Män som hatar kvinnor…skickar dem till New York utan att ge utrymme för shopping

Både jag och maken är båtmänniskor. Uppvuxna med egna båtar, vid havet och har på olika sätt båtat sen vi lärde oss gå. När vi blev ett par hade vi varsin lagom stor motorbåt, men han hatade min och jag hatade hans. Eftersom vi ändå är oense om precis allting så verkar det ju tämligen självklart att vi inte skall kunna enas om ett båtskrälle heller. Vårt första år tillsammans hade vi såklart kvar de båtar vi haft på varsitt håll, men började inse att den annalkande sommarsemestern inte skulle kunna genomföras om vi inte kunde enas. Så vi löste det, på kanske det sämsta tänkbara sätt. Vi köpte ytterligare en båt, en som vi faktiskt gillade båda två. UTAN att sälja de två gamla före, för det brann i knutarna. Att ha en båt som skall göras sommarfin är en plåga, att ha två…är ännu värre…men att ha tre är så genomidiotiskt att man blir gråhårig. Och flintskallig.

På något vis tog vi oss igenom det. Rosa skimmer och nykära, då fixar man det mesta samtidigt som man gnolar sig igenom vardagen. Efter ett par år, ja…låt oss bara säga att man inte gnolar så jävla mycket längre. Och efter ett par år hade vi såklart vuxit ur den gemensamma förstabåten. Då var det dags att göra samma idiotgrej igen, men minus det rosa skimret. Vi köpte en ny båt. Igen. Utan att sälja den gamla före. Att det inte blev skilsmässa är ett mindre mirakel, men vi tog oss igenom det medelst osande svordomar. Alfahona och alfahane är en dålig kombination. Alfahona och alfahane där båda har skepparexamen och har varit vana att vara ensamma kaptener på skutan får Kapten Haddock att framstå som frikyrklig.

I väntan på den att den nya båten skulle levereras från varvet sysselsatte sig maken med att leta prylar på nätet från diverse båtbutiker i USA. Vi behövde tillbehör, och tillbehör i Sverige är snordyrt. I USA kostar de bara halva skjortan, och sedan var det ju en oerhört generös dollarkurs, så det bestämdes att allt skulle beställas till min kusin i New York och jag skulle åka över en långhelg och hämta hem det tull- och momsfritt och som bonus få lite häng med familjen.

Jag engagerade mig inte så himla mycket i vad som faktiskt försigick under själva inköpen, vilket jag såklart borde gjort. För jag BORDE ha fattat att om en karl spenderar varje kväll under en månads tid med att “fynda” prylar på nätet, så pratar vi inte om LITE prylar. När karlar shoppar så shoppar de med besked. Men vi var överens om att vi skulle ha en ny GPS och en autopilot. Inga enorma prylar. Och maken sa åt mig att bara ta med en stor resväska, för det skulle få plats. Lätt. Inga problem alls. Och det är ju jävligt lätt att säga när man vet att den andra personen kommer vara på en atlants avstånd när sanningen uppdagas.

Maken körde mig till Landvetter, såg lite svettig ut men lovade fortfarande dyrt och heligt att det inte skulle vara några problem för mig att få hem det. Plättlätt.

Efter en tröttsam resa (missade anslutningar och förseningar) satte jag då äntligen foten på amerikansk mark. Hade en mental lista på saker som skulle shoppas och vilka affärer jag skulle dammsuga på roliga prylar. Jag gnolade bestämt lite till och med. Ända tills jag satte foten i kusinens lägenhet och såg att de hade flyttat bort sina köksstolar. Frågade om de hade möblerat om, men nädå, det hade de inte. De hade fått flytta köksstolarna från sitt gigantiska köksbord för att ha någonstans att ställa kartongerna som droppade in nästan dagligen. Fått. Flytta. Köksstolarna?!

Det här var synen som mötte mig:

bild(8)

Syns resväskan till höger i bild? Det är min största jävla resväska, och den är så stor att jag kan krypa in i den. Bordet är ungefär en och en halv meter högt och svinbrett. Och under hela bordet stod kartonger. Denna bilden var det första fotot jag tog på den resan, och sms:ade till maken ihop med ett meddelande som inte skall återges. Men det stod något i stil med att jag inte tänkte röra skiten och att han fan fick komma dit själv om han ville ha det till Sverige. Och att jag tänkte gå ut och supa ner mig och skaffa en ny man.

Hur det slutade? Med att jag köpte två nya resväskor. Fick betala övervikt på planet hem. Och att jag inte köpte en pinal till mig själv mer än en mascara och en skjorta. Samt att jag ägnade hela sista dagen åt att packa och packa om för att få med mig allt, men fick ändå lämna en kartong hos kusinen eftersom det var lögn i helsike att få med allt. En GPS och en autopilot var det såklart. Men han hade visst glömt nämna ALLT annat.

Det är spöstraff på att skicka frugan på långhelg till New York och inte låta henne få plats med ett par egna stringtrosor i resväskan hem. SPÖSTRAFF!


Posted in Mannen i mitt liv by with no comments yet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.