Kan vi prata glasögon nu?

14 kommentarer

Förra året köpte jag bara ETT par nya glasögon. De gula och runda massmördarglajjorna. Det säger allt om hur värdelöst året var och det är ju vid den här tiden på året som jag brukar börja planera vårens inköp. Först funderar jag och sedan pratar jag med Annika som alltid fixar allt, trots att hon flyttade från den här lilla staden till en annan liten stad.

JO, förresten. Det här kommer ni såklart inte ihåg, men i somras någon gång skrev jag och frågade om någon visste om man helt plötsligt kunde få MER dubbelseende pga fibro fast jag hade glasögon på mig som fixar det. Men det var ju inte jämt, så jag relaterade det till trötthet istället för något annat. Sedan tänkte jag till, jag har tusen par glasögon, vilka är det jag ryckt åt mig när jag har satt mig i bilen och fått blunda med ett öga hela vägen till och från stan? De nyaste gula såklart, jag hade ju inte problemet före jag fick de glasögonen. Men det är lätt att bli hemmablind och tro att det är mer jävelskap i pipelinen än att vara logisk tydligen. Eller, till mitt försvar, det var samma optiker som gjorde de gula glasögonen som gjorde mina absolut första med prismaglas (så heter glasen som fixar dubbelseende) och såklart trodde jag inte att de hade gjort fel. För dubbelseendet blir aldrig bättre, det kommer bli sämre med ålder och visdom, men det vet jag ju. För att förklara enkelt, det finns en skala som mäter om man skelar inåt eller utåt och om det är på nära håll eller på långt håll. I den bästa av världar är man en nolla där, men jag är uppmätt till 12 totalt. För att inte göra ögonmusklerna lata justerar man inte max från början, dvs 12 då i mitt fall, utan man justerar så mycket så jag fortfarande orkar, men att ögonmusklerna fortfarande får jobba lite. Från början räckte det med 5 = 2,5 på varje öga. Sedan har vi fått gå upp till 6 = 3 på varje öga, inga konstigheter. Det är fortfarande långt kvar till 12.

När jag väl hade börjat misstänka de gula glasögonen åkte jag in till optikern och frågade. De kollade och det visade sig att jag av någon outgrundlig anledning hade fått totalt 4 = 2 på varje öga på de gula. Alltså! I ett halvår var jag lite skrämd, för dubbelseendet som samtidigt gav mig äckelmigränen har ju allt med fibron att göra, så allt som då blir en förändring till det sämre är ganska skrämmande. Och så visar det sig vara fel på glasögonen. Då blir man barnsligt glad, även om man inte kan låta bli att fundera över var siffran fyra kom från. Jag har aldrig haft fyra. Men jag har inte haft hjärta att fråga. Nu har jag ju fått nya fina och lika gula glas som jag inte ser dubbelt med. Jag ser som en hök nu. Gula glasögon ger ett detaljseende som en hök. Jag skulle kunna jobba som övervakningskamera.

I ALLA FALL. Nu skall vi prata om årets första glasögon som jag har hittat. Jag försöker välja mellan de här två. Eller typ tre, men ändå inte.

Det är något navy och seglarskor över dem, särskilt över färgerna. Hej nostalgi och mina första Docksides. Men det är skum form på glasen. Jag älskar dem ändå, dock vet jag inte vad jag vill ha för färg på mina glas i dem. De känns väldigt solglasögonaktiga och i så fall skulle jag nog vilja ha blå spegelglas. Eller silver. Väldigt oklart än så länge.

Sedan kommer nästa modell i färgkombination ett:

Svartvita och sjukt snygga i befintlig färg på glasen som är ljuslila. Skulle även kunna tänka mig ljusblå glas.

Färgkombo två på de här är ju en mix av båda modellerna.

Helt fel färg på de befintliga glasen, och här vill jag nog verkligen ha blå eller lila glas. Samma färg som jag har på pilotbrillorna från förra året, de som är lila upptill och rosa nedtill.

Det här är nästan det roligaste jag vet och både ett vårtecken och ett sundhetstecken, trots att vi inte ens tagit oss igenom januari än. Att köpa årets glasögon. Det är i och för sig ganska roligt att köpa skor också. Glasögon och skor, sådant man aldrig växer ur åt endera håll.

Så. Vad tycker ni? Och inga artighetsfraser nu, det var längesedan vi passerade det stadiet.

Eller ge mig lite helt nya idéer?


Postat 19:32 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer

God Fortsättning, Gott Nytt – med stora förhoppningar om ett fint 2019

19 kommentarer

Eftersom 2018 var den ena bajsmackan efter den andra. Inte bara det som synts här, som bonus har vi haft det rätt trassligt generellt. Vilket hade märkts vilket vanligt år som helst, men 2018 var ju så kolossalt uruselt att något som i vanliga fall hade varit en hotline till skilsmässoadvokat nästan gick obemärkt förbi. Nästan. Det blev oviktigt i övrig helhet ända till vi orkade ta i det, och då blev jag tyst igen. Fan då, allt som funkade så bra med mitt “in sickness and health-skrivande”. Relationer alltså, ibland är det så himla enkelt (oftast inte) och ibland är det så jobbigt att man inte vet om det är värt det i längden eller om det hade varit bättre att bara vara en crazy cat lady med hundar också. Men efter ett tag kom den finurliga insikten, om det nästan gick obemärkt förbi bara för att vi hade för många bajsmackor att hantera, då sköt vi på det minst viktiga i ett par månader. Något vi aldrig gjort tidigare. Rättare sagt, JAG har aldrig gjort det eftersom mitt humör och bristande tålamod alltid måste lösa allt NU, eller kanske gärna igår. Maken är min raka motsats, han stoppar gärna huvudet i sanden i all tid och evighet – amen. Sedan sopar han under mattan så våra mattor ser ut ungefär som Kebnekajse. Han sitter där upp och ner med huvudet nerstoppad mellan trasmattebergen mest hela tiden.

Nu blev vi helt plötsligt tvungna att attackera problemet på varsitt okänt sätt och det gick förvånansvärt mycket bättre än våra tidigare sätt att konflikthantera. NB: Jag rekommenderar alltså absolut inte väldigt många dödsfall och sjukdomar för äktenskapstrubbel, men vi hade ju inget val, ingen tid och ingen ork. Efter 15 år har vi lärt oss något helt nytt, men det mest viktiga är att veta att vi verkligen älskar varandra. Och att vi trots allt har prioriterat i rätt ordning, för vi hade inte orkat ta det här i till exempel oktober.

Om man bortser från bajsmackorna har det inte hänt jättemycket nytt och roligt, jag hoppas innerligt att ni har haft roligare. Så jag kan berätta det jag har gjort som är värt att berätta och sedan tänkte jag prata relationer generellt. Sådana man har med alla, inte bara med sin sämre hälft. Eller nej, jag har även lite bryderier kring glasögon för ovanlighetens skull. Vi kan prata relationer imorgon, för jag har en fundering där som jag tror kan bli ganska lång, men som inte har med maken att göra alls. Idag kan vi prata om de få saker jag gjort och glasögon, det blir nog bra?

Jag rymde lite till mamma i november för att vi skulle gå på Mia Skäringer, och jag tog såklart med mig lilla golfhunden. Stor älskar ju sin pappa så mycket att det skulle vara tortyr att separera de två, medan Liten dyrkar mig lite mer. Mest dyrkar han sin golfmorfar och han älskar ju att spankulera på golfbanan med honom. Lite kul är det att Liten har gubbkompisar på golfbanan som jag inte känner. När jag kommer dit med Liten brukar diverse okända herrar komma fram och hälsa och säga “nämen lilla du, är du här utan Håkan?”. Min önskedröm är att någon skulle vilja få valpar med Liten så jag kan norpa en valp med förhoppning att Litens personlighet slår igenom, hans trygghet, att han är så lugn med båda människor och djur och att han nästan alltid är snäll. Den enda han bråkar med är mig, men man skall bråka med sina mammor. Och det börjar bli dags, herregud, han fyller sex nästa fredag? Stor fyller nio i år. Stor fick ju en lillebror när han var tre år, det här är ju sjukt orättvist.

Så var det dags för Mia Skäringer.

Jag har ett kreditkort som har en riktigt riktigt bra fördel, nästan alla konsertbiljetter släpps en vecka tidigare genom det kortet, vilket betyder att man har stor chans att få riktigt bra biljetter till precis allt man vill gå på. När vi bokade Mia fick vi på FÖRSTA raden i mitten, något som kändes som att sitta på scenen med henne. Jag har aldrig suttit så bra. Att slippa titta på den förbaskade storbildsskärmen för att se vad som faktiskt händer på scenen, för det gick att se ögonen på henne från sittplatsen.

Och hon var ju så jäkla bra. Sådär så man skrattade och grät samtidigt. Ganska sorgligt att publiken bestod av 99 % kvinnor dock, har vi verkligen inte kommit längre?

Hon sjöng en sång i ett nummer, jag tror att det var en Loreenlåt som fått texten omskriven, den sången var som en käftsmäll och jag älskade den. Jag har letat ihjäl mig efter den på nätet utan att hitta den och jag spelade bara in en liten snutt när vi satt där. Någon som sett hennes föreställning som vet vilken sång jag menar? Har ni inte sett den, gå och se den i år. Bara gör det.

Sedan fastnade jag hos mamma. Jag ville inte riktigt åka hem och vi hade en del mormor-saker att greja med, men mest fastnade jag nog. Maken och Stor kom ner i ett par dagar, men totalt fastnade jag i nästan två veckor. Jag åstadkom dock något till ömma modern som aldrig använder mössa, för helt plötsligt kan jag virka igen. Det har jag inte kunnat på många år, men så testar jag ibland för att se om jag kanske kan hålla nålen på något annat sätt. Helt plötsligt funkade det när jag hade rätt skena på vänsterhanden. Jag började i liten skala med mössbandet till mamma, men tjena mittbena vad jag har hängt på Pinterest. Nu har jag planer, högtflygande planer, jag måste bara ta mig till en ordentlig garnaffär och det betyder att jag måste åka över gränsen (garn är en av två ynkans saker som är billigare i Norge än i Sverige och i lilla staden säljs det bara garn i bokhandeln) eller köpa nästa gång jag är i Göteborg.

Men mössbandsgrejen blev riktigt bra. Extra bra med reflexgarnet så ömma modern syns när hon är i stan och rumlar i mörkret.

Sedan blev det kanske lite överdrivet när jag inte kunde sluta virka utan blev tvungen att virka en tass på mössgrejen också.

Men nu sitter den där den sitter och är lite rar.

Till slut åkte jag i alla fall hem och pysslade lite. Högst oklart var mitt behov av att mysa till det kom från, men det kom i alla fall. Några ommöbleringar senare blev det i alla fall både mysigt och städat och vips så var det juletid med julefrid. Ömma modern och styvfar kom dagen före julafton och stannade i nästan en vecka och det var verkligen julefrid. Vi åt god mat och godis, delade ut några enstaka julklappar och bara pratade skit. Maken och styvfadern hänger ju mest i ladan, men på julafton var det ladugårdsförbud.

Torsdagen mellan jul och nyår demonstrerade vi mot fyrverkerier i stan, ca 50 tvåbeningar och 40 fyrbeningar, det var fint. Extra fint att Liten och mamma fotobombade fotot som var på framsidan i lokalblaskan.

Mycket underhållande.

Själv försökte jag hålla koll på fotografen så jag kunde gömma mig lite bakom skylten. Det lyckades jag ändå ganska bra med visade det sig.

Nyår firades enligt tradition iklädd Onepiece och hemma med god mat. Trots avståndet till stan hördes varenda fyrverkeri när klockan slog midnatt. Våra lurvskallar bryr sig inte på det avståndet, men stackars alla vilda djur, hästar och även människor som lider av det. Ett jävla oskick är det.

Sedan har det inte hänt så mycket mer än att vi försiktigt tassat in i det nya året, milt förhoppningsfulla inför ett möjligen bättre år.

Vi har bara småputtrat och jag och Liten tänker oss ett gemensamt födelsedagskalas eftersom han fyller år fyra dagar före mig.

Nu får ni berätta vad ni har gjort och hur ni har haft det, jag hoppas att det har varit bra.

(Glasögonen kommer senare, så även mina relationsfunderingar).

Kram och God Fortsättning

 


Postat 17:47 i Klimakteriekossan av
19 kommentarer

Och ingen har talat om för mig att Hollywoodfruarna både har börjat och slutat?

8 kommentarer

Va???

Av en slump såg jag reklam för fruarna och tänkte kolla ikapp på Viaplay. Det visade sig att det inte handlade om att kolla i kapp, för säsongen var ju tom slut.

OCH!!! Ingen har sagt att det har börjat ett återföreningsprogram?

Haha! Det var det bästa jag har sett på evigheter. Till och med bättre än själva fruarna. Nu längtar jag efter nästa veckas “kattslagsmål” obeskrivligt mycket.

I något klipp hade Gunilla på sig den rosa klänningen som var en fantastisk inspiration för min del. På den tiden jag verkligen var fashion.

Jag fnissar fortfarande lika mycket när jag ser de här bilderna.

Det här var precis vad jag behövde nu. Ett gapflabb.

Men det förklarar fortfarande inte varför ni inte har talat om för mig att jag har missat en hel säsong plus ett återföreningsprogram?


Postat 18:51 i Klimakteriekossan av
8 kommentarer

I väntan på vår

15 kommentarer

Och det är en väntan som kommer bli vansinnigt lång. I väntan på vår har det inte hänt ett smack på det lilla torpet i skogen. Först chocken över att helt skippa hösten och gå rakt på vintern, inte okay och inte sanktionerat. Då gjorde min hjärna en störtdykning ner i höstdeppen. Doften av kyla, mörkret och … ja mörkret får mig att vilja skrikgråta i en kudde och ångesten ligger som en blöt yllefilt över axlarna på mig. Panikångestattackerna kommer oftare och dessutom får jag så jävla mycket ondare i hela kroppen.

Mina fötter på morgonen gör så oerhört ont och jag skulle behöva stödhjul. Nu sitter jag i soffan och har ont exakt överallt. Näe, det är ljug, jag har inte så ont i benen, bortsett från mitt krampande vänsterben. En ny liten åkomma som kom i våras, när det var som värst krampade jag konstant i vaden i en vecka. Konstant verkligen, dag som natt. Man blir väldigt trött av att ha ont och då blir man lite dum i huvudet.

Då blir man förbannad när man lever med en man som verkligen inte förstår sjukdomar som inte syns. Han förstår fibromyalgin lite, eftersom han följde med till smärtläkaren för ett par år sedan och fick hela förklaringen av honom istället för av mig. Men han glömmer såklart. Ångest är omöjligt att få honom att förstå, där har jag gett upp. Nu har jag ungefär en månad framför mig med mer ont än rimligt, för kroppen kämpar mot kylan och att vänja sig vid den. Helt vänjer den sig aldrig, men det blir värre innan det blir lite bättre igen. Däremot blir det aldrig så bra som när det är varmt ute, och med bra menar jag bra på mitt sätt. Eller så är det bara lättare att hantera smärtan när det är 25 grader varmt ute? Själva smärtan kan vara samma, men humöret gör den lättare att hantera?

Så, nu har jag gnällt färdigt för idag och det finns de som har det värre.

Imorgon skall mormors lägenhet tömmas på det sista, maken skall hyra stort stort släp och åka dit för att möta ömma mamman och styvfadern. Jag tycker att det är så obeskrivligt sorgligt att gå i mormors lägenhet när den är tom. Det blir så påtagligt att hon är borta. Vi har ju inte gjort något annat än att hålla på med dödsbon i år och det var fruktansvärt sorgligt att gå och pilla i makens bonusfarbrors grejor också. När det gäller mormors saker blir det inte riktigt hanterbart.

Mamman och jag insåg häromdagen att det skulle bli en väldigt lång dag. För lång för att hundarna skulle vara ensamma och tar vi med oss dem kommer de a) vara i vägen, b) bli sjukt uttråkade och c) därmed vara i vägen ännu mer. För ekipaget skall härifrån till Trollhättan där mormor bodde, där skall det bäras och fixas med det sista, sedan skall möblerna till mamma i Göteborg och packas ur. Efter det skall kärra och man tillbaka hit med de enda två saker jag vill ha. En sekretär som mormor haft i en evighet eller två. Där jag satt och ritade som barn och tyckte det var sjukt spännande med alla lådor man kunde ha hemliga saker i. Den skall få ersätta skrivbordet på övervåningen och det kommer ta lång tid att vänja sig vid att mormor sekretär står hos mig.

Den andra saken är mormors röda telefon med rullskiva. Den använde hon, även om hon hade en extra sladdlös. Men hon pratade hellre i den gamla för det var bättre ljud.

Numera har ju vi hemtelefon, vi fick ju det i samband med att vi äntligen fick fiber. Nu ryker vår sladdlösa, för nu skall vi ha skinande röd telefon med rullskiva.

Det blir fint.

Sedan skall jag lägga jättehemliga saker i sekretärlådorna.

Det kommer med andra ord bli en väldigt lång dag imorgon, jag är hemma som hundvakt. Då behöver jag inte gå och se mormors lägenhet försvinna framför ögonen på mig.

Jag kan hänga med den här istället, och hans brorsa såklart.

Medan jag minns mormor som hon var ända fram till hon föll.

Min bästa finaste mormor.

(Världens minst peppiga inlägg, men nu är vi ihop “for richer or poorer, in sickness and health”. HAH!)


Postat 21:23 i Klimakteriekossan av
15 kommentarer

När punen absolut inte var intended

14 kommentarer

Stor är inte särskilt vaktig när det gäller saker och mat. Inte som andra hundar som hälsat på här på torpet, samlat ihop alla Litens leksaker och vaktat dem som om de vore hans förstfödda. Hej Dante, vi saknar dig ❤️

I alla fall, vi har tusentals leksaker överallt och både Stor och Liten är munhundar, de måste ha något i munnen när de känner överdriven glädje. Så fort Stor har en grej i munnen, då kommer Liten och rycker ut den, för precis just DEN skulle han ha. Gräset är alltid grönare i den andra hundens mun, tänker Liten. Liten släpper inget ur munnen och sitter så länge med gosedjuren att man blir bekymrad över att tungan skall torka ut. Stor bryr sig inte utan lommar iväg och hämtar något annat. Inte för att han behöver lomma särskilt långt i pyttelitet hus med tusen leksaker.

Förutom en grej, den är hans. Egentligen är den min och skulle inte komma i närheten av en hundmun någonsin, för jag hade den som resekudde. Jag hade bara inte hjärta att claima den när Stor blev så kär.

Min Tempurnallebjörn.

När Liten, som vanligt, skall rycka den ur munnen på honom är det som om käkarna har låst sig på Stor. Finns inte en chans att han släpper den. Har aldrig hänt, kommer troligen aldrig hända, han släpper ICKE björnen. Liten ser lika förvånad ut varje gång han inte får som han vill.

Lurvskallarna gör alltså inte sönder sina gosedjur, de bär bara omkring på dem. Men nallebjörnen är ju tung och har gått sönder av att bli buren. Då köpte vi såklart en ny som bars runt till även den hade gått sönder och så fortsatte vi tills de tog slut på Tempurlagret, det var tydligen bara en tillfällig grej. Eller “limited edition” som det heter på fashion. Katastrof för både mig och Stor, för vad hjälper det att vi har typ fem när alla har ett hål på magen där det trillar ur Tempurbitar? Alla björnar är undanlagda utom en, den tog jag hit förra veckan för att laga. Dels sy ihop stackars magen och dels knåpa ihop någon hållbar lapp över lilla magen där hundmunnen är.

Samvetet hos hundmamman varje gång hon ser Stor titta på högt älskad nalle? Ibland råkar den även trilla ner, för det har hänt att vi har hittat den i munnen på överlycklig stor hund.

Tydligen så sent som för en timma sedan berättade maken nyss, varpå jag svarade att jag skulle laga den, men att jag inte kommit på något bra tyg att lappa magen med.

Då uppkom följande konversation med make som bevisligen har sytt i verkligheten.

“Men det är väl bra att ta björntråd”, frågade maken och fortsatte, “den är ju stark och jag vet att vi har sådan”.

“Mmmm”, svarade jag och fnissade så snoret yrde. “Fast jag måste lappa också, och då tror jag tyget är för klent för BJÖRNTRÅD.”

Såklart kunde jag inte sluta skratta och maken fattade ingenting utan fortsatte bara på inslagen bana, “Men VADDÅ? Heter det inte björntråd eller, men säg vad det heter då, du vet ju vad jag menar?” Frustrationen osade ur öronen över att han inte förstod varför jag skrattade, och han fattade verkligen inte varför han var jätterolig.

“Jag sitter bara här en stund och väntar”, skrattade jag, “medan du funderar över om tråden är gjord specifikt för att vi skall laga just den här leksaken.”

Han fortsatte stirra på mig med ett helt blankt uttryck i minst en minut och sen såg man verkligen hur glödlampan poppade upp ovanför skallen på honom och så började han också gapflabba.

“Du är dum i huvudet!, sa maken. “Det är du med!”, svarade jag, “Är det någon som är dum i huvudet nu så är det ju du!”

Vi behöver flytta tillbaka till Göteborg inser jag.

Min göteborgska ådra sitter antagligen där den sitter, men maken behöver lite påfyllning. Eller mycket påfyllning.

Finns det snabbkurser möjligen?


Postat 19:59 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer