Kom ihåg var ni hörde det först

5 kommentarer

Det har ju inte varit så himla muntra drömmar de senaste nätterna, det lilla jag sovit. Den värsta natten var natten till igår och då var det mycket vakentid, mellan drömmarna, för att jag helt enkelt inte vågade somna om. Mycket vakentid har en drömfördel. Man minns varje detalj i drömmen.

Ni slipper höra om de vidrigt vilda kattdrömmarna i detalj, men en specifik sak måste jag berätta för i en del av drömmen myntades ett helt nytt ord.

Min pappa och min farbror satt på en båt med varsitt glas och när jag frågade vad de drack svarade pappa “Fnisswhiskey” och så skrattade de så de nästan trillade av båten.

Det låg jag och funderade på igår morse. Ett ord jag aldrig hört någon säga. Inte ens i närheten av ett ord jag hört. När jag googlade det igår fick jag inga träffar. Mitt undermedvetna hittar ju på skitfiffiga nyord när jag sover.

Fnisswhiskey.

Det är ju faktiskt så jäkla roligt att man trillar av båten?


Med det får ni helt orelaterad bild av mig på min 25-årsdag. Det hittades foton när ladan rensades. 

Jag är svingammal, men superfiffig numera.

Är det måhända Fnisswhiskey i muggen?


Postat 22:50 i Klimakteriekossan av
5 kommentarer

Lyckotårar

19 kommentarer

Efter fyra nätter ute fick vi ett livstecken. Nästan omärkligt tyst. Men det var något som rörde sig på loftet. Sen att det inte gick att höra om det var en liten kisse eller husmusarna spelade ingen roll. Det var två sekunder skrapljud och sedan tyst igen. 

Efter ett par timmar av letande låg hon helt plötsligt i trångt hörn. Utan att säga ett ljud. Skygga innekatter. Så himla fruktansvärt att de blir så handlingsförlamade att man måste se dem och DRA ut dem innan de förstår att de är i famnen och räddade.

Nu går det att andas igen. Hela familjen andas. Så ledsen som Liten har varit de här dagarna har också varit läskigt att se. 

Jag tror att jag har åldrats minst 15 år de här dagarna.


Postat 15:27 i Klimakteriekossan av
19 kommentarer

Ingen Mini

12 kommentarer

Och jag har gråtit så mycket att jag känner mig uttorkad.

Vi fick besök av styvfar och mamma i tisdags, det hann jag inte berätta innan Mini smet ut i onsdags. Styvfar har slitit som gårdskarl ihop med maken och rensat och städat alla rum i hela ladan i dagarna tre. De åkte hem igår morse.

Den här gången tar jag det inte med lite ro som jag gjorde i somras när det var varmt och skönt och vi faktiskt frågade henne om hon ville bli utekatt. Det ville hon kanske, men hon var alldeles för rädd. När maken hittade henne låg hon knäpptyst och bara tittade i ett hörn i ladan. Då hade det gått nio dygn. 

Nu har det gått tre nätter. Och det är kallare samt att det har varit liv och rörelse i ladan hela tiden. Dessutom har vi ställt mat lite varstans och ytterdörren står öppen hela tiden. Vi har ju två ytterdörrar och en sluss hon kan gå in i, det har hon inte gjort och maten är orörd.

Överallt står det att kastrerade honkatter inte går särskilt långt, att de gömmer sig och inte svarar på tilltal. Innekatter blir skygga och rädda, hon var skygg redan innan.

Vi har letat överallt där det går att leta. Dag och natt. Jag är så jävla förtvivlat ledsen och det är så tomt. 

Det är ju så bra att bo så här med djur, men vi har inga vägar att titta på och inga grannar att fråga. Och det enda enda som går runt i skallen på mig är att hon ligger någonstans och är rädd, tiden går och jag kan inte hitta henne och pussa på henne och säga att allt skall bli bra.

Jag kan inte andas.


Postat 16:47 i Klimakteriekossan av
12 kommentarer

Kattastrof på Torpet

11 kommentarer

Min inneflicka smet ut igår morse och jag hittar henne inte. Det är gränsfall omöjligt att smita ut här eftersom vi har en sluss och två ytterdörrar. Envis liten katt lyckades och jag gråter och letar och det är svinkallt ute.

Tips? Mer än att leta nattetid och ställa ut mat. Hon är ju innekatt och nio år, vilket betyder att hon inte beter sig rimligt ute. Lappar och telefonsamtal är meningslöst eftersom vi bor mitt i ingenstans.


Älskade älskade skitsvans.


Postat 20:36 i Klimakteriekossan av
11 kommentarer

Terminator-Vic

20 kommentarer

Camilla/Bloggbevakning skrev ett kul inlägg igår som handlade om hur man bor, om man är lägenhetsmänniska eller hustypen. Skog eller stad. Och det var ungefär en av nästan hundra kommentarer som bodde eller ville bo som jag. Sedan var det en som ville bo med galler för fönstren, vallgrav och lite annat smått och gott på grund av eventuell zombieapokalyps. Vilken DRÖM! Det har jag ju inte ens tänkt på att man skulle kunna göra, det enda förberedande jag har fixat är ju min handväska. Den är redo för apokalyps.

Då slog det mig att jag helt glömt berätta om häromveckan när det nästan hände här och nu vet jag hur jag reagerar. Knivskarpt och lugnt såklart (kanske inte). Det här måste ni ju bara höra.

Först kan jag bara tala om att jag inte har fått en enda efterskottspresent. Ifall någon undrade alltså. Nu blir det istället swimmingpool i slänten nedanför huset och en sådan där Friggebod modell större som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. Där skall jag ha gäster, inhysa min poolpojke eller helt enkelt ha som womancave. Perfa med pool i varm skog på sommaren kom jag på i förrgår och icke förhandlingsbart. Och såklart en fyrbening till, jag följer en miljard portiskonton på instagram och min kära uppfödare vet om det. Maken vet däremot inte om det, men jag visste inte om båtmotorn och garaget. Det enda problemet med många hundar är att få hundvakt om man vill åka på semester, det är jag medveten om, men om man gör torpet sjukt attraktivt kommer ju folk gärna komma hit och bo medan de passar hundarna. Bra plan?


Inte helt orelaterad bild på fånigt söt portugist. Dör sötdöden! Dessutom ser han precis ut som Liten fast med tvärtomstrumpor och världens gölligaste vita mustasch på ena sidan. Det kontot på instagram visar blandade portisar och jag vill ha allihop. Tack på förhand. Amen.

I alla fall. Jag är ju ingen lägenhetsperson. Det funkar inte för mig alls. Mina år i lägenhet ligger bakom mig och jag gillade det inte ens när jag var ung, vilket kanske mest berodde på att enda stället där det gick att få lägenhet var de områden i Göteborg där de numera skjuter varandra var och varannan dag.

Visst, jag hade kunnat bo på andra sidan älven. Där fanns det fler förorter att välja på. Men är man uppvuxen i Torslanda kan man inte hux flux lämna Hisingen och flytta till Frölunda. Eller Partille. Det blir ju helgalet. Och i Torslanda hade man inget val när det var dags att flytta, för där fanns inga hyresrätter. Bara bostadsrätter och feta villor som ingen nybakad student har råd med. Först bodde jag alldeles bredvid Lundby Nya Kyrka, medan jag gick på gymnasiet. Då var jag ganska obrydd när det gällde just boendesituationen, att ha lägenhet på gångavstånd från skolan som alla andra fick ta bussen till var rätt spexigt och jag var nog inte ensam en enda natt på tre år. Det var ju bara jag som bodde för mig själv, var inte lägenheten full av kompisar varierade jag tillvaron och matintaget genom att följa med någon hem. Något som gissningsvis räddade mig från skörbjugg. Man kan inte leva på cigaretter och chips.

Efter att ha hoppat mellan lite olika skitlägenheter under nästan tio år blev jag vuxen och när jag var vuxen var det dags för hund. Det hade jag lovat mig själv. Då var jag 23. Nästan medelålders faktiskt. Först en tibbebäbisflicka och ett halvår senare en till och då gick jag från att STARKT ogilla lägenhetsboende till att HATA det. Så jag köpte hus.

Nu låter det myyyyhyyyycket lättare än det var såklart. Det var skitsvårt att vara 24 och köpa hus och jag kämpade som en blådåre med ingen pengahjälp från någon förälder. Det fanns inget bosparande eller sådant som föräldrar pysslar med idag. Tanken slog mig inte ens, vilket förvånar mig idag. Hade jag bett om hjälp är jag helt hundra på att jag hade fått det och jag har ingen aning om varför jag inte bad om hjälp. Pappa hjälpte mig med bankkontakten, det var allt, annars hade jag inte fått låna hela summan. Men så jävla värt det. I huset gick det att andas och jag slutade vara rädd. Med facit i hand insåg jag att jag hade spenderat tio år med att vara både mörkrädd och att aldrig vågat sova själv. Alltså, jag sov ju själv, men ensamma nätter var jag livrädd. Lägenhetsgrannar är läskiga grejor. Eller så hade jag sjukt skumma fobier?

Skutt framåt i tiden. Ja, jag vet att jag skriver alldeles för många ord och att jag inte ens kommit till crazy-kvällen jag skulle berätta om. Stämning och bakgrund måste ju byggas upp först? Eller så måste jag gå en kurs i ordransonering?

Ni vet att jag trivdes i den lilla lägenheten på bottenvåningen. Sedan flyttade ju knäppskallarna ur sin stora lägenhet högst upp och vi renoverade den jättefint. Och jag hatade det för att det inte går att andas på tredje våningen och att hundarna inte är små tippetitapphundar som gillar att promenera i koppel på kullersten. Helt oplanerat blev det torpet, något jag aaaaaldrig hade gissat innan vi flyttade hit.

Om man bortser från att vi inte har någon inredning (än) är det ett ljuvligt ställe att bo på. Man behöver inte låsa och man glömmer av det ganska ofta. Det är flera kilometer till stora vägen, och den “stora” vägen går mellan Strömstad och Åmål. Hah. De enda två husen som finns i närheten ligger just vid den stora vägen. Här vet ni redan hur det ser ut, åkrar på en sida och skog på den andra. Och en lada som typ NASA har byggt.

Här kan jag andas, här är jag inte mörkrädd förutom den gången jag skulle ut och fotografera superblodmånen klockan tre på natten och jag hörde alla zombies helt plötsligt. De brukar vanligtvis vara ganska tysta. Här sover jag (oftast) på nätterna oavsett om jag är ensam eller inte.

Once in a blue moon irrar sig en bil in här enbart för att vända, eller knacka på dörren om det är Jehovas Vittnen (fortfarande svårt chockad), men det händer verkligen aldrig om det inte är svamptider. Vi bor tydligen på en guldgruva av svamp och bär, dessvärre lider jag av medfödd svampdyslexi och låter andra plocka. 

Minnet sviktar lite, men någon gång för en, två eller kanske tre veckor sedan när jag var ensam hemma och hade glömt tända både inomhus och utebelysningen pga extremt fokuserad på något. Då hörde både jag och hundarna en bil. Jag kollade ut genom fönstret och såg en vit skåpbil vända så gruset sprutade på gårdsplanen, för att sedan köra härifrån.

Inga konstigheter. Om det inte hade varit för att det var en vit skåpbil. Just vita skåpbilar är ju typiskt skumma, det har man vetat sedan man var liten. Och för att den stannade ett par hundra meter bort på grusvägen tillsammans med en större bil där de stod med lyktorna påslagna så jag kunde se dem mellan träden.

Egentligen inga konstigheter med det heller, om det inte hade varit för att de stod där varje gång jag tittade ut, och jag ägnade en halvtimma åt att kika på dem genom fönstret.

Då ringde jag maken för att fråga var ammunitionen till hagelbrakaren var och sedan hämtade jag bössan. Utan ammo. Planen sträckte sig inte längre än att om de kom tillbaka kunde jag springa ut i mysdress, Jan-Öyvind Swahn-brillor och vifta hysteriskt med bössan. Kanske göra någon cool mantelrörelse. Om det nu ens heter så på ett gevär. Ni vet sådär som de gör på film, drar något fram och tillbaka på geväret för att ladda om och så låter det liksom schklickt-schklickt?

Det skulle såklart räcka för att skrämma bort dem och jag hade bestämt att de var tjuvar som var ute och rekade platser att knycka på. Givetvis hade de sett att jag var ensam hemma och de stod still för att fixa i ordning alla sina tjyvarprylar som kofoter, motorsågar och bultsaxar.

När maken kom hem visade det sig vara grannbonden och hans skördetröska som han hade trasslat med att parkera på andra sidan träden.

Ibland är jag en utmärkt eremit.

Ibland borde jag flytta tillbaka till stan där jag har en lite större kännedom om olika fordon.

Eller inte. Eftersom jag vantrivs i lägenhet, även om jag tycker att nedre botten går bra. Däremot är jag ingen bra bondmora. Tydligen. Jag vill bo där hundar kan galoppera och där jag kan gå naken utan persienner. Även om jag i mångt och mycket är lik min ömma moder är hon min raka motsats när det kommer till boende. Lite motvilligt bor hon i hus, men drömmer om lägenhet.

Vad gör ni?


Ytterligare ett inte orelaterat foto som fick mig att tänka på det. Det dök upp på minneslinjen på Facebook tidigare för idag för si och så många år sedan var jag i Thailand på skjutbana.

Jag borde kanske fortsatt med det?


Postat 22:13 i Klimakteriekossan av
20 kommentarer