God Fortsättning

20 kommentarer

Och Gott Nytt År på er.

Klockan är snart fem och det är nyårsafton, jag gissar att ni är på kalas eller har kalas. Kanske en trevlig middag?

Vi hade en bra jul. Inte fullt så östtysk som de tidigare, men jag tror att det beror på att vi faktiskt har nya tapeter. Inget är så östligt som betonggrått och inget så glatt och västligt som flamingotapeter. Ingen julmat, i princip inga julklappar. Inte ens en pärlplatta från maken. Mycket annan god mat istället och väldigt trevligt.

När han införde det här med noll julklappar och födelsedagspresenter för ett par år sedan gick jag med på det under förutsättning det inte skulle gälla the big femtio. Jag tror att han kommer kämpa för att hitta ett kryphål i det avtalet. Fascinerande hur en människa som älskar både sin egen och andras födelsedagar kan vara gift med en som passionerat hatar samma sak.

Mamma och jag hittade lite fotografier på höloftet där styvfar och make spenderade större delen av julen med att städa (igen, oklart hur många jular det städas i ladan och hur jävla handlingsförlamad man kan vara som stökar ner barnsligt mycket på mindre än ett år).

Det här fotot hittades bland annat. Det hade jag inramat på jobbet för cirka tusen år sedan eftersom det skulle representera ”ge mig”. Nu vill jag mest bara sjunga ”we were young, we were free…” när jag kikar på kortet.

Det lustiga är att jag inte ber om något alls på kortet, även om det ser ut så på min hand och som om maken rotar efter plånboken för att lyda. Med tanke på att fotot är taget en sommarnatt i en vik på en nästan öde ö utanför den lilla staden där det inte fanns något alls att köpa. Definitivt inte mitt i natten.

Imorgon skall jag skriva önskelista. Överst på listan och det jag önskar mig mest kostar inte en krona.

Det skall vi prata om imorgon. För då är det nytt år och nytt blad. Till och med ett helt nytt decennium.

Med det hoppas jag att ni har en bra afton och att 2020 blir ett fantastiskt år för oss allihop.

Stor, Liten och Mini skickar givetvis varsin nospuss också. Alltid.


Postat 17:27 i Klimakteriekossan av
20 kommentarer

Ett halvår senare

14 kommentarer

I fotografier. Jag kollade om det verkligen var så illa att jag inte gjort något alls sedan juli. Det kändes ju så märkligt, men ändå helt rimligt.

Enligt mina foton går de senaste sex månaderna till historien som helt värdelösa. En miljon foton på hundar i olika positioner såklart.

Varav ett på Stor efter Blodbadet i Sovrummet. Jösses vad små hundben blöder när de blir lite bitna av Liten. Dessutom så underligt att snällaste lilla Liten sa ifrån och tvålade till Stor så det visslade om det. Det verkar som om det är dags för ett regimskifte och nyval, något jag inte ens trodde skulle hända. Liten måste bara gå en kurs i att morra högre, för han morrar tystare än vad Mini spinner. Stor hör honom inte ens.

Sedan visade det sig att vi var en snabbis i Köpenhamn och åt smörrebröd.

Det var ungefär vad vi gjorde. Samt njöt en natt av att bo på mitt älsklingshotell (Admiral) och led en natt av att bo i världens minsta hotellrum. På riktigt. Jag har aldrig sett ett mindre rum. Det fanns en kvadratmeter golvyta i hallen, i resten av rummet stod en säng. En hotellsovalkov hade varit mer rättvisande. Där bodde vi första, och vad som var tänkt som enda, natten. Vi stannade en natt till för att få lite riktig hotellkänsla och ett extra smörrebröd.

Sedan var vi på Kung Uggla i fredags.

Det var trevligt. Väldigt trevligt. Ända till jag fick så ont i nacken att jag blev sur.

Största behållningen, förutom Uggla, var att jag fick två komplimanger. En skitsnygg tjej i 30-årsåldern kunde inte förstå att jag var nästan 50 och kunde inte tro att jag var en dag över 40. Det lever jag på fortfarande. Sedan fick jag väldigt mycket beröm för mina glasögon av tjejen i garderoben. Hon tyckte jag såg ut som en kändis och att glajjorna var svincoola. Jag föreslog Dame Edna.

Jamen det var mitt halvår. Ni då?


Postat 19:15 i Klimakteriekossan av
14 kommentarer

Nä, jag förtjänar er inte på riktigt

32 kommentarer

För jag grinade en liten skvätt över varje kommentar. Dessutom blev jag mållös och kunde inte svara på en enda snällhet.

Bara det att ni är kvar och säger snälla saker? Ni borde inte vara det eftersom jag inte publicerat en stavelse på ett halvår. NI är bäst. Som jag har saknat det här, mycket mycket mer än vad jag visste. För jag visste att jag saknade er och att jag hatade min tystnad, men inte på vilken nivå det faktiskt var.

Vad har jag gjort då? Och vad har ni gjort?

Jag har varit rätt risig och haft rätt många och långa skov. Väder och orsaker som vi skall gå in på när fingrar och hjärna lyckas formulera det där inlägget jag börjat på så många gånger. Om jag inte skriver det inlägget kommer det ligga som en bromskloss för fortsatt bloggande, det måste ut helt enkelt.

Det har varit mer flopp än flipp det senaste halvåret och cirka inget spännande har hänt. Herregud, jag har inte ens köpt några glasögon sedan vi pratade senast. Däremot har jag slarvat bort mina kornblå dubbelglas-glasögon och de har varit borta i ganska exakt sex månader. Förra veckan gav jag upp, insåg att de verkligen är borta och beställde två par nya. Ett par svarta och ett par knallila. Gissningsvis kommer jag hitta de kornblå en kvart efter att jag har hämtat de nya?

Inte heller har jag hittat min hundscarf som Markattan och PJAK gav fingervisning om. Den är jag mer deppig över än glasögonen orimligt nog.

Faktum är att jag inte köpt nästan något alls på ett år. Somliga tröstäter och tröstshoppar, jag är raka motsatsen och slutar både äta och shoppa när det känns lågt. Eller jo, jag köpte ju ny bil i somras. Svarta pärlan gick i arv till maken och byttes mot en silverfärgad likadan. Återigen är jag kär i en bil, men jag har lite dåligt samvete över att ha dumpat min svarta, för joho saker har känslor och jag tror inte maken är en lika snäll husse som jag var matte.

Men jag ämnar shoppa något snart. För jag insåg härförleden att jag fyller 50 om en dryg månad. Hur nu det gick till, jag fyllde ju nyss 48 och hånade maken inför hans kommande 50-årsdag? Och veckan mellan jul och nyår måste jag bestämma mig för om jag skall ha ett ordentligt baluns eller om jag skall fira stillsamt. Det lutar åt baluns, tro det eller ej.

Mest har jag hängt med mina pälsbästisar och imorse fnissade jag högljutt åt Stor. Båda två är väldigt kvällströtta, men endast Stor är lika morgontrött som på kvällen. Ju äldre han blir, desto hårdare sover han och jag måste medge att det ser väldigt gott ut.

Imorse sov han upp och ner. Då trillar läppen ner.

Man måste ändå säga att det ser göttigt ut?

Och lite vampyraktigt.

Den morgonpigga Liten går enbart att fånga foto på kvällstid. På morgonen räcker det att man funderar över att öppna sitt högeröga så börjar Litens svans dunka i valfritt underlag.

Tvåbeningen i bild har influensa. Den har han förtjänat.

Efter fotografering pussade jag Stor på tänderna och sa godmorgon. Han höll inte med mig och rörde således inte en fena. Morgontrött som sagt.

Imorgon skall jag kika igenom fotoalbumet i telefonen för att se om jag verkligen inte gjort något alls.

Jag misstänker att jag kommer hitta väldigt många foton på fyrbeningar.

Den som lever får se.

Kärlek åt alla.


Postat 22:54 i Klimakteriekossan av
32 kommentarer

*knackar på micken*

23 kommentarer

Någon kvar?

Som jag inte förtjänar såklart. Men jag saknar er, jag saknar mig själv och jag har börjat skriva tusen gånger.

Sedan har jag fastnat igen, för det jag vill skriva om och det jag tänker skriva om, det är jävligt tungt. Lite ledsamt också, men mest tungt och därmed svårformulerat. Jag brukar ju vara ganska rolig.

I alla fulla fall, det har inte hänt något med mig (inte mer än vanligt), inte med hundarna och ingen har separerat (förutom kanske Brad Pitt och Angelina Jolie). Men det har väl knappast undgått någon att jag har haft ett tufft år. Jag brukar vara bra på att se det komiska i det tragiska, men det har tagit stopp för många gånger nu. Och det här är tredje hösten i rad som går åt helvete. Sedan vi bestämde oss för att flytta till Spanien över höst och vinter har vi inte bara fått en pinne i hjulet, vi har fått hela (h)julgranar. Den här hösten bestämde sig makens alerta pappa för att han inte ville vara med längre. Från en dag till en annan slutade han att äta och dricka och tre vakveckor senare somnade han in med makens hand i sin. Jag hann till parkeringen för att byta skift med maken när svärfar drog sitt sista andetag.

Tårarna rinner när jag skriver. Kunde han inte väntat? Samtidigt som jag är så glad över att vi inte hann byta och att det var just maken som var där. För han missade sin mamma när hon gick bort, något som gör ont i honom fortfarande.

Sedan fick vi kämpa med begravning och planera minnesstund i lönndom. Den enda släktingen maken har kvar är en elak jävel, som inte ville att svärfar skulle ha minnesstund. Det kom 150 personer på begravningen och 60 av dem följde med på minnesstunden, det säger en del om att vi faktiskt gjorde rätt.

Sedan gick jag i däck. Åkte hem till ömma modern och blev kvar med lurvskallarna i tre veckor.

Jag HATAR höst och vinter. Än mer när folk dör varje höst och vinter. Den där återhämtningen som skall hinnas med, den hinns ju fan aldrig med.

Nu kan man tro att det var det här jag börjat skriva de där tusentals gångerna, men icke sa Nicke.

Återuppstånden är jag idag. Före Jesu födelse till och med. Med det här inlägget ville jag bara säga hejsan svedjan om nu någon finns kvar i etern.

Chocken som alltid infinner sig när jag inser hur länge jag varit borta är total. Så vi pratar inte om den alls.

Hej hej och kram på er.


Postat 13:14 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Jag glömde ju Väderöarna!

9 kommentarer

Eller snarare recensionen av besöket. Vi behöver ju inte prata om att det är vackert och att det är väldigt bohuslänskt, för det har ni ju redan sett, MEN det fanns ett par minus på resan som vi inte hade blivit informerade om innan.

Vi bokade ju sent, så för att vara schysst sa vi ju bara ja och amen när det fanns två platser kvar, detaljerna var hyfsat ointressanta, men ändå. Ni såg ju själva Värdshuset och ni såg småhusen på bilderna, de ligger på en av öarna. Väldigt nära ligger ett sund dit man ofta åker om man har egen båt, just för att det är förbannat vackert och nästa anhalt är England. Eller möjligen Danmark. Kanske till och med Norge. Det beror lite på hur man navigerar.

Vi hade alltså inte en susning om hur man bodde när man bodde på värdshus, det blev vi varse vid framkomst. Det skulle visa sig att de rara och röda husen innehöll tre, ganska små men otroligt fina, dubbelrum, och vi blev tilldelade ett rum i huset som låg närmast själva värdshuset. När de hyste in oss i rummen upplyste de om att det inte existerade nycklar och att inga rum gick att låsa. På en ö där det finns gästhamn, dit det går dagsturer och där folk vandrar omkring. Man åker inte dit för att sitta på rummet. Man åker heller inte dit för att promenera med handväskan över axeln. Det gjorde mig faktiskt förbannad att ingen hade talat om tidigare, eller att Värdshuset erbjöd sig att ta hand om väldigt viktiga och dyra saker om man nu hade velat det. För, och nu kommer kickern, vi blev inte inhysta samtidigt med de vi delade hus med och har fortfarande ingen aning om vem som bodde där mer än vi, förutom att de var grisar. Vi hade heller ingen aning om vilka som bodde där över natten eller vilka som drog hem igen med eftermiddagsfärjan.

Då kan man inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om någon faktiskt gått in i rummet och tillskansat sig prylar. Hur hade värdshuset hanterat det? Och varför inga nycklar? Gissningsvis för att det är dyrt med lås och därmed svindyrt att ha många rum med olika lås. Med tanke på priset för en natt borde de ha råd med lås. Vi var ju där under lågsäsong och betalade 4500-någonting för oss båda för en natt. Det blir alltså cirka 2300 spänn per person. Det som ingick var frukost, lunch och middag och givetvis resan dit. En natt på hyfsat hotell i New York kostar en tusing, det gör såklart inte en natt på en ö under lågsäsong, vilket betyder att käket kostade 1300 spänn. Om vi hade varit i New York, vilket vi ju inte var.

Näe, maten kostade inte 1300 spänn. Middagen var kanongod, men bara förrätt och varmrätt, dryck ingick inte, ej heller dessert. Och det fanns bara en rätt. Till lunch fick vi däremot välja om vi ville ha kött eller fisk, men standarden på lunchen var inte jämförbar med den goda middagen.

Sådant irriterar mig. Vill jag lägga 1300 spänn på käk så hade jag inte åkt dit och ätit. Jag hade kunnat äta fyra gånger på finkrogen här i stan för samma peng.

Som bonus bodde vi som sagt med grisar som vi delade badrum med och vi misstänker att de kände varandra, eftersom de uppförde sig som om badrummet var deras och endast deras. I ett dygn levde vi med deras underkläder/badkläder på golvet och att någon smygrökte cigarr på dass.

Då brast det för mig, för jag älskar Väderöarna med en passion, så jag gick till receptionen för att påtala viss irritation i vårt rum. Mannen som verkade bossa på stället gav mig då svaret att “när man delar hus och ö som vi gör här så får man nog stå ut med lite”.

Fel svar. Man skall inte behöva stå ut med något alls när man betalar överpriser för att komma dit. Vi kommer såklart åka dit igen, men som vanligt i egen båt och det enda själva värdshuset lyckades med var att aldrig få oss som gäster igen. Någonsin. Då rekommenderar jag Ewerts Sjöbod i Grönemad/Grebbestad alla dagar i veckan istället.

På plussidan var då middagen och faktiskt boendet trots allt. För att rummet var mysigt och för att ön är vad den är.

Och mest plus får all personal, minus snubben som tyckte vi skulle stå ut. ALL personal, från de i servisen till de som körde båtarna var helt otroligt trevliga. Så trevliga att jag nästan friade, särskilt till en av tjejerna som jag inte uppfattade namnet på, för hon var bäst. Något som väger tungt med tanke på att all personal var otrolig. Personalen och middagen räddade stället.

Borde man åka dit?

Alltså, det gör mig ledsen att skriva att man inte skall åka till Väderöarna och bo där en natt. Men jag måste skriva det. Trots min inbyggda aversion mot att klaga. Men priset kontra konstigheterna när det till och med var under billig lågsäsong, så nej, då kan jag räkna upp så många andra bättre och billigare ställen med bohusfeeling. Men hjärtat brister av att skriva det, för Väderöarna är Väderöarna.

Eller hade vi bara otur? Knappast med priset och med nycklarna, men med äckliga kallingar på golvet, ja antagligen. Men det hjälper inte dessvärre, det var fortfarande för dyrt mot vad vi fick för pengarna.

Jag hoppas dock att personalen är välbetald och omhändertagen, och att de inte vill lämna ön, för de var bäst. Obeskrivligt bäst. Sällsynt bäst faktiskt.


Postat 20:05 i Klimakteriekossan av
9 kommentarer