Somliga får något slags straff ganska snabbt?

6 kommentarer

Medan jag kan visualisera det jag fick i ett meddelande från mamma sent igår kväll.

FNISS.

Det stora kvällsrycket. Och ingen hundkompis att bita i örat. I brist på annat muckar man alltså med mormödrar och jag vet precis hur den lille snälle ser ut när han gör det. Extra roligt blir det ju när mormor står upp eftersom det betyder “nu kommer jag och tar dig på hundspråk”.

Några timmar före Liten lekte “hoppa på mormor med klapprande tänder” fick jag det här meddelandet.

Det ENDA stället han inte äter sin egen mat på är just hos ömma mormodern. För att han vet att det finns godare saker i kylskåpet och att mormor är lättlurad så han får allt han pekar (nosar) på med bedjande ögon. Han hinner inte ens dissa maten innan han har ätit sig mätt på andra godsaker. 

Men barnbarn skall vara bortskämda. Däremot är det väl dags att påminna om att hon kunde varit i Stockholm med sitt enda barn istället för att bli bråkad med?

Något hon raskt glömmer så fort det är läggdags och han förvandlas till den Gulligaste Och Mest Keliga Lilla Skeden som finns. 


Det finns ingen mysigare hund att sova med.

Eller att smussla hemligheter med i soffan.

Det sägs att de planerar prinskorvspromenad på golfbanan imorgon och kärleken är lika ömsesidig mellan morfar och lurvskalle.

Men jag vill ÄNDÅ påpeka att ömma mamman valde Liten istället för att åka med mig till Stockholm. Vilket betyder att jag friskriver mig från allt bus och bråk.

Och om ni undrar över håret som mamma frågade efter skall ni få se det sen. Det gick dock att kamma ut mattan av rastafaritovor även om det stundvis gjorde så ont att jag ville sula till stackars frisören. Aldrig mer en och en halv månad för länge när mitt eget hår är lika långt som sina extension.

Nu har Simon också fått kärlek och det är orimligt skönt.

Alla dessa husdjur.


Postat 17:41 i Fritid, Hundarna, Klimakteriekossan, Vill man vara fin får man lida pin av
6 kommentarer

Inte ens min mamma vill ha mig?

9 kommentarer

Ett par gånger har mamma fått frågan om att följa med mig till Stockholm, bo på hotell, äta gott, få massage, hälsa på Céline och Johanna och ta med mamma till butiken på Ekerö. Butiken som mamma bara sett på nätet och hon, precis som jag, älskar Plain Vanilla

Alla gånger har hon svarat att “vi kan väl se när det verkligen är dags?”.

Nu var det dags och jag misstänkte att jag inte skulle få ett jakande svar. Jag visste nog kanske även varför, trots att jag har en mamma som egentligen tycker att det är kul att åka på piffiga utflykter. Med mig. Men det finns något hon gillar bättre, sina fyrbenta barnbarn, vilket för all del är jättetrevligt med tanke på att de har en morfar i Strömstad som inte bryr sig om dem särskilt mycket. 

När jag åker till huvudstaden brukar jag köra till mamma och parkera där. Beroende på tågets avgångstid från Centralen tar jag antingen taxi eller pendeltåg från mamma till stan. Även taxi är billigare än ett par dagar på Centralens långtidsparkering.

Mamman fick frågan en sista gång när jag hade bestämt mig för vilken dag jag skulle åka. Då kröp det fram. Man känner sina löss på gången.

“Kaaaanske en annan gång. Den här gången vill jag nog hellre hänga med mina lurviga barnbarn. Om du kanske orkar ta med dem? Eller om du bara orkar ta med en? Det hade varit sååå mysigt att ha åtminstone en i soffan? Kaaan du inte ta med en?”

Sa mamma. Med bönerösten påslagen.

Jag tog Liten under armen och körde till mamma igår och imorse lämnade jag pälsbäbisen i soffan med mamma och styvfar. Alla tre såg äckligt nöjda ut när jag gick.

Nu sitter jag här.


Imorgon skall jag till frissan, en månad för sent. På den månaden har det hunnit bli så mycket tovor att jag är livrädd över hur DET skall gå. Men nu vet jag vad som händer om jag låter det gå för lång tid. Jag blir Bob Marley.

Och när det gäller inredningen. Ni har rätt. Jag köper saker jag tycker är fina och ser inte att de inte passar ihop. Nu har jag funderat över allt ni sa om att just den pallen inte passar för att stolarna är smäckrare och jag tror att även jag fattar nu. Så jag köpte den inte.

Nu måste jag bara titta på era förslag.

Tapeter har jag delegerat på Johanna. 

Och så skall jag ta mig i hampan och fixa Pinterest för vi skall inte ha träfärgad hylla i vardagsrummet och inte träfärgad tv-bänk.

Det skall vara vita möbler.

Steg nummer ett är att hitta tapet och färg till övervåningen. Vi måste göra en våning i taget.

Det här kommer göra mig tokig.


Postat 9:46 i Klimakteriekossan, Renovering av
9 kommentarer

Den här den här den här?

16 kommentarer

Kan vi prata om den här fotpallen lite snabbt?


Min kärlek till lurviga saker vet ju inga gränser, oavsett om det är kläder, fyrbeningar eller möbler tydligen. 

Lite motvilligt började jag googla fotpallar. Det är ju ett måste i tjejhörnan, men det fanns inga som tillhörde fåtöljen och då fanns liksom inga alternativ än att leta. Om jag inte vill ha fötterna på en flyttkartong. Då snubblade jag över dessa och tycke uppstod. Äh, tycke är ju en underdrift, jag menar såklart att jag blev fullkomligt hänförd. Tänk att krulla in tårna i en sådan?

Jag är givetvis inte sponsrad, men det är bäst att skriva det. Däremot skulle jag gärna bli det, helst bara med lurviga möbler, tack på förhand.

Även om jag inte skall pynta mer än tjejhörnan och jubla över att bordet försvinner så skall ju ändå nedervåningen vara turkos och brun, då funkar det väl?

Och så undrar jag lite om Pinterest eftersom jag fick en hoper bra tips i förra inlägget. Om jag signar upp på Pinterest kan väl andra lägga tips och saker till mig? Eller hur funkar det?

Jag överdriver verkligen inte min uselhet när det kommer till inredning. Mina skills är verkligen obefintliga och jag hade älskat att lämna huset i ett par veckor och säga “brunt och turkos tack” till målare och inredare och sedan få komma tillbaka till ett myspalats. För, som jag svarade i en kommentar, jag kan peka på hem jag stormtrivs i och hem jag inte skulle vilja ha. Det skiter sig på att jag inte har en aning om vad det är i hemmen jag gillar/ogillar.

Idag har jag funderat på saker jag är riktigt dålig på och jag kan inte komma på en enda sak jag är sämre på än just egen inredning. Helheten. Det går bara inte. Jag skulle vara en bättre bilmekaniker än inredare.

Men Pinterest? Skulle det funka om ni skulle ha sjusärdeles tips?


Postat 21:20 i Klimakteriekossan, Renovering av
16 kommentarer

Barn är illvilliga massförstörelsevapen

25 kommentarer

Så det blev en liten traditionsenlig influensa precis när jag trodde att jag hade kirrat jul och nyår det här året. Eller förra året? Nu kommer det vara sådär förvirrande igen med en ny siffra och “förra året” var bara för ett par dagar sedan.

Vi brukar träffa just barn runt jul och är helt enkelt inte rustade för det. Dagisbarn behöver ju inte ens vara sjuka, de är vandrande smittohärdar ändå. Kemiska massförstörelsevapen. Vi behöver varken Nato eller någon militär, det skulle fungera alldeles utmärkt att skicka en dagisklass på studiebesök hos Putin. Efter mindre än en vecka skulle vi ha sänkt hela Ryssland och de skulle gå med på precis vad som helst i form av nedrustning mot en kopp te och en Bafucin.

Sjukdomar som vinterkräka, förkylningar och varierande influensor är en av våra finare jultraditioner. Maken har varit sjuk i snart tre veckor, men envisas med att aldrig vara sådär manligt sjuk och lägga sig i fosterställning för att döööööö. Han fortsätter jobba utomhus i alldeles för lite kläder och blir bara sämre och sämre istället. Ibland resulterar det i någon slags lunginflammation, ibland har han tur och blir frisk på egen hand. Han jobbar på ladugårdsjävelen såklart. 

Vi har snickare här igen. Vi har väl haft snickare här i flera månader? Mer kan jag inte skriva om det för jag blir så arg att jag inte kan andas. Bostadshuset har tapeter som suttit där de sitter sedan 1939, halva ladugårdsjävelsfanskapet har det duttats och snuttats med i mer än ett år och den är lika högteknologisk som Googles serverhallar och SNYGG på både insida och utsida. Men VEM behöver garderober när man har traktor och billyft? *andas i fyrkant*

Själv blev jag inte sjuk förrän igår. Även om jag faktiskt hade en liten släng av migrän för första gången på ett och ett halvt år under julhelgen. Men för min del känns det bara som en väldigt ynklig förkylning än så länge. Lite ont i halsen, lite feber, lite klickande i öronen och lite av den där känslan när man fryser inuti benpiporna. Så himla lite att jag inte riktigt kan rättfärdiga löjligt lågt tempo under en filt på soffan, men här ligger jag ändå. Man är faktiskt sjuk om man sover med dubbla duntäcken (natten till idag) och trots det fryser när man i vanliga fall brukar sova med sommarsilketäcke och ändå kasta av sig det pga klimakteriesvettningar. I sovrummet där vi frivilligt har en temperatur som snittar 16 grader året runt. 

Nu har mina turkos bäddfåtöljer kommit och de är så himla fina. Och turkos. Imorgon skall snickaren få hjälpa make att slänga ut matsalsbordet med stolar. 


Då skall fåtöljerna flytta in under fönstret och så skall vi haka av dörren till köket så att de verkligen får plats. 

Såklart skall det inte piffas förrän allt är målat och tapetserat, men dels insåg åtminstone jag det akuta behovet av sovplatser i julas och dels råkade jag snubbla över turkos bäddfåtöljer. Det enda jag har vetat sen vi (ni och jag alltså) började prata om renoveringen är ju att allt skall vara brunt och turkos. Att hitta bäddfåtöljer i rätt färg var ju nästan för bra för att vara sant. Det är väl inte att piffa? När det väl är dags är det lättare att flytta fåtöljerna än ett tungt matsalsbord och åtta stolar.

Sedan har jag en baktanke med att flytta ut bordet och in med stolarna snabbt. 

Mini-kissen bor ju kvar i det rummet, fåtöljerna kommer hamna precis under värmepumpen som blåser varm bris så här års.

Jag skall såklart flytta ut ur vardagsrummet och få två fåtöljer, ett värmeutblås och en väldigt rar liten kisse alldeles för mig själv.

Det är en flytt på kanske två meter. Men något som är ett small step for a (wo)man blir ett giant leap för mig. Tillräckligt långt för att stillsamt dona med egna saker, men nära nog att bara behöva höja rösten lite om det skulle pågå dumheter. En liten liten tjejhörna i ett liv fullt av gigantiska man caves.

Det kommer bli alldeles fantastiskt.


Postat 21:13 i Hundarna, Katten, Klimakteriekossan, Shopping av
25 kommentarer

God Jul, God Fortsättning och kan 2016 vara slut snart?

23 kommentarer

Om det inte är för mycket att be om skulle jag gärna ta ett bra 2017. Det behöver inte vara särskilt fantastiskt, bara … jamen ganska bra?

Japp. Det är lite bittert här. Veckan innan julafton fick jag reda på att mitt ex precis kvickt hade fått operera bort sin andra hjärntumör på tre år. Lång historia kort, han har den sämsta och elakaste sortens cancer i hjärnan som man kan ha. Hjärnsubstans som på något djävulusiskt vis omvandlas till tumörer av sig själv och det visste han redan när det hände första gången för tre år sedan. Den kommer komma tillbaka om och om igen. Då var hans son tre år och nu fyllde grabben sex år tre dagar efter att exet blev utskriven med häftklamrar över hela skallen. Men exet är vid gott mod. Som vanligt. Istället är det jag som gråter och är instabil och sedan börjar jag möblera om tre dagar före julafton pga orättvisa och ilska.

Nu kommer det låta extremt deppigt, men det har det såklart inte varit. Vi hade spikat en lugn jul, mamma och styvfar skulle som vanligt åka till mormor och äta och sedan komma hit lagom till efterrätten. Det blev inte så heller för mormor hamnade på sjukhus och blev kvar över julafton så ömma mamman och styvfadern kom direkt hit med julmaten. Lilla mormor.

Vi fyra och fyrbeningarna har promenerat och ätit och hängt på soffan den här julen och det blev dödsmysigt. Sedan blev det lite ledsamt igen igår när de åkte hem.

Näe, jag vill inte vara vuxen när det är jul. Jag vill inte tycka att det är okay att inte få någon julklapp av han som en gång var min nykära pojkvän och som numera inte ens köper en våg i julklapp. Den finaste och absolut mest genomtänkta julklappen fick jag av en vän som betyder otroligt mycket. Torpets sunkighet gör mig galen när ladan är lika toppmodern som Facebooks serverhallar.

Och idag skall ni få se det i all sin fulhet. För att jag har beställt bäddfåtöljer.

Minns ni att jag bestämde mig för brunt och turkos? Vad var oddsen att hitta två turkos bäddfåtöljer? Ni kommer förstå behovet när ni sett rundturen. Dessutom skall det omtvistade matbordet med stolar bli brasved (sparas i ladan), trots makens ihärdiga motstånd.

Vad fan skall vi med ett matsalsbord till när vi bor på fem kvadratmeter?

Stolarna muntrar upp mig lite.


De hade jag tänkt ställa med en läslampa och något slags sidobord när jag har kastat ut matsalsbordet. Jättebonus att folk slipper sova på soffan om man får besök i skogen. De är alltså inte bara skitsnygga, de fyller även en funktion och färgen gör mig glad.

Den lilla sängen på övervåningen skall bort och ersättas med garderober och sen skall allt tapetseras och målas. Men där tar det stopp. För där behöver jag hjälp. Men nu tänker jag inte vänta på den förbannade ladan mer. Om jag så skall ta hit både inredare, snickare och målare så skall det göras.

Jag är trött på att bo i en Bergmanfilm.

Och jag är trött på 2016.

Men jag hoppas att ni har haft en ljuvlig jul med allt vad det innebär. I Technicolor med mycket filter 😉

Nu kan den som vill titta på torpet.

// Gnällröv 2016


Postat 20:09 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer