Får jag be om största möjliga tystnad

inga kommentarer än

Jomen jag hann till läkaren igår. Det funkade tydligen när allt redan var färdigletat dagen innan. Jag skulle bland annat kolla ögonen eftersom jag ser som ett miffo. Dubbelseende, brytningsfel, närsynt och långsynt. Kan kallt konstatera att jag antagligen ser rätt dåligt, för när sköterskan frågade hur långt ner på raden jag kunde läsa och jag gav svaret “ingen rad alls” sa hon:

– OJ…ser du VERKLIGEN inte en ENDA bokstav?!
(och samtidigt som hon sa det såg hon ut som en förvånad fågelholk)

Borde inte sköterskor vara mer…vana vid brillmongon? Och lite mer subtila i sina reaktioner? Nu känner jag mig verkligen som freaket de snackar om på tre-fikat.

Men, jag är inte bara långsynt. Jag bestämde mig dessutom för att vara långsint. Inte påbörja en enda konversation med mannen, utan se hur lång tid det kan vara tyst innan han känner sig tvungen att chitchatta lite. Att vara tyst är ett gigantiskt problem för min del, jag pratar med hundar, katter och även döda ting som datorer. Hålla käft en kväll är banne mig inte lätt, och att man måste tjata om samma sak varje dag gjorde ju inte mitt mission enklare.

Mina vanligaste surfraser:

– Men HÖR du aldrig när Liten skäller för att han vill gå ut?
– Kan du NÅGON gång ta rätt på maten i köket?
– Måste man alltid be dig ta upp strumporna (och allt annat) från golvet?
– Är det så jäkla svårt att ta med en tom ölburk ut i köket om man ÄNDÅ går dit för att hämta en ny?
– Är du döv?/Kan du sänka volymen på TV:n!/Skaffa en jävla hörapparat! (beroende på min sinnesstämning och ifall jag kanske känner mig lite…mild)

Und so weiter! Det är inte helt lätt att förstå att jag faktiskt är gift med en sjukt social man, med tanke på att han (för tillfället?) är så trist på vardagar att det är roligare att titta på målarfärg som torkar än vad det är att hänga med honom.

Kvällen i korthet:

(vid hemkomst från jobbet)
Han: -Hej!
Jag: – Hej!

…en timma senare…

(lyssnar på Liten skälla vid verandadörren fyra gånger och väntar på att maken skall resa betongröven från soffan och släppa ut honom – men icke – femte gången Liten skäller reser jag på mig)
Jag: – Hör du inte att han vill ut?
Han: – Jomen han skäller väl på Stor?
Jag: Ja, det är ju praktiskt att ALLTID tro det så man slipper resa sig.

…en timma senare…

Han: – Jomen det är väl görbra!!! (till TV-nyheterna)
Han: – Ja…HEJDÅ!
Han: – NÄÄÄÄEEE!
Han: -Sånt jävla trams! (upprört och irriterat)
Han: -Ja?!
Han: -JAMEN DET ÄR VÄL SVINBRA!
Han: -Ska den jävla idioten köra runt och köra ihjäl någon annan då, är DET bättre? (fortfarande en monolog med TV:n)
Jag: – … … … … …

…ytterligare en timma senare…

Han: – Varför har du flyttat bilen förresten?
Jag: – För att jag har varit hos läkaren?! (något jag pratade om så sent som dagen innan eftersom jag inte bara ringde och frågade var nycklarna var utan även berättade att jag tog fel på dag när han kom hem – korttidsminnet behöver helt klart jobbas på)
Han: – Oj! Just det. Hur gick det?
Jag: – Bra … … … … … (svarar inte utförligare för att inte riskera att säga för mycket)

…två timmar senare…

Jag: – Gonatt!
Han: – Skall du gå och lägga dig? (alltid denna fråga…ALLTID…nej självklart skall jag inte gå och lägga mig, jag brukar ju alltid säga godnatt när jag skall ta på mig stilettklackarna och ta med lackväskan och dra till stan och tjäna lite extrapengar)
Jag: … … … (tittar på honom som om han är helt dum i huvudet)
Han: – Jamen gonatt då.

Zzzzz…

Skall man tro statistiken från en kväll pratar han fler ord per minut med TV:n än med mig. Statistiken visar även att absolut inget av det jag vanligtvis gnatar fram faktiskt utförs när jag håller klaffen, strumpor, burkar och annan random skit ligger kvar på golvet. Och slutligen visar sifforna att han enbart reser arslet från soffan och tar ögonen från TV:n ifall han behöver gå på toa.

Och med en gnutta självinsikt inser man att TV:n inte käftar tillbaka och att TV:n inte är en klimakterie-TV. Men man kan ju tycka att det inte är en ursäkt för att uppföra sig som en trött dement 95-åring.

Ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra…eller näe. Den där sinnesrobönen kan fara åt skogen. Det går att lära gamla hundar att sitta.

 

 


Postat 8:13 i Familjen, Fritid, Mannen i mitt liv av
inga kommentarer än

Ännu mera korkad

8 kommentarer

Det där när man skall åka till läkaren, och först springer omkring som en stressad duracellkanin för att hitta nycklarna till permobilen. När man har hittat dem så börjar man leta efter nycklarna till huset, så att man kan låsa efter sig. Hundarna springer runt benen och ser ut som två frågetecken medan man muttrar väldans fula ord. Sjukt irriterande när man har gott om tid till att börja med, men så skall det såklart köra ihop sig för att man inte kan gå hemifrån utan att leta efter minst en sak. Det finns ju inte heller en chans att man lär sig, och faktiskt kalkylerar in letnings-tid när man skall lämna hemmet.

Tänk så mycket tid man (jag) lägger på att leta efter glasögon, snus, nycklar och telefon. Och det är orimligt svårt att leta efter glasögon utan att ha glasögon på sig. Så himla tröttsamt.

Till slut ger man upp, för då har man letat precis överallt, inklusive i kylskåpet och tvättkorgen, då ringer man till maken. Fast han oftast har noll koll så skulle det ju kunna vara så att han faktiskt använt dem, trots att det är mina nycklar. Även en blind höna hittar ett korn (han) och även solen har sina fläckar (jag).

Jag: Hejhardumöjligensettminahemnycklar? (vill inte riktigt ge honom det höga nöjet att jag har slarvat bort något på riktigt)
Han: (låter misstänkt trevlig och spelat oskyldig på rösten) Nääää…eller…vaddåååå, menar du hemnycklarna?
Jag: JA! Det var ju PRECIS det jag sa. Hemnycklarna! Du vet de där som går till huset vi bor i? (börjar ana att han har ett finger med i spelet)
Han: Ehhh…alltså, ligger de inte på hyllan i hallen? (lite skakig på rösten)
Jag: Alltså, HADE DE LEGAT DÄR HADE JAG INTE RINGT OCH FRÅGAT. (fem minuter kvar tills jag skall vara hos läkaren)
Han: Oj…hehe…hoppsansa…kolla förrådsdörren kanske?

Jag öppnar ytterdörren, ser min nyckelknippa och slänger på luren.

nycklar

Där har de suttit i två dagar. Jag var inte så himla imponerad.

Upp på permobilen och dra iväg, körde så fort att pattsvetten torkade i vinden.

När jag kom fram till läkarhuset sa sjuksyrran i receptionen att jag var där rätt tid, men fel dag.

Jag gör om allt detta imorgon IGEN då.

Screen Shot 2013-05-29 at 3.31.57 PM

Det är någon som har uppfunnit ett armband som fyller en hel drös med funktioner, det kollar andning, stressnivå och massor med andra saker. Men det som lockade mig var att det finns en knapp på armbandet som gör att telefonen piper. Tänk om någon kunde spinna vidare på den idén och uppfinna små chip som man kan sätta på nycklar och glasögon också. Tanken är svindlande.

Då får man bara ge fanken i att slarva bort armbandet.


Postat 16:00 i Dagens aktivitet, Mannen i mitt liv av
8 kommentarer

Men ÅHHHHH vad jag är korkad

inga kommentarer än

Jag samlar på massvis med saker. Skor, hundar, blåmärken och tydligen även på högskolepoäng. Det sistnämnda skulle man ju lätt kunna tro att det är en positiv sak, att man liksom förkovrar sig och blir smart och att man är duktig.

Mhmm, så SKULLE det ju kunna vara. Eller så samlar man på dem för att man har haft lite svårt att bestämma sig för vad man skall bli när man blir stor. Mitt senaste plugg gjorde mig till certifierad datanörd, och på den utbildningen lärde man sig att normala datanördar är ganska asociala och helst pratar i kod. Sen lärde man sig inte så himla mycket mer. Eller jo, man var tvungen att lära om sig från journalistlinjen, för på tekniska universitet skall man skriva texter som är byråkratiska och låta som att man jobbar på någon tråkig myndighet istället för att få lov att skriva som man vill.

Vad jag därmot aldrig har lärt mig, och skulle behöva en intensivkurs i, är att fatta att dygnet inte har en miljard timmar, och att det inte är 32 arbetsdagar i veckan. Att man behöver sova lite då och då, och äta. Kanske till och med socialisera med andra människor. Och så skulle jag behöva lära mig att säga nej, i första hand till mig själv men även till andra.

I våras hittade jag en rolig höstkurs när jag kollade igenom kurskatalogerna på nätet (dock ingen kurs som lär mig det jag just skrev). Jag hittar alltid roliga kurser, det finns oerhört mycket som verkar kul att lära sig. Så jag skickade in min ansökan, och funderade inte närmare på det. Kursen är en halvfartskurs på distans på Lunds universitet och handlar om PR och sociala medier. Right up my alley, och kursbeskrivningen lät vansinnigt intressant. Och jag har ju så oerhört mycket tid över när jag ändå bara pillar navelludd. De stackars timmar jag sover till exempel, de borde man ju kunna göra något med istället för att slösa bort dem i en mysig säng.

Har inte funderat så mycket mer på det, men nu gick jag in på antagningen och kollade. Något såg helt klart fel ut, och det var det ju givetvis också. Jag har sökt rätt kurs, men den som inte är på distans. Inte nog med att jag inte har tid egentligen (men vill SÅ gärna att jag struntar i tidsbrist), nu skall jag tydligen pendla till Lund lite då och då. Inte!

Fan rent ut sagt. De brukar vara skittjuriga när man vill ändra sådana saker i efterhand.

Det är näst intill omöjligt att söka fel, man får ju så många chanser att ändra sin ansökan att man nästan känner sig mer korkad än vad man faktiskt är. Men jag lyckades göra fel.

Nu är jag skitarg. Och lite obstinat. Jag skall läsa den, jag måste bara klura ut hur mycket jag måste gråta i örat på institutionen för att få igenom ändringen, och vad jag skall skylla på.

Hjärnbrist?


Postat 8:07 i Jobb av
inga kommentarer än

En ofrivillig tripp längs minnesstigen – igen

inga kommentarer än

Åh. Herre. Gud!

Den där radiostationen “we love the 80’s” kommer att leda mig rätt ner i fördärvet. Jag kan bara kallt konstatera att jag regresserar och medan det kroppsliga förfaller (jag beställde Spanx idag) så är hjärnan fortfarande en väldigt aktiv tonåring. Men en tonåring som till stora delar lever på 80-talet.

Igår när jag hörde “Girls just wanna have fun” på radion var det som att åka rutschkana  tillbaka till den filmens storhetstid. Så BRA film (då) och givetvis var jag kär i han som spelade Jeff, och jag bestämde mig för att se den på kvällen. Konstigt nog var den fortfarande bra, och konstigt nog ser Sarah Jessica Parker precis likadan ut idag (eller nästan i alla fall, lite hjälp på traven där antar jag).

Se. Vilken grann pojk.

Screen Shot 2013-05-28 at 12.16.10 PM

Det ena ledde till det andra och jag började fundera på vad alla de där tv-kärlekarna gör idag. Snubben som spelar Jeff är 52 år och omöjlig att hitta. Enligt IMDB gjorde han sin senaste film 1988, och det fanns inga bilder från modern tid. Då kan man ju fortsätta inbilla sig att han ser ut som han gör i filmen, fast med snyggare jeans som inte sitter under bröstvårtorna.

Men då kom jag att tänka på min stora tv-kärlek. Och nu rodnar jag nästan lite. Jag har skrivit tre fanbrev i hela mitt liv, mitt första till Per Gessle, mitt andra till Stina Dabrowski (som hon inte alls hette då) när hon och Sven Melander (var det väl?) körde Nöjesmagasinet och mitt sista (senaste?) till…Nino Firetto. Tack och lov var jag för liten för att skriva när jag var kär i Ivan Renliden. Någon måtta får det lov att vara.

Vi fick kabeltv löjligt tidigt hemma, och på högstadiet sprang vi hem från skolan för att titta på Superchannel och Nino Firetto Show. Jag var så kär att jag, fem år senare, fortfarande mindes vilken pub han brukade gå på och faktiskt letade upp den i London när jag var där. Och nu kommer det mest piniga, jag skrev inte bara ett brev till honom, jag mailade honom/hans agent även som vuxen (nu dör jag av skämsel) för att få reda på vad han gjorde och, om jag känner mig själv rätt, kolla ifall han var gift eller om jag kunde få honom på äldre dar istället för som fjortis. Så oerhört genomtänkt.

Jag googlade såklart honom med. Och den första bilden är från hans tid på Superchannel.

Screen Shot 2013-05-28 at 12.30.21 PM

Vilken dröm! Jo, jag tycker fortfarande det. Trots hockeyfrillan. Och det bästa…

Screen Shot 2013-05-28 at 1.13.50 PM

…var att jag upptäckte att han är lika snygg fortfarande. Och att han fanns på Facebook.

Nu kommer jag att behöva bryta mina egna fingrar för att inte vara så oerhört pinsam att jag skriver ytterligare en kärleksförklaring till honom. Han är typ 60 år och jag är 43.

När slutar man tråna?


Postat 17:56 i Obesvarad kärlek av
inga kommentarer än

Konsten att uttrycka sig

inga kommentarer än

Jag har lite olika uttryck som jag säger fel på. En del med vilje, andra för att jag tycker att de låter mer rätt på mitt vis, och givetvis ett par stycken för att jag helt enkelt inte har koll.

Men. Det här låter ju skiträtt:

– Näe vet du vad, det kommer inte på tal att fråga om!
(Ett utryck som förslagsvis exklameras till valfri make/maka när denne kommer med en idiotisk idé – dvs väldigt användbart)

Och VARJE gång jag säger det så hör jag att något är fel. Men inte ens med en pistol mot tinningen skulle jag kunna säga vad det egentligen skall vara. Det enda jag vet är att jag någon gång har blandat ihop två uttryck.

Kommer inte på fråga? Kommer inte på tal? Jag har verkligen ingen aning om vad det skall vara. Men det är ju fasligt mycket mer stuns i mitt uttryck. Pondus liksom.

Vad skall det vara egentligen? För jag sa det nyss till en skithög på Apple-supporten. Och nu kan jag inte sluta fundera på det.

Det kommer helt enkelt inte på tal att fråga om att jag slutar fundera över det.


Postat 9:16 i Dagens aktivitet, Funderingar av
inga kommentarer än