det går liksom inte att avdramatisera något som låter som muskötskott, är galet irriterande och luktar skit. Han är helt enkelt ett äckligt och irriterande inslag i mitt liv.

Själv fjärtar jag en gång i seklet (på riktigt, det är något knas med min mage fast liksom tvärtom), så mig borde ju INGEN få irritera sig på någonsin. Sjukt praktiskt att veta. Måste bara komma ihåg att tala om det för det irriterande äcklet jag lever med.

(Bilderna är snodda från filmen Love and other disasters – en skitfilm för övrigt)