Om man skulle lära sig lyssna någon gång?

30 kommentarer

Det här har jag berättat förut, att jag inte alltid tar in all medicinsk information när det blir för mycket. Antingen för mycket som jag inte förstår (vilket är väldigt mycket) eller om det är saker jag inte riktigt vill veta och förstå. Det här skulle visa sig bli en kombination, det som jag nu faktiskt lyssnade på för sisådär en vecka sedan. Maken var ju med förrförra gången hos smärtkliniken för att han har lite svårt att förstå sjukdomar som inte syns eller är exempelvis gipsade. När han och doktorn pratade gjorde jag som jag brukar, jag fejdar ut och börjar fantisera om helt andra saker som tex varför jag inte hittat någon Snorlax än och var de egentligen finns, var mina svarta byxor ligger efter att mamma designade om garderoben, för jag vill hemskt gärna ha dem till en av mina nya blusar och apropå blusar äger jag bara ett par shorts som jag får på mig, det räcker inte när man har tänkt vara på sjön i fyra veckor.

Sedan hörde jag att de pratade om isbrytare och då insåg jag att de var färdiga med mig. Ymer specifikt pratade de om. I vilket fall som helst var det ju skitbra för maken lyssnade, fattade kanske inte allt i detalj, men tillräckligt mycket för att fatta att långvarig smärta fuckar upp hjärnan och hjärnan bestämmer ju ganska mycket. Som tex är jag inte särskilt spontan längre. Tidigare var spontan my middle name. Skall vi göra något nu vill jag helst veta om det dagen innan och även vilken tid. Klockslaget “när vi vaknar och är klara” fungerar dessvärre inte längre. Det är såklart dödstrist, men inget jag kan rå för. En sak i taget liksom. 

Dessutom. Är avgångstid kvart i elva, då måste jag gå upp senast klockan åtta. För jag måste ta det lugnt. För fem, sex år sedan gick jag upp tio minuter innan avgång. Rusade in i duschen medan jag chillade lite där, det var sas mitt uppvak. En minut för kläder och sedan satt tidsoptimisten i bilen tio i elva istället för kvart i.

Vissa dagar kan humöret vara så här:


Andra dagar, oftast dagar i anknytning till ovan humör och särskilt om det har krävt socialisering får jag ont, blir tyst och tillbakadragen och vill vila. Om det inte passar sig att vila då, pga eventuella besökare som skall roas eller andra åtaganden blir det ju bara värre och värre.

Det har tex slagit mig att jag ÄLSKAR vår och sommar precis som vanligt, men hatar att folk vill hälsa på hela tiden. Dessutom är vi generellt skitdåliga på att säga nej. Förra sommaren sumpade vi ju helt pga det ständiga ja-sägandet. Helt plötsligt var kalendern i slutet av september och det fanns inte en enda vecka över för oss och båten. Och då blir vi orimligt förbannade på varandra. Nu var det nära att det hände igen eftersom vi skulle åkt Dalslands Kanal måndagen efter midsommarhelgen, men istället var vi så jävla sjuka. Sådant kan man ju inte kontrollera, men för varje dag som gick efter måndagen blev det bara mer stress för att en dag försvann och eftersom maken blev sjuk först och därmed hyfsat frisk först. På torsdag eftermiddag satt vi och pratade om avgång fredag och då hade jag ingen framförhållning och gick sönder.

Där någonstans började jag fundera över vad doktorn faktiskt sagt till maken. Någonstans ringde en klocka och jag fick för mig att doktorn hade pratat om fibromyalgi. Som jag ändå inte hade en aning om vad det var. Däremot känner jag ju människor som har det och det verkar dödstrist. Och jättehemskt.

Maken kom inte riktigt ihåg, men kände igen det. Jag tittade på Svenska Fibroförfundets hemsida (tror jag det var) och ALLA symtom stämde utom kanske ett. Då stängde jag av datorn, hade turen att få en tid hos smärtdoktorn hasta pronto och så skrev jag en lista på saker jag skulle fråga. En fråga var såklart om jag har just fibromyalgi och varför jag inte vet om det i så fall. Fortfarande ganska övertygad om att allt är ålderns fel i kombination med smärta.

Det var ju inte så för det var ju fibromyalgi och det visste jag tydligen om eftersom han hade gjort testerna på mig och jag minns INTE det? Sedan förklarade han igen att om man går med ett svårt smärttillstånd väldigt länge då är det något med hjärnan och till slut fibromyalgi. Typ något i stil med att nästan alla kroniska smärttillstånd utvecklas fel om man inte får hjälp och det har jag ju inte fått. På många många år. Trots att jag har bönat och bett. Vad jag däremot har fått är en extremt ingående undersökning, nästan två veckor av kliniska tester och alla slags röntgen man kan få där det slagits fast samma sak i en 20-sidig papperslunta. I korta drag står det bara att vänsterhanden lagt av. Man kunde operera, men det var inte att rekommendera. När jag kom till smärtkliniken visade det sig att man inte alls kunde ha opererat heller, för det skulle gjorts inom två år. När jag kom till smärtkliniken hade det gått cirka sex år.

Så, jag har fibromyalgi. Vilket är vad jag behandlats för i ett och ett halvt år.

Jag vet ju att det inte är ovanligt, särskilt inte bland kvinnor. Jag vet att ni är ett par som har det.

Vad gör man nu då? Det är något som skaver, men jag vet inte vad och jag var helt medveten om kronisk smärta, men inte det här. Även om handsken passar så att säga.

Kan vi prata om det här? Nästan det bästa semestersamtalsämnet jag någonsin kommit på faktiskt.


Postat 7:52 i Klimakteriekossan av
30 kommentarer

En snabb grej…

15 kommentarer

Så jävla trött jag blir på mig själv. Exakt NU förstår jag hur jag somnade inatt. Med telefonen i handen och ett blogginlägg där det fattades två bokstäver. Och NU tyckte jag att det var konstigt att ingen hade blippat i kommentarerna. För att jag skulle fortsätta rita och berätta om midsommar. Det är inte första gången jag söver mig själv genom att blogga i sängen. Antagligen inte sista heller. 

≧◔◡◔≦   ≧◔◡◔≦   ≧◔◡◔≦   ≧◔◡◔≦

…innan nästa hostattack. Även om jag är bättre så är jag inte frisk. Midsommar firades för övrigt på ön och där gjorde jag slut på de absolut sista krafterna jag hade. Givetvis gjorde jag det, eftersom planen var att vi skulle börja åka semester i Dalslands Kanal i måndags.
Ömma Mamman och styvfadern kom på midsommar. Vi åkte till ön. Jag tittade på när alla andra hade roligt och inget var gott att äta så jag fick inte ens sill. Taggtråd och mat är en särdeles dålig kombo.

Jag körde ända in i kaklet på aftonen och sedan dess har jag legat. Tur att man har självgående gäster.

I vilket fall som helst fick jag ett sms av syrran på midsommardagen. Som såg ut så här:


Jag hade verkligen ingen aning om att han hade köpt hundfejkbajs och lämnat över det direkt när vi kom. Och att barnen plus cirka vuxen make hade rusat iväg och lagt det i syrrans säng precis före maten och han glömde berätta det.

Så himla ovanligt att en man glömmer berätta något, men han borde ju trots allt tänkt på det när det handlade om bajs?

Inte ens då alltså?

Först fattade jag med andra ord inget alls när jag läste messet. Sedan fattade jag och skratthostade så jag kissade på mig. Det är ju så roligt att det är värt det.

Imorgon skall jag berätta om midsommar. Och att mamma städade mitt hus medan make och styvfar färdigställde båten och gjorde tusen andra sysslor medan jag hostade och sov.  Som omväxling, eftersom det sägs vara muntert, sov jag och hostade.

Och det ska göra nu med. Sova och hosta.

En midsommar med variation.

Vad har ni gjort? Berätta roliga saker så jag kan leva genom er, för det här har var dödstrist. Idag har jag exempelvis borstat håret och passat på att få minst 50 knotttbett.


Postat 16:20 i Klimakteriekossan av
15 kommentarer

X antal saker jag aldrig trodde jag skulle göra idag om jag fått frågan för ett par år sedan

26 kommentarer

Och är det något Finemangskan INTE är så är det naiv. I alla fall inte på ett negativt sätt. Då är vi naiva lite till mans. Kanske lite då. Hehehe.

Det här är bra. Riktigt bra och precis så modigt som man inte vet om det verkligen är eller om man överdriver sin egen betydelse. Men så viktig är den. Ungefär som havets betydelse för sjöfarten. Jag har såklart inte redigerat bort en endaste mening. Hej, jag är faktiskt ordförande i föreningen för överanvändande av ord. Det här var ju nästan…lagom? 😉

Det är dödsläskigt att separera och helt plötsligt vara tvungen att ro fan i land när man har honom i båten. Och nu menar jag såklart inte Sumpan.

Men jag vill gärna veta om det är någon mer som tycker att Mia Skäringer och Erik Haag skall spela huvudrollerna i “Finemangskan blir förälskad och flyttar ihop”.

Here goes FIIIINEEEEMAAAANGSKAAAAN!

Hej Alla!

Finemangskan här! Jag vill fortsätta att vara naiv och tro att jag är anonym här. (Ja,jag vet…”idiot”.)

Men. I denna anonymitet så ska jag fullkomligt öppna mitt hjärta och faktiskt nudda i alla mina tre rubriker som Vickan gav mig.

För att bli lite inspirerad till detta maratonlånga (är det inte maratonlångt har Vickan redigerat mig…i en välgärning till er…) inlägg så har jag gått igenom mina instagrambilder.

Ja. På instagram heter jag @finemangskan (följ mig!!). jag blir väldigt sentimental när jag går igenom detta.

Rubriken är alltså: X antal saker som jag för 2 år sedan aldrig trodde jag skulle göra idag.

Vi kör va?

¤ Spela på trav.

¤ Se tillbaka på senaste året och fnittra glatt och konstatera- oj oj jag blev allt skild och vild.

¤ Ha ett sånt sjukt bekräftelsebehov.

¤ Se på damfotboll. (Och detta som ett resultat av mitt år som skild och vild)

¤ Bli sambo

¤ Gråta varje dag på jobbet. Och sen en skvätt hemma.

¤ Känna mig ensam

¤ Använda inhalator

¤ Säga: mina svärisar bor i Kungsängen-typ.

¤ Inte planera semestern mer än att “jag behöver kunna åka till Uppsala med kort varsel på grund av väldigt närstående viktig person ska opereras p.g.a cancerdiagnos

¤ Flytta. INOM Sunne. IHOP med en man.

¤ Skaru mä te Torsby? Det är en ljuvlig by.

¤ Inse att man har en obiologisk 16-årig lillasyster.

¤ Uttala orden, för 1,5 år sedan skiljde jag mig.

¤ Företagshälsovården? Ja gärna. Fröken prestationsprinsessa är nu sjuk av stressen.

¤ Äga flera Mikael Kors väskor, vad hände med snåljåpen?

¤ Sminka mig- varje dag!

¤ Säga: Min bästa kompis heter Åsa. Jag kände inte henne för två år sedan. Det är fint med vuxen vänskap. där vänskapen goes way beyond. Och den började utanför ett kopiatorsrum på jobbet.

¤ Du vet han som jobbar en trappa ner, det är mitt ex. Att varje arbetsdag, se att någon är kär, i mig. Och ibland stå i kö bakom denna man och tänka: han har jag sett naken. KONSTIGT. *skrattar på mig*

¤ Ha en sjuklig längtan efter barn.

¤ Göra slut med trevlig man på grund av att jag vill ju ha barn och han är “äldre”. Typ. OCH Försöka behålla den vänskapen. Har jag varit ihop med en så gammal man?

¤ Ha lite svårt att förhålla mig till varför jag behålla vänskapen. Kanske tacksamhet för den korta tid vi hade och vad bra den tiden var för mig.

¤ Skicka en tacksam tanke att jag som 34-åring faktiskt äntligen fick vara med om riktigt jävla bra sex. Det som jag klassar som bra förut.. HA!

¤ Sälja min bebis. Min katt. Min Zizzi. Vid skilsmässan sa jag: Du får ta vad som helst. Men jag ska ha Angry Birds-muggarna och katten. Och nu är hon borta. Fy fan vad ledsen jag är över att livet inte blev som jag önskat. Och att jag känner mig lättad över att inte ha dåligt samvete VARJE dag på grund av katten.

¤ Gråta hysteriskt när jag pratar med mina syskon. så jag pratar helst inte alls med dem. Moget.

¤ Tycka det är viktigt med vad jag har på mig. Hur jag ser ut.

¤ Göra naglarna på salong var femte vecka.

¤ Notera att vänskapen med flera vänner inte var så starkt att den tålde en flytt.

¤ Vara missunsam (bli ledsen) när någon berättar att den är gravid.

¤ Önskedrömma om ett bröllop med en fin man som sålt lägenhet och flyttar från Stockholm till MIG.

¤ Köra bil i “Stockholm”. Med Stockholm menar jag alltså kransorter. Typ Sumpan.

¤ Vara väldigt olikt mitt riktiga jag, på grund av stress på jobbet.

¤ Stå mot det faktum att jag på riktigt kan förlora någon som jag inte kan förlora. Jävla cancerskit.

¤ Jag bor alltså i hyresrätt. Ensam. Skild. VA FAN HÄNDE?

¤ Tänka: jag borde aldrig ha gift mig.

¤ Varje dag, skicka en tacksam tanke till Christina Stielli, som öppnade mina ögon, på riktigt.

¤ Leva livet som jag vill leva livet.

Planera för ett liv ihop med en man som är så jävla kär i mig att han flyttar bort från hela sitt gamla liv. För min skull. Och jag ska orka ta emot det.

Dessutom röker han, men fatta. Jag är ihop med en rökare. Så jävla konstigt. Jag lagar dessutom aldrig mat längre, det gör han.

Och vet ni…när jag kommer hem så är han i full färd med att städa. När han åker hem lämnar han en bukett blommor.

Och vet ni igen…Han sover med öronproppar, så jävla konstigt.

Eller kanske inte. Jag snarkar ju som en jävla dåre. Och svär som en borstbindare. Fast han snarkar med, det vill jag säga. Men jag sover ju genom ett jordskred ja..

Dessutom ska jag flytta ihop med en stockholmare. Alltså, fattar ni hur svårt vi har att prata med varandra?

Jag är alltså urvärmlänning. fast jag är inte från Torsby. De snackar konstigare än vad jag gör.

Han är från Stockholm. Jag pratar dessutom så jävla fort. Och pipigt. Nåväl.

Jag är nykär och ska flytta ihop med någon med skitkonstiga rutiner.

OCH jag har inte ens upptäckt en tiondel av dem än, fy fan. Det kommer bli vidrigt. Att stå ut. Med rutinerna. Och Humörsvägningarna, mina. Och hans alltså, att inte gå den där lätta vägen där man flyr. Utan stannar kvar…

Men alltså på riktigt hörrni, varför ger man sig in i nya relationer? Det är ju så läskigt, de relationer jag kan tagga med #skildochvild är ju en sak. Flyktigt. Härligt. Bekräftande. Och flyktigt. Och lite som det kommer sådär.

Men det här. Det här är ju på riktigt. Man måste väl dock vara modig.

Modig är att göra saker man inte vågar.
Jag ska berätta för er att jag är sjukt modig nu och att om 10 år så springer jag barfota i gräset utan skor. Hand i hand med ett barn med urtjusiga skor med den tidens Hello Kitty eller Cars figurer på. Brevid oss, går min stadiga och stabila man. Han har skor. fina märkesskor. för sådan är han. Jag är en barfotatjej. eller så har jag snygga rosa skor. Rosa är fan finast. Tillsammans tittar vi på en hund eller två som bor med oss och våra barn.. Förhoppningsvis har vi 3. Alla är kanske inte biologiska. In på gården rullar familjen från Stockholm.
Och vi väntar på mamma och hennes man, för då har de gift sig…(och på bröllopet så hade jag rosa spets med höga klackar!). Tillsammans så kan vi fira att det är 10 år sedan ordet cancer ställde vårt liv på ända.


Postat 22:20 i Bloggläsare, Klimakteriekossan av
26 kommentarer

Nästan omöjliga att missa?

20 kommentarer

Men om man skulle ha missat mina världscoola brillor på instagram lägger jag glatt ut dem en gång till här. Och vad ni inte vet är att det finns ett par till. Som jag inte visat någonstans.

Först kom ju de här.

Som var fullkomligt förtjusande på både mig och Liten.

Men efter det dök de här upp.

Man kan lugnt påstå att är det någon @annakarinkarlssoneyewear kan så är det att göra ORIMLIGT snygga solglasögon. Vanliga med för den delen, eftersom det är bågarna som är dra åt helvete-snygga. Men nästan omöjliga att få tag på i Sverige. De finns på Harrods i London och de finns i New York, men alldeles för få i Sverige.

Och apropå Harrods, kolla hennes instagram och leta efter glasögonen med fjärilar upptill på varje sida. Herregud. Eller de med pärlad kant upptill och på skalmarna? Eller aviatorbågen som i all sin enkelhet fått en fjäril mellan ögonen och gjort dem till en storhet.

Jag tror inte det finns ett enda par som jag inte tycker om. Bara älskar mer eller mindre.

Givetvis ser jag ju att de skulle sitta som en smäck till en snygg sidenklänning och passa prinsessa på bal, men det vill inte jag.

Nu klurar jag på skinnbyxor, skinnpaj och coola boots till dem. 

Fast det kanske blir lite varmt om det nu skulle råka bli sommarvärme?

Skinnkjol då? Och cool tisha med text? Eller 50-talsklänning?

Nu är glasögonkontot tömt för i år. Och om jag någonsin skulle få en enda sponsor där jag fick välja vem alldeles själv vet jag precis vem jag hade valt. 

Men vad är en liten småstadstant i jämförelse med Amber Rose och Miranda Kerr?

Nu lovar jag att sluta tjata om glasögon. En stund. Efter att jag och Motsträviga Mini har dragit en vinnare av de blårosa.

Förresten, det är möjligen ingen tandläkare som råkar smygläsa här? Jag skulle behöva lite råd, helt glasögonorelaterade, men jag är inte modig nog att ringa min tandläkare och fråga. De kommer säga att jag skall komma dit och prata med dem och så mycket handsvett vill jag inte ha. Jag vill bara veta hur en specifik sak funkar och hur stort lidande det eventuellt skulle innebära.

Ha då i åtanke att jag lider redan när jag känner tandläkardoften på gatan. Jag är generellt skräckslagen.

// Dame Edna


Postat 0:03 i Bloggläsare, Klimakteriekossan av
20 kommentarer

Att leva på liten fot med korta ben

16 kommentarer

Jag är fortfarande kvar hos ömma modern. Vi ligger fortfarande i samma säng med en liten rar hund mellan oss. Liten är nämligen inte bara en hund, han är även lite av en äktenskapsfixare. När ömma mamman är arg på sin äkta hälft och har varit det för länge då får man ta Liten under armen och åka ner. Då blir alla magiskt glada. Mamma får sällskap i tvättstugan och styvfadern tar med Liten till golfbanan minst en gång per dag och båda går stolta som tuppar bredvid varandra. Styvfadern för att Liten är så snäll och lydig och kan gå utan koppel och hänför alla hans golfkamrater genom att vara just snäll och lydig. Och såklart väldigt söt. Som bonus kan han göra tricks i form av att hämta bollar i vatten. Liten är stolt för att han får gå lös på den väldigt viktiga golfbanan där man inte får gå om man inte är en duktig hund som inte stör andra. Till och med de mest manliga av pensionärer sätter sig på knä och pratar bäbisspråk med den lille lurvige.

Här hemma pratar alla glatt med varandra och med Liten och det finns alltid ett knä att ligga i. Min roll i det hela? Inte viktigare än att jag är chauffören som kan köra hit den lilla hunden som gör alla glada. Den här gången fick jag dock roa mig med att måla naglarna på mamman. Mirror chrome. Inte Isadora. Mitt pulver heter Aora och blir högblankt. Mer om det senare. Först skall jag presentera I mitt huvud. Om det nu fungerar. Jag råkade nämligen glömma datorn hemmavid.

____________________________________

Min mamma var 1.51,5 cm kort och hade storlek 33, ibland 34, i skor. Min pappa är 1.70 cm och har storlek 39/40 i skor. För mamma var den där halva centimeter alltid med när hon sa sin längd! Är man så kort är varje millimeter viktig.

 Som ni förstår så blev ju inte jag någon amazon, direkt. Jag vägde 2.450 och var 45 lång som nyfödd. Fullgången, kan tilläggas. I lekis och småskolan var jag ungefär lika lång som de andra, men sen, när de drog iväg, så gjorde ju inte jag det. Jag är 1.54 och har storlek 35 i skor. Ibland kan jag ha 36. 

Att vara kort har, så klart, både för- och nackdelar. Man får bra plats på flyget, vilket alltid känns bra när man ser andra sitta med knäna i sätet framför! Å andra sidan är det ibland problem att nå pedalerna i vissa bilar. Har jag dragit fram sätet längst fram för att nå dem,så är ratten så nära kroppen att jag knappt kan vrida på den. Och ibland sitter pedalerna så högt, att jag inte kan vila hälen i golvet, utan får sitta med benet i luften. Då kör man inga långa sträckor utan att få kramp….
Att ha korta ben innebär att man sällan sitter med hela fötterna i golvet.

Det är bara tårna som når ner. Och det är inget jag tänker på, direkt. Utom om jag har ett barn i knät. För benen lutar ju liksom neråt när man sitter så, varpå det eller den man har i knät lutar ut ifrån mig. Så jag måste hålla i barnet ordentligt för att det inte ska dråsa i golvet. 

Om jag ska på date så vill jag helst inte stå eller sitta vid en bardisk. Man imponerar inte direkt när man knappt har näsan ovanför disken. Och inte är man så himla raffig när man försöker klättra upp på en barstol heller. 

När man är kort är det lätt att tro att man i alla fall har lätt att nå ner. Nja, inte alltid. Har ni nån gång försökt fiska upp en bebis ur en spjälsäng när sängen är i det läget att den är längst ner? Då ska man böja sig över spjälorna och så ner nästan till golvet. Om barnet är så pass stor att det ställer sig upp när det vaknat är det inga problem. Annars är det ett problem… Jag når inte ner! 

Likadant i frysdiskarna i affärerna, när det bara är 1 kvar av det jag ska köpa. Då får jag hoppa upp på kanten och balansera, hängandes på magen, och sträcka mig ner efter den sista påsen ärtor. 1 gång tappade jag balansen och dråsade ner i frysdisken så bara fotsulorna stack upp! Är vi fler här inne som legat i frysdisken på Ica?? Inte det, nej… 
Har man storlek 35 i skor så kan man ibland köpa skor på barnavdelningen. Det är bra, för de kostar oftast mindre! Men, det finns 1 men, de ser inte alltid exakt ut som de på damavdelningen.


Vissa (läs min syster) skrattar högt åt det här. Jag bryr mig inte!

Jag hittade en köksstege på nätet för ett tag sedan och blev så glad! Vi hade en likadan när jag var liten,och nu var det här en renoverad och snygg. Så jag slog till och köpte den! En kompis frågade varför jag ska ha en sån stående framme.


Gissa? Jag når ju bara det på understa hyllan ordentligt. På nästa hylla får jag stå på tå för att nå. Så jag klättrar rätt ofta när jag lagar mat, plockar in disk eller gör andra vanliga hushållsbestyr. 

Att ha en skål på diskbänken och stå och vispa är till exempel inte så bra för mig. Jag får ont i axeln och armen då det blir så högt! Jag ställer hellre skålen på köksbordet eller på en stol. 

I mitt duschrum är det minst sagt inte så stort (don efter person…) så jag var tvungen att klura ett tag innan jag kom på hur jag skulle lyckas få plats med en torkställning oxå. Till slut insåg jag att ända stället var ovanför fönstret. Och då kunde det inte bli en torkhiss.

Alltså har jag en stege stående i hallen som jag klättrar på när det ska hängas eller tas ner tvätt. 

När man har storlek 35 i skor så har man ju det så klart i strumpor oxå. Och det kan ibland vara svårt att få tag i, konstigt nog! I perioder hittar jag det varken på dam- eller barnavdelningen. Hur är det möjligt? Alla måste väl i alla fall passera den storleken? Eller växer andras fötter så de tar ett hopp från storlek 34 direkt till 36? Strumpor är ju ofta dubbelstorlekar så är det 36-38 så hamnar hälen uppe på vaden på mig. Så när jag väl hittar strumpor som jag kan ha så köper jag många på en gång! Likadant med skor, har svårt att låta bli att köpa när jag hittar skor jag kan ha! Fast det “problemet” verkar jag dela med de flesta kvinnor, även om de lever på större fot än jag. 


Postat 11:38 i Bloggläsare, Klimakteriekossan av
16 kommentarer