Såld i god tro och sicken blåsning

21 kommentarer

Det här har vi ju pratat om innan, och det kanske är förment att anse sig själv extremt generös, men jag är det. Så även maken. Det gränsar inte ens till dumhet, det har passerat både första, andra och tredje gränsen. Hade vi pratat geografi hade vi varit någonstans i Portugal om normalt/snålt är kvar i Sverige och jävligt generöst utan att vara korkat är typ norra Tyskland. Vi pratar givetvis inte enbart pengar. Aldrig bara pengar. Man kan ge av sig själv och sin tid med. Vilja andra väl genom en god tanke och ofta går det hand i hand tänker jag.

Det betyder att vi är lättlurade för att vi bryr oss om våra vänner. Men riktiga vänner luras ju inte, så det är ju faktiskt ganska lätt att inte bli lurad. Det är min grundfilosofi. Tre vänner totalt, under hela mitt liv, har fått respass för att jag insåg att jag alltid satt med notan. Bildligt talat alltså. Människor där man inser att de bara tar och tar av både energi och materiella ting och inte ens ger något tillbaka som fyller på energiförrådet.

Nu skall jag berätta om en av de före detta vännerna. För att hon fortsätter sätta mig i klistret trots respasset för flera år sedan. Ni skall få höra en gammal historia som kommer knytas ihop i nutid. Närmare bestämt så sent som förra veckan.

Kvinnan, låt oss kalla henne Slösa i den här berättelsen, för någon slags anonymitet. Typ Bullens “det är inte flickan i filmen som har skrivit brevet” om ni minns?

Slösa åkte till Hong Kong i april 2014 och på den tiden trodde jag att Slösa var livegen och att hon inte hade en enda egen krona att förfoga över. För det var så hon framställde sitt liv då, om det är sant eller inte låter jag vara osagt, eftersom jag kom att inse att jag överhuvudtaget inte har känt henne.

Att åka till Hong Kong utan shoppingstålar är ju en mardröm med mina mått mätt, även för egen del, eftersom det även skulle innebära att jag inte skulle kunna be henne handla något åt mig och det var en sak jag verkligen ville ha och utöver det pratade vi om att hon kunde köpa något om hon hittade riktiga fynd. Även att hon kunde låna som hon ville av pengarna om hon ville köpa något åt sig själv. Jag förde över 20.000 kronor på hennes konto. Och ni behöver inte påpeka att jag är dum i huvudet, det är jag så medveten om själv.

Jag ville väldigt gärna ha en väska som hette Geronimos, det var en Louis Vuitton – en mindre väska och jag hade letat efter den i Stockholm, men där fanns den inte. De gjorde lite efterforskningar och det visade sig att den var på väg ut ur sortimentet och fanns troligen bara i flagship stores (vad heter det egentligen på svenska?), jag fick även reda på pris och lite tips av killen jag pratade med på LV-butiken i Stockholm och den kostade 6000 kronor. Utöver det tänkte jag mig mest fynd, det finns ju där och i närområdet. Jag visste även att de skulle möta upp någon som kunde Hong Kong/Kina utantill enligt Slösa och som skulle nyttjas som shoppingguide. Det är inte av intresse vem som var guide, men jag måste påpeka att det inte var Johanna, för er som vet att hon har bott och jobbat i Hong Kong. Absolut inte Johanna.

Först gjorde Slösa ett grymt fynd. En vansinnigt snygg väska. På riktigt. När jag fick bilden på väskan började jag nästan dregla. Och den tillhörande texten såg ut så här:

Notera gärna här att hon INTE VÅGADE CHANSA. Istället tog hon av mina pengar och verkligen fyndade till sig själv. Inget ont i det. Än. Jag hade sagt att hon fick handla som hon ville så länge jag fick min Geronimos från flagshipbutiken i Hong Kong och något fynd likt den vi diskuterar ovan. Man kanske inte tror det, men om man verkligen känner mig vet man att jag är snålare mot mig själv än mot andra. Pengamässigt alltså.

Ungefär då började jag googla för att få lite idéer till fynd och upptäckte att allt var svinmycket dyrare i Hong Kong än i alla andra länder. Flagshipbutiken i Hong Kong sålde väskan jag ville ha för 7000 kronor istället för 6000 kronor och allt annat var lika mycket procentuellt dyrare. Då luskade jag mer och fick reda på att allt sådant i butik var XX antal procent dyrare än resten av världen. Nu minns jag inte anledningen, men jag vet att jag tyckte det var konstigt och fortfarande tycker är konstigt för såvitt jag vet är sådana moms- och skattebefriade där. Men okay, för min del var det bara att bita i äpplet, väskan var på utgående så om den fanns i butik där ville jag verkligen ha den. Däremot började jag bli osugen på allt annat. Det enda jag var sugen på i så fall var väskan Slösa köpt till sig själv.

Så jag talade om det. I två sms. Ganska tydligt tyckte jag.

Här tycker jag att jag är ganska tydlig ändå. Jag vill ha väskan som jag tjatat om hela tiden, men utöver det vill jag inte ha något dyrt alls. Det står att Slösa får fynda på egen hand. Kanske om hon hittar någon skitbillig iläggsväska, men jag hoppar av shoppingtåget.

Vid något tillfälle skickar jag även det här.

Jag. Vill. INTE. Ha. Något. Annat.

Solklart? Jag skriver uttryckligen att jag tycker att allt är för dyrt.

Någon dag eller två dagar senare ringer Slösa på Facetime och säger att hon har köpt en väska till oss var. Och jag får välja först. Jag tycker ingen av dem är fina, men har inte hjärta att säga det för jag tror såklart att det är något superbilligt. Det betyder att jag väljer den jag tycker är minst ful och tänker att den får vara strandväska. Återigen, känner man mig vet man att jag inte tycker om när det är loggor överallt. Annars stod det som svar på ett annat sms där jag svarar på en fråga jag fick under samma resa. Det var mycket väskor då.

Om jag inte gillar monogram (när det är loggor över hela väskan) på Louis Vuitton behöver man kanske inte vara raketforskare för att inse att jag inte skulle gilla väskor som ser ut så här?

Det ni ser på bilden är väskan jag valde. Dödsbesviken, för då hade det visat sig att min Geronimos inte fanns i Hong Kong och det här var då enda delen av bytet som skulle komma hem till mig. En väska jag inte tyckte var fin och som jag visste att jag aldrig skulle använda. Förutom att lägga handduk och bikini i. Kanske. Nåväl, besviken men samtidigt glad över att inte ha spenderat mer än någon hundring och det var bara en ren gissning från min sida. Slösa glömde tala om vad den kostade i telefon, men jag antog eftersom jag hade skickat TVÅ sms och talat om att jag hoppade av shoppingen om hon inte hittade Geronimos.

Sedan kom hon hem, skickade väskan till mig och var väldigt noga med att tala om att det fanns ett kvitto och det låg i fickan på väskan och att min kostade 8000 kronor och hennes kostade 6000 kronor. ÅTTATUSEN SPÄNN! Hon vågade alltså chansa på åttatusen??? Men inte på en femhundring. Och hennes väska betalades också med mina pengar, något hon sade sig ha dåligt samvete över och att hon skulle spara allt hon kunde för att betala för sin egen väska. Där finns fortfarande inget att säga, jag trodde ju som sagt att hon var livegen och hade sagt att hon fick låna och handla som hon ville med mina pengar.

Men inget dåligt samvete över att ha chansat på något som jag aldrig någonsin övermindödakropp ens har nämnt att jag gillar och som kostade åttajävlatusen till mig, det fanns däremot inte. Bara att hon faktiskt tagit så mycket av mina pengar och handlat till sig själv. Dessutom rimmar det så himla dåligt med att hon inte vågade chansa på en väska som kostade 500, men inte en som kostade 8000. Min känsla var att hon bara gått bananas i fyndbutiken med den fina och billiga väskan och glömt mig, men inte mina pengar. För hur kan man varken messa eller eller chansa? Det blir ännu skojigare om man vet att väskan hon inte vågade chansa på visste hon SÅ väl att jag tyckte om. För att jag har en, men inte orange. Och jag har inte särskilt många väskor, jag tror jag har färre än tio totalt. Som är ihopsamlade under 30 år och ömt vårdade och de senaste tio åren har jag varierat mellan tre av dem. Där har vi en sådan grej igen, känner man mig vet man att jag byter väska ungefär vartannat år. Nyss bytte jag till en lite mer somrig väska efter att ha haft samma i två år. Det vill säga, träffar man mig mer än en gång om året ser man att jag har samma väska. Jämt.

Jag var korkat snäll och höll käft om chocken. Jag HÖLL KÄFT. Jag hatar mig själv för vissa saker jag gör för att jag är för jävla dumsnäll. Inte ens ett chockat “men herregud jag trodde ju såklart att väskorna var ett fynd och kopior” undslapp mig. Det här var riktiga grejor fick jag reda på och hade jag inte fått reda på det hade jag trott det ändå. Guccis enklare tygväskor kostar liksom inte ens så mycket här hemma. Här är en annan enklare, men ändå lite mer väska än strandväskan, från en högst legitim butik som bara säljer svindyra kläder och väskor över hela Europa. Där kan ni få ett tips mitt i eländet förresten om ni gillar Uggs. Priserna är baserade på euro och är euron dålig eller till och med normal, är faktiskt Uggs billigare i den här butiken. De säljer några enstaka märken normala människor har råd med och de levererar på EN dag till dörren. Här är länken till väskan för validering, sedan kan ni ju roa er med att kolla efter Uggs, Reebok och andra rimliga sneakers. VÄSKLÄNK

Det finns ytterligare en sak jag hatar med det här inlägget om man bortser från det självklara. Jag avskyr att jag skriver om hur jävla godhjärtad och snäll jag är. Det finns inget värre än att läsa om människor som skriver det om sig själva, eller hur mycket de har donerat till XX eller YY, precis som om donationer och annat inte gills om man inte bombastiskt talar om det i valfritt socialt media. Egentligen är jag fullkomligt normalt god eftersom jag vill vara det mot människor jag verkligen älskar och det är ett visst antal som håller sig statiskt. Då talar jag inte om vad jag gör för dem eller vad de gör för mig, dylikt beteende äcklar mig lite, men det är ju inte helt ovanligt. Människor jag inte gillar är jag ganska likgiltig mot, skulle jag hata skulle jag tillskriva den personen för stor betydelse. Människor jag inte känner … ja jag känner ju dem inte? Dessutom är jag inte snäll, jag är ju för fan dum i huvudet.

Tillbaka till väskjäveln. Det råder ju i efterhand inga tvivel om att jag var så manipulerad och att det var den största anledningen till att jag höll käften om hur mycket jag ogillade väskan och att jag inte frågade Slösa om hon hade slagit sig med någon hårt i huvudet som chansköper en väska med mina pengar för så MYCKET pengar. Hade jag inte varit så orimligt bortkollrad och helt pucko hade jag vägrat betala och hänvisat till sms:en och så hade jag bett om fyndväskan istället och betalat en femhunka. Det finns ingen rimlighet i mitt beteende alls. Inte heller är jag ett dugg konflikträdd.

Dessutom, det blev ju en mellanskillnad. Om Slösas väska kostade sex papp och min åtta papp fanns det ju sex papp kvar som borde satts in på mitt konto hasta pronto vid hemkomst. Inte det näe? För de fanns inte längre de heller tydligen. Högst oklart var de hade tagit vägen, det fick jag inte ens någon förklaring till. Det var alltså totalt 12 papp som skulle tillbaka till mig om man nu bortser från de åtta lax som jag nu i efterhand aldrig hade betalat heller, men det är lätt att vara efterklok när det gäller mycket.

Mellanskillnaden fick jag tillbaka på det mest krångliga sätt jag någonsin hanterat privata pengar. Lagligt dock, men fan så krångligt.

Väskpengarna då? Slösa var i Hong Kong i april 2014 och efter det talades det inte särskilt mycket om dem. Inte ett ord faktiskt. Förrän i juni när jag fick det här mailet.

Man är väl inte tyst i två månader om man är skyldig någon stålar och dessutom påstod sig ha enormt dåligt samvete över det? Det är alltså samvetet som är nyckeln här. För jag är den första att räcka upp handen när det handlar om att glömma betala, och jag glömmer lika lätt när någon är skyldig mig. Det är en ständig kamp att lära sig minnas åt båda håll och jag vet att jag har en skuld (skaffa Swish Karin haha).

Väskan blev stående hemma länge, lika orörd som Jungfru Maria, ända till någon fick syn på den och ville köpa den. Inte mig emot, den påminde ju bara om min dumhet. Jag intygade äktheten och kvittot fanns ju där. Men det där med kvittot skavde. Personligen har jag aldrig handlat i någon märkesaffär förutom i Louis Vuitton-butiken i Stockholm där kvittona är extremt … unika? Eller de visar att produkten är unik och äkta. Typ? Min gissning är att de ser ut så över hela världen. Det är svårt att tro att Gucci inte skulle se liknande ut, men det här är väldigt mycket handskrivet på och dessutom kinesiska så det kan lika gärna stå att det är friterade räkor för motsvarande 8000 i kinapengar. Å andra sidan har jag handlat i Bangkok på stora varuhus och fått de mest underliga kvitton. I vilket fall som helst stod jag som garant för äktheten och jag hade visat kvittot här i inlägget också, men väskan är för tillfället hos en väskdoktor ihop med kvittot.

För jag sålde den som sagt. En sprillans ny Gucciväska som kostade åtta papp. Men jag kapade originalpriset på hälften.

För ett par veckor sedan gick den sönder i handtaget, ena handtaget bara släppte från väskan och jag kände att det var mitt ansvar att lösa det. Jävligt pinsamt för min del medger jag. Den var ju helt oanvänd under ett par år och det lilla köparen hunnit använda den borde inte göra att ett handtag lossnar, kvaliteten i de äkta grejorna brukar vara skitbra och de tål dessutom mer än man tror. Vitsen med att lägga pengar på en äkta väska är ju att de skall vara så bra att de skall hålla för såpass mycket att de skall kunna gå i arv till barnbarnen och ju mer snyggt slitage, åtminstone på läder, desto snyggare väska. Eller patina som det heter i fäschonbranschen. Det var ju ändå jag som garanterat äktheten och var tämligen säker på det för Slösa skulle väl ändå inte köpa en kopia för mer pengar än vad en äkta kostar liksom. Däremot var hon väldigt noga och upprepade många gånger att det faktiskt fanns ett kvitto så jag verkligen skulle förstå hur fin och äkta den var. Jag minns att jag reagerade över att det var ett jävla tjatande om kvittot.

Pilutta mig.

Väskan lämnades ömt över till ett väskställe som bara hanterar begagnade märkesväskor. Det vill säga, den lämnades inte till den lokala skomakaren, det gör man inte med en märkesväska. Det här är ett större ställe som restaurerar en del och säljer och lagar när det är trasigt. De är otroligt duktiga och det är ett hantverk att göra så lite åverkan på originalen som möjligt. Jag skulle sätta minst åtta papp (HAH) på att de är bättre på att hantera märkesväskor än vad de skulle vara om man knatade in i Guccibutiken (i det här fallet) och frågade. Kanske inte i det här fallet, men överlag.

De har gått igenom väskan från topp till tå för att säkerställa allt före lagning, för de tyckte den såg lite underlig ut, men jag lämnade den och bad om återkoppling när de hade gjort sitt jobb.

Nu har de gjort det. Sitt jobb alltså. Och det är en fantastiskt dålig kopia. Jag har fått alla bilder från väskdoktorn som förklaring. Väldigt bra och sjukt pedagogiskt.

På bilden nedan är en annan liknande Gucci. Det syns att det är läder och det syns att det är slitet läder. Snyggt slitet läder närmare bestämt.

Det här är min före detta väska nedan.

Där det är vitt har väskdoktorn dragit med något slags verktyg som lädertest. Läder skall inte se ut så, det där ser ju ut som avskrapad färg? Längst till höger har man gjort ett värmetest på en liten del, dvs utsatt lädret för högre värme. Då smälte den delen. Lädret är alltså plast. Det finns inget läder i väskan alls, allt är plast.

Nästa bild är märket.

Märket till höger är autentiskt och i metall som det skall vara, märket till vänster är min fd väska och även det är plast istället för metall. Dessutom syns det ju skillnad på dem. Det båda G-bokstäverna i märket är ju så mycket mer isär på det äkta och täta på den oäkta. Det värsta är väl att märket är i plast och inte metall.

Resten av väskrapporten har jag ingen bild på, men det finns tydligen något nummer på en skinnflik inne i väskan. Inget unikt serienummer, men ett nummer som åtminstone ger lite information om väskan. Numret finns inte hos Gucci alls.

Fodret skall tydligen vara fastsytt i en del sömmar på den här typen av väska, det är det inte. Dessutom har det släppt på ett par ställen upptill.

Färgen på tyget utåt är mycket gulare än original.

Den enda autentiska Gucciväskan som överhuvudtaget har någon likhet med min fd väska ser ut så här. I modellen alltså, inte färgen.

Modellen existerar alltså inte ens, men den de gjort ett taffligt försök att kopiera är från en kollektion släppt någon gång tidigt 1990-tal.

Slösa upphör alltså aldrig att förvåna. Hon sket i att att jag inte ville ha något för att jag tyckte allt var för dyrt. Hon vågade inte chansa på en väska för en femhundring, men chansade på åtta papp. Efter att jag hade hoppat av. Återbetalningen för det, och en grej till, satt lika långt inne som om jag försökte ta hennes förstfödda. Hon har ljugit så mycket att jag undrar om det blivit en livsstil.

Oavsett om jag varit mer än lovligt korkat och ett lätt byte att utnyttja är hon ju inte direkt någon jag hade valt som kassör i eventuell vägförening.

Om hon kunde göra så här mot någon hon kallade väninna, var går då gränsen för ytligt bekanta?

Jag har aldrig träffat någon som lurat mig så mycket och som jag har gjort så mycket för.

Oavsett hur pinsamt det är att sälja en väska för såpass mycket pengar och garantera att det är original, för att såklart betala tillbaka varenda krona så kan man ju inte låta bli att undra hur mycket Slösa betalade för kvittot och var pengarna gick egentligen.

Herregud. Inte undra på att det ser ut som det gör i världen. Folk är pack.


Postat 20:51 i Idioter, Klimakteriekossan, Ogenomtänkt av
21 kommentarer

Dagarna bara rusar iväg

9 kommentarer

Och det ÄR ju verkligen bara en tidsfråga innan det är höst igen. Skrev hon pessimistiskt.

Nu vill jag undra en sak, om någon möjligen vet svaret. Sedan jag började med botox har jag ju varit migränfri och inte bara det, jag har ju inte ens haft vanlig spänningshuvudvärk. Dödsbra. Om man bortser från att jag ju fick ett anfall av dundermigrän förra onsdagen. Det var ju då jag spelade Pokémon istället för att sova och jag tänkte att det antingen var rejäl sömnbrist eller väderomslag. Jag är jättekänslig för väder. Och jävla fullmånar. Lite generellt allergisk mot ett helt vanligt liv vad det verkar, en vekling har jag blivit.

Inatt sov jag sjukt krattigt också och skulle egentligen gått upp klockan åtta för att fixa och trixa lite och sedan åka till Fjällbacka och hälsa på Annica som är “hemma” och semestrar lite från Hallsberg. Men jag hade migränkänningar så jag vände mig om i sängen och sov klart mina timmar. Plus att jag tog min migränmedicin. 

Det fanns liksom inget jag hellre ville än att dra till Fjällbacka. Vädret var ljuvligt, inte ett moln på himlen, stekande sol och en make som trallade omkring på gården i kallingar och foppa. Inte ens lite rart ovärdigt utan bara väldigt osexigt.

Men jag blir bombat trött av migränmedicinen och Annica var förkyld så vi fattade beslutet att skjuta på en tjejkväll i alla fall. Det var som sagt för fint väder för att inte ens kunna gå ner på bryggan i ren orkeslöshet. Det satt långt inne at bestämma sig för det.

Så nu undrar jag, två migräner på en vecka, båda efter nätter med krattig sömn. Sömnen är ju liksom inget nytt. Kan botoxen sluta funka för att man vant sig? Skitskumt.

Igår var det också fantastiskt väder när vi firade födelsedag. Som motvikt till Kalle Urban Kalle-bilderna kan jag visa min outfitta. Inte ens jacka trots att det började skymma.


Ljuset var dessutom magiskt.


Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att kläderna är köpta på Plain Vanilla och jag har ett BLÅTT plagg på mig.

Blått är flott


Postat 8:33 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer

Födelsedagsfirandet

10 kommentarer

Vi har firat födelsedag hela dagen idag och det var den här som fyllde år.


Fotot är för övrigt taget på Alla Hjärtans Dag i år. Som vi aldrig firar, om man bortser från vår första sådan tillsammans då jag fick världens varmaste dunjacka i present och det var en av totalt tre presenter där han verkligen jackpottat. Det betyder alltså att han kan och döljer det väl, men han måste vara nykär eller åtminstone fortfarande sådär förälskad som man är i åtminstone två år. Herregud, jag fick ju till och med skojiga presenter när vi bara var kompisar.

Eller så ledsnade han bara på att jag snodde hans likadana jacka hela tiden trots att den var så stor att jag kunde ha den som långkappa med badbollar innanför. Oavsett anledning vet jag att jag blev så glad att det trillade tårar.

Men i alla fall, klädseln på fotot. Dessutom var det ju hans födelsedag idag. Det skulle väl möjligen kunna vara den enda dagen på året som jag håller truten om hans oduglighet att ge bort presenter? 

Han var väl i ladan som vanligt, dagen för fotografiet alltså, sedan åkte han till stan för att hämta posten och efter det kom han in och klädde på sig outfitten. Det var till och med en inbyggt fläkt i den för att kulorna skulle vara stora (??) och fina och att den skulle stå i all sin praktfullhet.

Jag vet fortfarande inte var han hittar alla konstiga saker. Jag är även förstummad över att just Alla Hjärtans Dag var DAGEN för användning. Faktum är att jag nog, oftast i alla fall, ställer mig helt likgiltig till konstiga saker nästan jämt numera. Däremot skulle jag vilja veta HUR han kommer på det, inte VAR han kommer på det. Det känns väl som en betydligt rimligare frågeställning?

Efter ett par veckor kissade katten praktiskt nog på den och nu finns den inte mer. Så himla synd.

Idag har vi alltså firat k*kens födelsedag hela dagen. Först hemma, sedan utbjudna på lokal av svärfar, svärfars bästis, svärfars bästis flickvän och en annan dam som varit svärfars kamrat sedan koltåldern. Vi sänkte medelåldern till dagisnivå. Men vad som är orimligt fascinerande är att svärfar har ungefär samma inställning till födelsedagar som maken och den här inbjudan kom förra veckan. Dock utan någon slags information om att det var en födelsedagsmiddag. Det tillhör dessvärre inte ovanligheterna att svärfar glömmer sonens födelsedag och om vi råkar ses på just en födelsedag för att kanske ta en fika, då lyser skammens rodnad på kinderna när svärfar kanske blir varse efter kaffet för att någon ringer och han överhör samtalet. Det är ju inte så svårt att räkna ut om man hör ett födelsedagsbarn replikera under ett gratulationssamtal. 

Att vi går på lokal med nämnda personer är inte så egendomligt, men att bjuda med dem på födelsedagsfirande kändes väldigt besynnerligt. Jag trodde att svärfar hade glömt och för att han skulle slippa eventuella samvetskval ringde jag honom igår för att fråga vad det var för middag. Födelsedagsmiddag svarade svärfar, med sådan självklarhet att jag nästan trillade baklänges.

För egen del lider jag inför framtiden. Far och son är läskigt lika. Mina födelsedagar kan alltså bara bli sämre, aldrig bättre. 

I present överträffade jag mig själv, för jag ju älskar även andras födelsedagar. Även om maken är den svåraste av alla att köpa till. Om man till och med har (hade) en snoppdräkt, då har man allt. Men jag gav honom tid. I form av det bästa han vet. Jag lade ner hela min själ och många många timmar åt att rita det han fick. En grej per lapp och så lade jag lapparna i ett hemmaritat kort. Han fick fyra stycken ryggkliande till dess han somnar vid läggdags, två stycken fotmassage, fotvård på riktigt fotvårdsställe en gång per månad året ut (jag bokar och skickar iväg honom, annars kommer det ju naturligtvis inte hända och en överraskning i två dagar vecka 24. Nu känns det som jag har glömt något, men ni kan få se de omsorgsfullt gjorda lapparna imorgon. Extra tacksam skall han vara att det inte låg skilsmässopapper i kortet just den här födelsedagen.

Nu är det dags att prata jättemycket om att nästa födelsedag är det stora 50. Maken fyllde alltså 49 idag. Han har sådan ångest att han blir asförbannad när man säger något. På riktigt. Min tämligen diplomatiska pappa råkade fråga om det fanns någon plan för den stora födelsedagen. För att han har två svärsöner som fyller nästan samtidigt, men det skiljer tio år på dem. Svågern fyller imorgon. Pappas tanke var nog att det kunde vara kul att ha baluns tillsammans eftersom maken fyller 50 och svågern 40, men då fräste maken okontrollerat och ville inte prata om det.

Jag sätter en hel hög med guldpengar på att han kommer krisa igen, precis som han gjorde före 40 och köpte en Mustang cabb och var en generell pina att leva med ett tag.

Just det. Den där resan med de läskigt snåla. Det var faktiskt över makens 40-årsdag.

Lovar att berätta. Den var bisarr.

Men först skall jag ta med mig Psykopaterna och lägga mig. Jag har en känsla av att jag inte tar mig igenom många sidor.

Zzzzzzz 


Postat 22:55 i Klimakteriekossan, Mannen i mitt liv av
10 kommentarer

Dagens Boktips

16 kommentarer

Och jag har inte råkat glömma cliffhangern om väskan, utlottningen och allt annat. Jag råkade bara dräneras på energi idag.

Men jag beställde en pappersbok idag, den finns tydligen på Storytel, men sådana här böcker vill jag inte att någon skall läsa för mig. Där vill jag ha min egen röst i huvudet.

Inte för att framhäva mig själv även om jag gör det nu ändå (åh jag hatar att säga att jag är så jävla bra), men om man har träffat mig och känner mig någorlunda vet man att en av mina goda sidor är att jag är generös som fan. Och jag kräver inte att man skall ge mig saker tillbaka för jag tycker det är kul att ge om jag kan och har möjlighet. Det enda jag kräver är väl bara vanligt vett. Men det har ju inget med generositeten att göra, det är ju mer ett generellt relationskrav oavsett om det är kompisar eller partners. Även kompisar är ju en relationshistoria liksom? 

Maken är minst lika generös, om inte ännu mer och det är en av de saker vi är rörande eniga om att det är en ganska trevlig egenskap. Vidrigt snåla människor tycker vi inte så mycket om, men en gång råkade vi åka på utlandssemester med ett par som räknade femöringar. Även gentemot varandra vilket var hemskt att se eftersom det var mest en av dem. Påminn mig någon gång skall jag berätta om DEN semestern. Men vi hade tur med vädret.

Jo, jag kräver även att inte bli utnyttjad. Eller att känna mig utnyttjad. Ibland går det hand i hand såklart, men inte alltid och det har hänt förvånansvärt få gånger. Tre stycken gånger närmare bestämt. I hela mitt liv. Det är rätt okay ändå tycker jag, rentav rimligt?

Boken då.


Och beskrivningen:

“Upptäck psykopaterna i din närhet!


Efter den stora succén Omgiven av idioter kommer nu Thomas Erikson med den efterlängtade uppföljaren Omgiven av psykopater.

Du har säkert stött på den här personen: en spännande människa som är otroligt karismatisk, trevlig, charmig och hjälpsam. Som alltid har en komplimang i beredskap. Och som garanterat får dig att må bra. Du tror på det du får höra, även när det låter falskt – eftersom det känns så bra. Men det som verkar för bra för att vara sant är troligen det …

I boken avslöjas hur en psykopat använder sig av dina svagheter för att kunna utnyttja dig så mycket det bara går. Du får reda på om din egen personlighetstyp är röd, gul, grön eller blå enligt det psykologiska DISA-systemet. Genom att bli medveten om hur du själv fungerar kan du se igenom och stå emot psykopatens avancerade manipulation. Helt klart är att vissa människor har en personlighet som är exceptionellt manipulativ. De kan övertyga vem som helst om vad som helst. De tycker om att kontrollera andra. Och de drar sig inte för att ljuga och förvränga sanningen för att komma dit de vill.

Alla med psykopatiska drag är naturligtvis inte psykopater. Och alla psykopater är inte bindgalna seriemördare. De flesta av dem vandrar faktiskt omkring här mitt ibland oss. Dessvärre är de betydligt fler än vad man tidigare har trott, vilket betyder att du med största sannolikhet redan har träffat på några av dem i grannskapet, på jobbet eller kanske i din familj. Nu är det dags att ta reda på hur de gör för att utnyttja dig – innan det är för sent!”

Nu längtar jag efter en jäkla pappersbok för i vanliga fall behöver man ju inte ha tålamod med böcker. Och det gör jag för att han har skrivit en bok innan som heter Omgiven av Idioter och den är fantastisk.

Sådär hickskrattig.

Vi skall prata om allt det där imorgon, för att jag är en idiot som inte gör som jag ska och tummen råkade cementeras fast.

Men först måste jag sova lite igen. Tre timmar på soffan räckte inte.

Har ni läst dem?

Och jag måste ju medge att jag önskar att han hade skrivit psykopatboken liiiiite tidigare.


Postat 23:31 i Dagens Tips, Klimakteriekossan av
16 kommentarer

Har man lovat så har man

10 kommentarer

Och jag skrev ju igår att jag både skulle berätta om den mystiska väskan och se till att dra vinnaren av glasögonen. Det sistnämnda hade jag till och med planerat exakt hur lilla katten skulle få göra för en gång skull. Hundarna får ju välja orättvist ofta.

Dessvärre blev en dag som ändå började hyfsat okay ungefär en sådan här känsla:


Åh vad jag skulle vilja leva ut det, sådär som man bara kunde när man var liten.

Eller ja, liten ELLER en brun hund. Brun hund-humör går bra det med:


Nu har jag gått och lagt mig och fantiserar om vuxenspadar istället för den lilla och lila barnspaden överst.


Men jag lovar att göra ett nytt försök imorgon.

Mini är i alla fall vidtalad och med i matchen.

Sov sött. Det skall jag kanske göra.


Postat 21:39 i Klimakteriekossan av
10 kommentarer