Fortfarande frustrerad och på gränsen …

6 kommentarer

För givetvis har den lilla svarta nosen inte kommit hem än. Och siktats någonstans av vare sig oss eller hundarna.

Vilket gör mig så ledsen att jag mår lite illa. Hade hon inte varit en inneskyggis hade jag varit lite coolare, men nu är hon ju det. Även om hon har övat på utegångar ganska mycket i perioder så har hon inte övat så HÄR mycket. Det är som sagt något som inte stämmer. Intuitionen och magkänslan är skit rent ut sagt.

Idag har maken och hundarna jouren på torpet medan jag försöker tänka på annat genom att ta med Céline till Liseberg. Hon har längtat efter att åka upp och ner och in och ut sedan i vintras. Jag lider vid bara tanken och har därmed klokt nog raggat upp en annan tonåring. Dottern till kamrat från Borås. De som brukar vara här en vecka varje sommar.

Han kör dit sin extremt tonåriga dotter och lämnar henne i min ömma vård. Med “dit” menar jag Liseberg, så vi möts där. Dessutom skall jag ta med mig styvmodern och sexåriga systerdottern.

En 15-åring, en fjorton-soon-to-be-femtonåring och en sexåring. Det finns enklare sätt att bli ett nervöst vrak har jag hört. Jag är GLAD att styvmodern följer med som extravuxen. Eftersom jag mår illa redan innan vi har åkt och jag ens har sett de vidriga karusellerna på avstånd.

Nu är det dags.

Jag tar emot alla tips just nu. Allt från spåtanter till spårhundar (jag skall jaga fatt på ID-hund igen).

Sen skall jag gå och smyggråta på Liseberg.

Det är så många som gråter där ändå så jag kommer knappt märkas gissar jag.


Postat 10:48 i Dagens aktivitet, Katten, Klimakteriekossan, Kompisar av
6 kommentarer

Nej, lilla Mini är inte hemma :(

29 kommentarer

Det är bäst jag börjar så. Då vet ni det jag vet och det är inte mer än så. Och jag är frustrerad, ledsen, arg, orolig på en och samma gång. Vet inte om det finns ett enda ord för den där samlingen av känslor man får när en pälsbäbis är borta.

Men jag måste skriva om tipset Marie lämnade i kommentarerna. Sök på ID-hund. Där står det både hur man gör om en katt eller hund försvinner och i vissa områden har de hundar som kan söka upp djur som gått vilse. Vi hade turen att ha en sådan sökhund precis nästgårds, på Koster, men oturen att hunden hade skadat tassen och behövde vila. 

Jag visste inte om ID-hund innan. Det är ju som ett Missing People fast för djur? 

Fan, jag kan bli så trött på att det inte finns vettig och centraliserad hjälp för djur och när någon kommer på något fantastiskt bra (som tex Djurambulansen) så skall det vara vara svårt och ofta falla på byråkrati.

Sedan, och nu kommer jag ryta ordentligt här, är det förbannat ansvarslöst och slarvigt att ha husdjur och inte ha försäkring på dem. Har man råd med ett djur så har man råd med försäkringen. Precis som man har råd att köpa mat och allt annat som behövs. Det här är min arga sida. Det är lätt att även bli arg på hela världen när man är ledsen. Men det här är åtminstone åsikter jag står för oavsett humör, men kanske skriver lite mildare om i vanliga fall.

Det är åt helvete för enkelt att bara skaffa sig ett djur, särskilt katt eftersom det finns ett överflöd av kissar pga idioter. Katter kostar därmed alldeles för ofta inget alls i inköp och då finns det alldeles för många som anser sig ha råd. För de skiter i att ta reda på vad man behöver göra för att katten skall ha det bra. Det är ju ändå “bara” en katt. Det har gett katten så låg status att folk i det närmaste blir CHOCKADE över att en katt kan kosta pengar. 

Efter det kommer blandrashundar. Grundprincipen är likadan. De är billiga i inköp.

Låga priser har lättare att locka till sig fel sorts köpare. Långt ifrån alla såklart, men en del. 

Jag förstår inte och kommer aldrig förstå varför det är skillnad på djur som kostar en halv förmögenhet i inköp och djur som kostar ingenting. För oavsett inköpspris behöver alla samma sak. Kärlek och omvårdnad. Det sistnämnda kostar pengar och brukar, för de snälla och logiska, komma automatiskt med det förstnämnda. 

Nästa chock för idiotiska djurägare brukar komma vid första veterinärbesöket. Som i princip alltid är akut för idiotiska mattemammor (och pappor). Det där med årliga hälsokontroller och vaccinationer, det vet man ju inte om. Det är svindyrt att gå till doktorn med ett husdjur eftersom djursjukvård inte är subventionerat på samma sätt som människosjukvård.

Tänk alla kvällar och nätter jag har suttit på Blå Stjärnans Djursjukhus för att något akut har hänt (det händer ju såklart alla, men jag åker hellre en gång i “onödan”) och nästan varje gång kommer minst en idiot med sitt djur som blivit bitet/brutit ett ben/fått akut sjukdom och det slutar med avlivning enbart för att det är det billigaste alternativet. Det har hänt att jag har hört folk fråga, som om de vore på en restaurang och tittar på menyn, “jamen vad är billigast att göra då?”. Då har det även hänt att jag får bita mig fast i soffan för att inte nita puckad person.

Så länge djur anses vara en tingest i lagens ögon och så länge djur, av fler anledningar än så, har låg status kommer inget att ändras.

Mini kostade ingenting när hon var åtta veckor och flyttade hem till oss. Men hon fick veterinärbesiktning, vaccinationer och efter ett par månader blev hon steriliserad. Hon hade inte betytt mer om hon hade kostat en miljon.

Och jag är arg och ledsen för att jag inte vet var hon är, när hon var så glad och lycklig över att ha börjat våga skutta utomhus efter så många frivilliga år inne blev hon mer och mer MODIG.

Magkänslan är inte bra nu. Även om fem dagar inte låter mycket med en kisse så är det jättemycket när vi inte sett så mycket som svanstippen på henne och hon har inte rört sin mat i ladan.

Vi måste hitta henne. På något sätt. Jag är inte främmande för några förslag. Och det är alltid någon hemma på torpet sedan ett par dagar tillbaka ifall hon skulle skymtas någonstans. Just nu är det maken. Jag är ändå helt värdelös och går bara där och gråter och snörvlar medan jag klappar på Minis saker och försöker få henne att tala om var hon är medelst telepati.

Istället är jag i stan. Johanna kom förbi (hur förbi det nu är att åka via Strömstad på väg från Skillingaryd till Stockholm) och lämnade avkomman Céline i min vård för ett tag framöver. Så länge torpet aldrig är obemannat och jag har en man som spenderar 90% av sin dag utomhus där Mini har dykt upp tidigare och han går åtminstone inte runt och fulgråter som jag. Män kan tydligen vara störtoroliga utan att gråta. Då är det bättre att han tar mitt skift med, jag får något annat att tänka på och när jag vill gråta en skvätt kan Céline klappa på mig.

Förut idag när de kom fikade vi på båten innan Johanna åkte vidare. Då kom den här killen och hälsade på och pussade på sin mamma. Herregud som Liten saknar Mini, de två var ju ett team. 

Ludde behövde också tänka på annat. Tydligen.


Jag längtar så mycket efter Mini att en del av mitt hjärta har gått sönder.


Postat 21:47 i Idioter, Katten, Kompisar av
29 kommentarer

Vad GÖR man när man inte kan göra något?

37 kommentarer

Mini knatade ut till midsommar. Hon låg mer eller mindre i bakhåll när det var hundutsläpp på kvällen och sedan sprang hon ut genom dörren i deras kölvatten fast åt ett helt annat håll.

Detta var sent på torsdag, nästan natten till fredag, så midsommarafton alltså.

Hon har ju börjat göra så, liksom öva sig på att vara ute, problemen kommer ju när hon vill in igen. Den delen har hon inte greppat. Då får man ha koll på om hon är i krypgrunden eller i ladan och så får man gå dit med en öppnad burk Väldigt God Mat så hon kommer fram/ner/ut från var hon nu råkar ligga. Sedan tar man henne under armen, bär in henne och matar henne. Sedan tvättar hon sig och så sover hon i dagarna tre, lyckligt full av nya intryck.

Den här gången är det inte så. Det är något som inte stämmer och NU är det katastrof på riktigt. Hon är inte i krypgrunden och i ladan går inte att se varje vrå, MEN jag har varit ute i svinottan alla dagar sedan hon gick ut och försökt prata fram henne med god mat i handen. Så tidigt på morgonen att inte ens hussvalorna har vaknat och börjat flyga fram och tillbaka i ladan. Och det är knäpptyst överallt. Första morgonen vet jag att hon fortfarande är ointresserad av både mig och mat och då stannar hon där hon är för att allt är så himla spännande, ser man henne inte då är hon “borta”.

Nu har hon varit borta fyra nätter och jag har varken sett henne eller hört henne en enda gång. Maken har inte sett henne heller. Jag letar på morgonen, båda letar på dagen och sedan fortsätter han att leta under sitt kvällskift utomhus.

Först tänkte jag att jag behövde öva jag med. På att inte vara så överdrivet hönsig. Jag är den sortens mattemamma att jag reagerar om någon av fyrbeningarna så mycket som nyser i fel riktning. Oftast med läskigt rätt intuition dock. Men det här var en övning för mig med, eftersom Mini faktiskt gillar att gå ut även om hon inte vet hur man går hem.

Men nu är det verkligen jättefel. Det är fel att hon gick ut på kvällen (natten), det är fel att vi inte ser skymten av henne på något av “hennes” ställen och nu är det fel för hon borde vara jättehungrig och komma fram. Allt är fel och blev fel från början. Det där med att gå ut på natten har hon ju aldrig gjort innan och det betyder ju att allt är som mest spännande när skogens alla djur är ute och jagar. Bara tanken på en liten Mini som dansar runt och det räcker med ett extra fint grässtrå för att lyckan skall vara gjord samtidigt som alla hemska djur (vilka?) ligger i bakhåll.

Nä, det stämmer inte med natten och det stämmer inte att vi inte har sett henne på inspektionsrundorna. Sedan har hon ju utökat antalet “trygga platser” en gång redan och borde rimligtvis kunna göra det ytterligare en gång. Först var det ju bara krypgrunden och efter ett antal veckor och gömningar där upptäckte hon att ladan var en trevlig plats. Där har hon varit de senaste gångerna. Perfekt att ligga högt uppe på en flyttkartong och ha koll.  Såvitt jag vet har vi inga fler ställen att gömma sig.

Fördelen med torpet är att det inte finns vägar med bilar och grannar som kan råka stänga in henne någonstans. Nackdelen med torpet är att det inte finns några grannar man kan fråga och så finns det hemska djur i skogen.

I vilket fall som helst så är det status PANIK på den här mattemamman nu.

Igår eftermiddag hade jag satt som gräns. Igår eftermiddag var det fortfarande rimligt. Efter det skulle jag få lov att få panik om hon inte hade visat sin fina lilla svarta näsa.

Vatten och mat finns, men vad gör man nu då?

Det här med att inte VETA är ju det värsta som finns och hur många gånger kan man gå omkring i ladan och locka?

Nästa steg för min del är att flytta ut till ladan och sova på huggkubben bredvid flyttkartongerna.

För att inte prata om hur tomt det är här inne.

IMG_8608

Ursäkta, men nu skall jag gå ut i ladan igen.

Jag antar att jag inte behöver förklara känslan för någon, men hur letar man efter en katt som inte har gått kursen i hur man går hem och ber om att få komma in?


Postat 12:31 i Katten, Klimakteriekossan av
37 kommentarer

Inte en enda fasad på riktigt

31 kommentarer

En del inlägg är ju ofta ganska lätt att se om det är framkrystat och bara visar den tjusigare sidan av livet. Den där man vill visa för att det är så man önskar att man hade det och det är framför allt väldigt viktigt att andra tror att man har det så.

Min förhoppning är att jag inte framstår som en streber. För det är jag inte. Men jag är däremot både tacksam och medveten om att jag har det ganska bra. Extra medveten blir man bara man öppnar en dagstidning eller varje gång man tittar på nyheterna. Mitt behov av rosenskimrande fasad är dock icke-existerande. Det är inte viktigt för mig att andra tror att mitt liv är fyllt av flärd (som om det nu ens går att tro det på torpet?) och jag är inte särskilt avundsjuk på andras liv. Jag är en alldeles lagom tjock kvinna, något äldre än mina bästa år, med hyfsad självkänsla och mycket mer behövs inte för att fatta att de med fasaderna, det är nog de som kanske mår lite dåligt egentligen. Sen finns det givetvis ett fåtal som bara vill visa den fina sidan för att de egentligen har rätt fula personligheter.

Komplicerat det där. Jag tycker om verkligheten med allt vad det innebär och jag gillar fina foton. Givetvis även hundar och katter, jag älskar hundar och katter. Och havet. Det finns väldigt mycket jag tycker om och jag tycker inte om fejk.

Men idag blev det en sådan där dag som jag nästan inte vågar blogga om. En helt oplanerad dag på sjön tack vare överraskande fantastiskt väder. En sådan där dag som om jag hade sett den på bild hos någon annan, medan jag själv satt i drivis och hagelstormar, så kan det hända att jag hade muttrat lite ofint. Men jag måste dela med mig, för det var årets första av så orimligt många saker. Viktigast av allt, det var sommarens första båttur. Och det var ingen av oss som trodde att vädret skulle visa sig från sin soliga sida igår när vi satt i kylig dimma och väntade på regnet hela kvällen.

Vilket oerhört glad överraskning?

Vi åkte till Alaska för att mamma så gärna ville dit. Det ligger så nära småstaden att man kan säga spottavstånd och vi passerar det ett oräkneligt antal gånger varje sommar, men jag har inte gått i land på många år. Googla det för att få mer information, men det är nog ett av de vackraste ställena i krokarna. En vansinnigt cool kvinna som hette Hilma emigrerade till just Alaska under guldruschen i slutet av 1800-talet för att vara med och vaska, sedan kom hon hem igen, ärvde en ganska stor del av en ö som hon bit för bit och alldeles själv byggde om till ett paradis. Medan hon bodde där i sin ensamhet. Det är riktigt imponerande för en kvinna på den tiden (det är imponerande ändå tänker jag). När hon dog 1965 tog någon (jag tror kommunen) över skötseln och det har de gjort bra. Tänk alla dessa stenar som hon har släpat omkring på.

Om man bortser från att tilläggning vid bryggan som vanligt utfördes medelst gap, skrik och svordomar för att tankeläsning FORTFARANDE inte fungerar på båten konstigt nog. Men resten var vackert. Så vackert att bilderna får tala för sig själva och jag håller käft för en gång skull.

IMG_0668 IMG_0665 IMG_0666

På väg dit med ömma mamman, styvfadern och maken. Skinande glad familj och inte en enda svordom har uttalats. Än.

Sedan svor vi. Bara jag och maken såklart och så gick det bra som vanligt och så knatade vi runt på Alaska. En badade och det var inte den här badkrukan. Mamma har betydligt mer gemensamt med sälar om man ser till hennes badande i tid och otid, min likhet är mer kroppsformen. Genen muterade alldeles tydligt på något sätt när den gick från henne till mig. Jag älskar havet men inte när det är under 20 grader.

IMG_0688 IMG_0685 IMG_0684 IMG_0675

Jag är verkligen brunbränd. Herregud, det går inte ens att se skillnad på dagens klänning och mina armar och ben.

 

FullSizeRender-7 FullSizeRender-6 FullSizeRender-5

Råkar ni befinna er i krokarna på semester, åk då hit. Det går båtturer till Alaska om man inte har eget flytetyg.

Jag kan inte sluta fundera över detta kånkande på stenar som Hilma pysslade med. Och blommor och trädgård och huset som hon bodde i som inte finns mer.

Vilken läskigt bra dag.

Det betyder egentligen bara att jag måste skynda mig att gå och lägga mig så jag inte jinxar det genom att skriva så. Det finns ju fortfarande en och en halvtimma kvar av dagen att gå åt skogen.

Eller också går jag och lägger mig för att jag är dödstrött. Och numera väldigt solbränd på ena armen.

En riktigt schysst bonnabränna har jag lyckats med idag och jag har ingen aning hur det har gått till att det bara har hamnat på ena armen.


Postat 22:33 i Dagens aktivitet, Familjen, Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
31 kommentarer

Midsommar och Brexit alltså?

13 kommentarer

Här sitter jag i underklänning och väntar på lite midsommarfeeling. Den kommer inte eftersom nyheterna har gått på repeat sedan imorse och jag försöker få in i skallen att Storbrittanien inte vill vara med i EU längre.

I ALLA fall. I år blir midsommar lite alternativ eftersom den inte blir på ön. Därav underklänningen, jag har inte riktigt börjat klä på mig än. Vi skall käka sill och potatis med mamma och styvfadern på båten medan vi bryggseglar. Förhoppningsvis med lite trevlig utsikt över glada midsommarfirare i stan. Jag minns inte när jag var i stan en midsommarafton senast, 1995 kanske?

Med det sagt önskar jag alla som antagligen redan börjat fira en FANTASTISK afton. Med sju sorters blommor, trevligt sällskap eller inget sällskap alls (vad man nu önskar) och massvis med god mat.

Förlåt. Jag är verkligen usel på de här upptrissade högtiderna.

Jag önskar en fantastiskt trevlig dag istället. Vad man nu än väljer att göra och med vem.

IMG_0946


Postat 15:34 i Klimakteriekossan av
13 kommentarer