Men va?

Jag skall på bröllop i Barcelona i juli, min amerikanska kusin gifter sig med en spanjorska och det är fullt pådrag. Och jag har tyckt att detta har varit dödslarvigt sedan dag ett. Vilket är en smula taskigt antar jag, eftersom jag älskar min kusin och han är som en brorsa eftersom vi växt upp ihop. MEN, han har varit gift förut (long story, hans exfru är underbar men hon råkade bli flata – så det sket sig – när jag och maken var där dessutom så vi gick igenom deras separation sittande på första parkett….herregudihimmelen säger jag bara), och de där spanjorerna är ju katoliker. Många av dem i alla fall, och den blivande frun råkar vara det.

Så, när det gäller kusinens förra äktenskap räckte det inte med skilsmässa. Nähädå, det skulle minsann annulleras av påven också. Annars vägrade varenda spansk präst att faktiskt viga dem. Det var det första tramset. Nästa steg är att vi alla blivit tillsagda att inte TALA om hans förra äktenskap. För ingen vet om det förutom hennes absolut närmsta familj. Och det är ju dessutom annullerat, så det har ju tydligen inte hänt, eftersom den abdikerade påven har sagt sitt. Påven är en lurig rackare som alltså kan ta bort 15 års äktenskap bara genom att säga…abrakadabra?

Jamen gissa om jag tycker att allt är dödslarvigt, och bara håller god min för familjens skull (min familj, inte hennes)?

Sen är det bröllop i dagarna femtioelva. Vi skall vara i Barcelona i 10 dagar. Betala sjukt mycket pengar för hushyra i en vecka, sedan LÖJLIGT mycket pengar för att bo på slottet där bröllopet skall vara. Om jag inte minns fel så kostar de två nätterna sisådär 600 euro. Vi snackar en tiodagars påtvingad “semester” som i runda slängar kommer kosta runt 30 papp. Ännu fånigare blir det att vi var på hans första bröllop. I USA. Det bröllopet som aldrig ägt rum alltså. Och det var nog banne mig det roligaste bröllop jag någonsin varit på, så HUR exakt låtsas man om att det inte har hänt?

För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville läsa en rad i kyrkan. Och det är klart jag gör, har jag hållit god min så här länge kan jag lika gärna fortsätta.

Idag fick jag mailet med min text som skall reciteras. Och nu är det inte långt kvar tills den där goda minen går käpprätt åt helvete. Jag skall säga följande:

“P:/ For the peace of the world, that a spirit of respect and forbearance may grow among nations and peoples, we pray to you, O Lord. We pray to the Lord

R:/ Lord, hear our prayer…”

Är det bara jag som läser det och hör mig själv stå viftande som en amerikansk tv-pastor? Någon själahelande, pengakåt lurendrejare som talar i tungor?

O Lord! Det här kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag inte kommer börja skratta. Och högst troligt prata om hans förra bröllop vid fel tillfällen. Jag kommer få abdikera som kusin efter den här tillställningen.

 

Är det verkligen en hund?

Låt mig presentera en ny hund. Hon är en Kinesisk Nakenhund, fast med hår. Fullvuxen. Och hon ser ut så här:

kina

En sötnos. Med löjligt mjuk päls.

Hon kom hit med sin matte och husse för att hälsa på Liten. Och Stor med såklart. Låt oss bara säga att hon satte Stor på plats direkt. I hundarnas värld skiljer det sig väldigt lite från människovärlden. En tjej kommer in i huset, och hanarna blir fjolliga våp. En tjej säger till på skarpen att hon inte accepterar att de kliver in i hennes privata sfär. Killarna åmar sig och kråmar sig för att visa hur helschyssta de faktiskt är. Men det enda de vill är att nosa i ändan på tjejen. Ingen större skillnad som sagt.

I alla fall. Efter att kinesiskan hade satt Stor på plats började hon leka med Liten.

kinaliten

Nej, det är inte vår fullvuxna hane som ligger bredvid henne och bråkar om ett ben. Det är vår 12 veckors valp. Jag tror inte att jag någonsin har sett en mindre hund än den däringa kinesiskan. Liten såg ut som en gigant bredvid henne, och han är ju ingen tungviktare direkt.

Om hon ser ut så här när hon är fullvuxen så kan hon ju inte varit större än en snusdosa som valp? En hårig snusdosa med ben som spaghetti? Hur kan man ha en sådan hund och inte slarva bort den eller göra sönder den? Men söt är hon. Med mycket temperament. Fascinerande.

Verktyg

Liten väcker mig varje natt/svinotta mellan 04:00 och 06:00 för att han dör hungersnödsdöden och har Det Stora Leksuget. Sådant man får leva med när man är liten med kliande tänder, och matte vandrar snällt upp, mer död än levande, för att tillfredsställa den lille kraken. Först hasa ut i köket och lägga mat i en skål, som inhaleras på fem sekunder. Sen öppna verandadörren för morgonkissen, och efter det bara hoppas få någon timma sömn. Men oftast inte, eftersom den stora hunden absolut inte ställer upp som lekpartner vid den tiden. Han brukar ligga och glo längst upp i trappan, och undra vad det är för idiothund som är vaken vid den tiden. OM han orkar gå ner så är det enbart maten som lockar, efter tidig frukost drar den stora hunden tillbaka till sängen snabbare än en avlöning. Och jag är fast med den lille och leksuget.

Häromnatten när Liten väckte mig var det fortfarande rätt mörkt, och jag hade inga glasögon på mig. Precis utanför dörren till sovrummet låg det en hammare på golvet, som NÅGON tydligen hade använt och låtit ligga kvar. Jag såg den inte, men jag lyckades träffa den med lilltån. Givetvis lyckades jag träffa den delen av hammaren som är som vassast, och givetvis precis med toppen av lilltån så den “sprack”. Herregudihimmelen vad ont det gjorde. Så ont att jag inte ens svor, för jag tappade andan. Och jag skickade onda tankar till husse som låg och trynade som en gris.

Inatt har vi varit i lägenheten i Strömstad med Liten för första gången, vi veckopendlar ju mellan Göteborg och Strömstad i vanliga fall, men har inte kunnat åka eftersom valpar skall vänja sig vid ett ställe till att börja med. Men nu var det dags.

Gissa vem som har lagt en kofot på golvet vid ytterdörren? Och gissa vem som tjongade i samma tå i den.

Det föreligger en viss risk att jag drar ett verktyg i huvudet på maken om det händer igen. Oavsett om det råkar vara en motorsåg.

Jeffrey Campbell alltså?

Apropå mina inköp de senaste dagarna. Jag är lite förvånad över Jeffrey, och mina egna fördomar antar jag. Det märket är för mig Kissie-skor. Inte skor för medelålders kärringar. Klumpskor med skyhög klack och plattform, med eller utan nitar. Typ?

Döm om min förvåning när jag ägnade en halv dag åt att scrolla runt bland JC-skor på Solestruck härförleden, och ramlade över ett gäng riktigt snorsnygga skor. Varför har ingen talat om för mig att skorna från det märket faktiskt är sjukt snygga (de som inte är klumpskor alltså)?

De här köpte jag för ett par månader sen, och de är inte bara snygga, de är alldeles lagom höga och ruskigt bekväma. Redan testkörda en utekväll med tjejerna (de lätt bedagade medelålders kärringarna).

Screen Shot 2013-04-18 at 6.52.22 PM

När jag hade mitt shoppingfrenzy online igår scannade jag Solestruck igen, och bestämde mig för att unna mig det andra paret som jag spanade in när jag köpte de första. Även de Jeffrey Campbell. Och det gör ju inte ont att dollarkursen är så löjligt bra.

Screen Shot 2013-04-18 at 6.30.51 PM

Nu kommer det ju bli riktigt roligt att kolla brevlådan framöver. Till skillnad från enbart fönsterkuvert med pisstrista räkningar så borde det komma en hel del skojiga paket till mig nästa vecka, och den känslan är ju oslagbart euforisk. Men det där med att Jeffrey Campbell bara skulle vara för Kissie och hennes kloner har jag totalt missat. Det är verkligen riktigt riktigt snygga pjuck. Och mannen kommer få lite mer dåndimp än vad han redan har.

Jag är SÅ givmild och generös

Det blev en dyr förkylning. Och dödstrist. Herregud vad less jag är på mitt eget sällskap och att inte orka göra något annat än ligga och läsa. Jag har tom varit så lat att jag inte ens orkat läsa, utan har lyssnat på ljudböcker. Och så har jag shoppat. Finkammat eBay på småsaker, och köpt tre par jeans och ett par skor. För det behövde jag ju. Inte.

Men maken blev inte lottlös. När han kom hem från jobbet var han dyngförkyld och helt igenbommad i näsan. Han tackade så hemskt mycket för att jag delade med mig. Vad kan jag säga, jag är generös på det sättet. Jag fick mer kläder, och han fick ärva min förkylning. Det kallar jag jämställt.