Världens värdelösaste värdinna

13 kommentarer

Ohejdat kom till torpet igår. Ihop med sin bästa kompis byrackan såklart. Och jag visade verkligen mina skills som värdinna och hundviskare.

Planen var att jag skulle kasta ut clownen och murbräckehunden för att låta dem bo i stan. Dante är ju en liten raring och två hundar mot en ensam är kaos. Två-hundarna teamar alltid på den ensamma hunden och trissar upp varandra. I teamet är det alltid någon som tar ansvaret för att “ta hand om” inkräktande ensam jycke och en som står bakom och bjäffar fram ledaren. Ungefär som ett jobb. Med en projektledare och en påläggskalv. Ni hajar. Tre hanar där två bor ihop. Det enda som är värre är tre tikar där två bor ihop till vardags.

För att få lugn och ro tog vi bort en hund och en människa ur ekvationen. Liten behöver dessutom lära sig att hantera sådana situationer på egen hand eftersom han är så ranglåg, så win win. Jag vet att Liten är ranglåg och att han har världens tystaste morr, men jag visste ju även att Dante är en fjantig snäller. Jag trodde att det var den jämnaste duon, så inte Dante skulle bli ledsen och mobbad när han kom till okänt pojkrevir och dessutom skulle träffa sin första katt och bli hej och du med.

HAHA säger jag bara. Pilutta mig.

Och så värdinneskapet på det.

Först råkade både jag, maken, hundar och katt somna på soffan. Verkligen stensomna. Alla fem. Och vi vaknade av Ohejdats telefonsamtal som sa att hon trodde att hon var framme. Finns inte en janne, svarade jag, du måste ha åkt fel, ingen av hundarna har skällt och de är jättesuperfantastiska vakthundar som inte låter någon ens köra in på grusvägen utan att de larmar i fönstren. Hon stod på sig och hävdade att hon stod utanför ett rött hus med blå skinnsoffor på gräsmattan.

Det var ju bara att förvånat ge sig, skaka av sig sömnruset och gå ut och kramas och sedan sjasa iväg husse och hussehunden till stan. Så himla skickligt gjort, han skulle redan vara i stan och jag skulle ha varit på Ica för att kunna mata både Ohejdat och Dante när de hade suttit i bilen hela dagen. Jag bjöd på juice och en påse gamla chips som jag hittade i skafferiet. MAD SKILLS.

Men hundarna var åtminstone obrydda och tyckte livet var superpoppigt. De lekte rally i trädgården och för första gången stötte Liten på motstånd. Det känns ju som att Dante och portugisterna är ungefär lika stora, men det blev vi varse om att de inte var när de stod sida vid sida.

img_2035

Och så stora fötter Dante har. Om man tänker att Dante har storlek 45, då har Stor och Liten storlek 37 och 38 ungefär. Kul för Dante, det sägs ju att stora fötter betyder stor … hjärna?

De lekte jage och Liten var inte snabbast för första gången i sitt lilla luddiga liv. Det enda han var bättre på var att svänga. Mindre svängradie helt enkelt och det var nog tur för honom. Sedan skulle vi filma rallyt och då var det så här kul att springa.

Trots mina icke-färdigheter som värdinna var det en supermysig kväll. Tyckte alla utom Liten (och nu fnissar jag medan jag skriver), för han blev generande tilltvålad av besökande vaffe. Den väldigt rara och försynta Dante-Fjante kom in i huset, tog Litens alla leksaker och ben och tuggade frenetiskt på allihop medan han lade dem i en hög runt sig och så morrade han högt och farligt när Liten andades i fel riktning. Liten spenderade kvällen med att sova på behörigt avstånd. Så orimligt underhållande.

Eller jo, Liten fick möjlligen ta sina leksaker när Dante hade paus för att sitta helt still utan att blinka och titta på katten medan hon tvättade sig. Jag lovar. Han rörde sig inte alls på säkert 20 minuter när han hade kattittarpaus och det hade han ungefär 80% av kvällen. Storögt och fascinerat satt han helt still och klättrade inte i kattställningen som vissa andra hundar.

Vi åt något som knappt kan klassas som mat efter akututryckning till Ica och så pratade vi mer och mellan varven sprang hundarna ute och hade jätteroligt och sedan somnade vi.

Men man kan ju inte ha varit här utan att ha sett havet och staden.

Innan det var dags att hoppa in i bilen och åka tradig väg hem igen tittade vi på havet idag.

img_2077

Det var jättevackert, precis som motiven på bilden.

Om man bortser från att jag är en värdelös värdinna så var det alldeles fantastiskt, men för kort besök. Åt helsike för kort besök. Det var så kort att jag inte ens startade Pokémonappen i stan, så mycket värdesatte jag det.

Det är stort.

Kom tillbaka?


Postat 21:12 i Hundarna, Klimakteriekossan, Kompisar av
13 kommentarer

PokémonPolare

34 kommentarer

Så heter gruppen på Facebook. Den är alldeles ny och jag gjorde den hemlig för att vi skall kunna spela utan att ALLA vet var, hur och varför vi gör saker. Ni får alltså leta upp den och snällt ansöka om inträde. Det är ju bara att hoppas på att jag inte har blodsockerbrist och är hungrig för då är jag sjukt otrevlig. Med ålder brukar visdom komma. Men inte mitt fall, det blir bara svårare att dölja och hantera, så jag kommer ha dåligt samvete resten av livet över mitt beteende när jag sprang på Hondjuret på Coop igår. Hunger gör mig till ett monster och jag simultanfräste åt både henne och maken. Förlåt?

(Edit: eftersom jag var mer än lovligt blåst som blondin när jag gjorde gruppen var det ju såklart ingen som hittade den. Nu lade jag direktlänken högst upp på högersidan. Det går nog inte att missa. Tror jag? // Förhoppningsfull … kan ju även vara lite praktiskt att lägga den här med. PokémonPolare på Facebook. Klicka där. Nivån på min tankegång idag är grym, jag behöver verkligen sova utan clowner inatt))

När vi kom hem åt jag och sedan blev jag snäll. Jättesnäll. Så snäll att jag tålmodigt hjälpte maken att evolva och appraisa och dona.

Efter mat och prat gick jag intet ont anande och lade mig. Jag brukar gå och lägga mig intet ont anande, jag borde kanske inte göra det, men likt förbannat gör jag det.

Med sänglampan som enda ljuskälla låg jag och skrev det föregående blogginlägget så jag var grymt fokuserad. Make med hundar kom upp och makejäveln ställde sig bredvid sängen och först såg jag inte (för att jag inte tittade) utan viftade bort honom och fräste skitirriterat åt honom igen. Då körde han upp ansiktet mellan sänglampan och paddan och DÅ SÅG JAG…

img_1993

…och så började jag gallskrika och vifta med armarna i vad som kändes som flera minuter. Hundarna hann börja klättra på mig medan jag skrek för de tyckte att jag uppförde mig så skojigt som lekte med dem. Maken hann gå och tända taklampan medan han skrattade så tårarna sprutade. Då var jag så räddarg att jag var klarvaken och aldrig mer ville sova.

Det är illa nog att kolla på kortet när taklampan är tänd i bakgrunden. Jag vågade inte ens ta kortet när det var släckt så det verkligen skulle synas hur det såg ut.

Han hade såklart beställt masken på nätet och den låg i brevlådan när vi var uppe och hämtade posten. Han gömde den i en byxficka som den illvilliga TYP han är och där låg den medan vi satt och njöt av värmen och fångade pokémons, medan vi var och handlade, medan vi åt, medan jag var trevlig och tålmodig med hans förbannade pokémons. Ända till jag gick och lade mig och då smög han in och körde upp ansiktet i fejan på mig.

Jag är livrädd för clowner och dockor. Även om dockor är lite udda så är väl clowner fullkomligt vidriga och det tycker väl nästan alla? Alla utom hundar i alla fall, för hundar tycker att det är JÄTTEROLIGT.

De hade världens roligaste avslutning på sin kväll och det har aldrig varit så kul för två hundar att gå och lägga sig.

Nu vet ni varför blogginlägget avslutades lite bryskt och varför ingen domare någonsin skulle döma mig för mord.

Varför lär jag mig inte? Så här i efterhand vet jag ju att det var sattyg på gång, han kan aldrig dölja det. Däremot kan han hoppas på att jag är disträ.

Det är dags att ägna orimligt mycket tid åt att planera hämnd.

Jag skall bara ta en eftermiddagslur först, eftersom jag inte sov så mycket inatt.

AV FÖRKLARLIGA SKÄL.


Postat 14:41 i Hundarna, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv, Sömn av
34 kommentarer

Okay, en grupp för gamla spelare som hänger här inne?

14 kommentarer

Vad tror ni om det? På Facebook alltså?

Ikväll satt tant och farbror på torget, omringade av kids på sparkcykel (det heter inte ens sparkcykel va?), och fångade pockisar från tre lurade pokéstops.

Cadierbaren på Grand i all ära, men att sitta här den 14 september i 25-gradig värme och luftfuktighet jämförbar med Thailand, det är en sällsam känsla.


Farbror har som vanligt en rörläggarröv där det inte bara får plats enkronor. Man skulle kunna kasta ner hela plånboken utan att han hade märkt det. Kanske även handväskan.

Om man bortser från att utbudet av pokémons är ungefär en miljon gånger bättre på Grand får man nog lov att säga att det är ett ganska trevligt ställe att jaga pokémons. Man bör då även bortse från att vädret är ganska ovanligt. Det hade varit synnerligen otrevligt att sitta där i normalt septemberväder med regn på tvären och ruggig blötkyla in i benmärgen. Men en kväll som den här, galaxer i mina braxer, som Kapten Zoom sade.

Jag lyckades skrapa ihop ett gäng så jag kunde evolva och få tre nya i Pokédexen. 

Men vad säger ni om en grupp på FB där vi kan hänga och peppa varandra, vara superpepp och ivrigt heja på de som inte har börjat spela än så att de faktiskt gör just det.

Medan ni funderar över det skall jag gå och ta livet av maken. Långsamt och plågsamt. Och jag kan lova att alla domare i världen kommer ha förståelse och ingen kommer straffa mig.

Jag lovar också att berätta anledningen imorgon. När vilopulsen har gått ner och händerna har slutat darra. Då skall jag även berätta vilken jävla häxa jag är när jag råkar träffa Hondjur på Coop.

Imorgon alltså. Nu skall jag andas i påse och fundera över olika tortyrtekniker.


Postat 0:23 i Klimakteriekossan, Kompisar, Pest och kolera av
14 kommentarer

I väntan på Godot

41 kommentarer

Tänker jag fortsätta prata om Pokémon. Och vilket tvättäkta pokè-mongo jag har blivit, för jag älskar mina små figurer. De är snälla. Gör ni som jag och liksom kollar igenom status när ni ändå nattar för kvällen. Som tex ändringar i vad behöver jag-listan? Nu behöver jag bara en Oddish, en Clefairy och en Ponyta för att kunna evolva (OCH FÅ YTTERLIGARE EN I POKÉDEX).

Och så snubblar man över hånfulla bilder på FB. Som den här, det var i alla fall den senaste jag såg.


Jag är ju 40+ och njuter med mina Jigglypuffs. Man skulle snara kunna vända den direkt in i mål, tror folk att det finns “någon annan” som skall bekosta välfärden för oss???

Hahaha! Med det sagt fortsätter jag gulla med mina pockisar. Vi kallar dem så här hemma och det känns lite som att gå ut och plocka kantareller. När man kommer hem rensar man den. Ett litet harmlöst spel som gör så mycket för så många. Herregud, till och med kidsen pratar ju med tanten i ullklänning och för stora glasögon när det visar sig att vi har gemensam mark att stå på. Urgulliga.

Jag har dessutom ett halvskrivet inlägg som bara måste få komma ut innan det spiller över mer och mer. Innan det har fått komma ut kommer jag ha skrivkramp. Det är alltså inget som är i affekt längre, vilket är bra och att jag har gått i ullstrumpor jättelänge har ju ändå inte hjälpt. Och jag tror att en del av er vet ungefär vad det handlar om och att jag hållit det inom mig orimligt länge.

Men under tiden pratar vi pockisar. Nu när jag ändå nattar mina. Och så kan jag visa mitt Pokédex.

 




Jag kläcker, jag hänger på pokéstops med de andra barnen i småstaden och jag går (sjuk praktisk promenadapp för de lite tävlingsinriktade.

Jag har konstaterat en sak, det är en väldig skillnad mellan Strömstad och Stockholm, och då har jag inte ens varit i Gamla Stan än, där Pokémons trillar som fallfrukt i huvudet.

Driften att gå omkring i Gamla Stan är enorm! 

Den enda som verkligen irriterar mig är Kabuto. Jag fångade EN och sen dess har jag inte sett den igen. Och jag vill ha en Snorlax så gärna att…ja…jag vet inte vad jag skulle göra för en Snorlax. Men istället har jag två Pikachu, ingen från ägg med extra godis.

Vad har ni där ni bor? Jag gillade ju upplägget på Grand. Två lurade pokéstops och vi bara plockade massor av olika. Kan vi enas om något ställe som verkar himla bra och åka dit med våra spel och ett par batteripack?

Här har vi drösvis av Drowzee, fiskar (obviously) och maneter. Förvånansvärt många blommor och larver. 

Vad har ni?

Eller så åker vi helt sonika till Gamla Stan. 

Det är avkopplande att jaga pokemons.


Postat 1:56 i Uncategorized av
41 kommentarer

Soffa provlegad under fredagsfilm

32 kommentarer

Och det var jättelängesedan jag nästan somnade minst femton gånger under EN film, vilket ger soffan klart godkänt medan filmen inte får särskilt bra betyg. Filmen får inte betyg alls faktiskt, så himla dålig var den. Den senaste Bourne-filmen, riktigt usel. Ingen dialog och flera stycken orimligt långa biljakter. De kvaddade fler bilar än vad de yppade ord. Med tanke på vilka skådisar som var med kändes det som ett sällsynt slöseri på kvalitetsagerande. Tommy Lee Jones, Matt Damon, Alicia Wiklander och Julia Stiles. Eller ja, kanske logiskt? De hade inte råd med manusförfattare efter att ha anställt skådisarna?

De hade lika gärna kunnat ha finska statister i huvudrollerna eftersom a) de ändå inte sa något och b) när de väl sa något tillförde det inget till handlingen utan var helt orelaterat. En minut in i filmen presenterades något som hette Iron Hand. Saker som presenteras i början av böcker och filmer brukar vara väsentligt för handlingen och det är såklart ingen slump. Det ingår typ i grundkursen för spänningshöjande åtgärder för bok- och manusförfattare.

Jag vet fortfarande inte vad det är och nu är filmen slut.

Dessutom brukar jag vara en någorlunda tyst filmkollare, men ikväll tror jag att jag frågade maken vem som jagade och vem som blev jagad varje gång de sprang omkring ackompanjerade av dramatisk musik. Och varje gång Tommy Lee Jones pratade i telefon frågade jag vem han pratade med, det fattade jag inte en enda gång.

Någon skulle avslöja något á la Assange kändes det som. Bourne såklart. Bourne blev jagad av CIA och Bourne i sin tur jagade någon annan. Eller flera andra, fortfarande oklart om alla han jagade var på samma sida. Borne fick till synes helt slumpmässig hjälp av någon som inte varken kände honom eller kände till honom sedan tidigare. Också oklart varför, kanske framstod han bara som en hyvens snubbe. Med pistoler.

Här ligger jag på min nya godkända soffa och har ingen aning om vad jag just tittat på, men dåligt var det i alla fall.

Mitt minne är inte bra så jag minns inte riktigt om jag någonsin tagit kort på det hemska vardagsrummet. Ursäkta upprepning om jag redan har gjort det, eftersom jag för säkerhets skull tog en förebild i förrgår. 


Det enda fina i bild är min lilla trattkantarell till vänster i bild. Och mattan. Mattan tycker jag väldigt mycket om. Den har bara ingen fördelaktig placering. 

Jag vet inte om det syns hur små sofforna är, så ni får bara ta mig på orden. Det är en tresitssoffa och en tvåsitssoffa som jag älskade när jag köpte dem. På den tiden var det modernt med hörnsoffor i fuskskinn och lampa med ståltentakler i hörnet. Att hitta en soffa i skinn som inte var en hörnsoffa och därtill blå utan att bli ruinerad var omöjligt. Sedan hittade jag de här två Barbiesofforna och var jätteglad. Det ligger ju inte för mig att slänga saker och som vi vet är jag ju värdelös på inredning så när det var dags att möblera torpet gjorde man som Kajsa Warg. Man tog det man hade och allt var bättre än bäddsoffan med musbajs som stod här innan. Då blev det 90-tal med skinnsoffor och väldigt mycket furu.

Det syns kanske inte heller hur överdimensionerat soffbordet är? När hundarna går runt bordet river svansarna ner allt i varje sväng och hörnen ger blåmärke på knä.

Förståååååår ni varför jag behöver hjälp nu? Det enda positiva är att jag åtminstone besitter tillräckligt mycket självinsikt för att se att allt är fult.

Istället för att fokusera inomhus har ju kära maken dessutom lagt ner en förmögenhet på att hålla på och bygga sitt garage som ingen förstår vad han skall ha till. Varje gång jag har slitit mitt hår i förtvivlan över inomhuset har han svarat att det självklart skall fixas men det är ju ingen idé att fixa med nya möbler förrän vi har tagit hit snickare och målat och gjort sådana saker som en snickare gör.

Nu har han gullat med garaget sedan i november förra året och det är fortfarande inte klart. Men till det köper han inredning hela tiden. Garaget kommer aldrig bli färdigt för det är så vansinnigt roligt att hålla på med. Han kommer aldrig ta initiativ att kalla hit snickare för att fixa väggarna här nere, på övervåningen och för att styra upp trappan.

Soffan gjorde det lättare att andas i vardagsrummet. Jag tror det är första gången jag ligger i soffan här, minimal skinnsoffa är så oerhört obekvämt. Och den är nougatbrun, eftersom ni talade om för mig att nougatbrunt och turkos passar finfint ihop. Nougatbrunt passar även väldigt bra ihop med lösspringande hundtassavtryck. Nougatbrunt blev riktigt fint.

Nu ser det ut så här.


Soffbordet åkte ut i garaget och fram kom sidobordet istället.

Det blev till och med mys på riktigt.


För jag fick feeling. Divan på divanen och jag stormtrivs tydligen så mycket att jag bara fortsätter prata skit under min filt på andra sidan soffan.

Hundarna har inte riktigt haft några åsikter än. Eller jo, de verkar tycka att den är riktigt bra när den är tom. Skinn är ju bra att liksom “slajda” ner i perfekt position och det går ju inte här. Stor ligger i knävecket på mig och den lille på golvet. Jag får återkomma med eventuella klagomål.

Nu skall jag vara tyst och inte skriva mer trams. Men jag är väldigt nöjd, för den var billig också.

Ibland är jag dumsnål. Det är inte ofta, men ibland.


Postat 23:57 i Klimakteriekossan, Shopping av
32 kommentarer