Jag har aldrig …

23 kommentarer

Migränen var nästan nästan borta i lördags, så jag drog söderut. Ända till ömma modern åkte jag och den lilla lurvskallen. För att mammor är cirka tusen gånger bättre på att vara omhändertagande än vad äkta makar är. Och så behövde jag miljöombyte. Ni vet när man varit dålig ett tag, oavsett sjukans art, och det känns som om man inte gjort annat än att stirra på samma fyra väggar alldeles för länge? Har man legat exempelvis legat magsjuk i flera dagar känns det som om sjukan sitter I väggarna och man blir nästan sjuk igen bara av utsikten? Eller är det bara jag som är sådan?

Det var ju såklart skit att missa mässan, men oj så skönt det var att komma hemifrån. Bara en sådan sak som att gå och lägga sig samtidigt som alla andra och ha det tyst och mörkt. Jag och mamma delar dubbelsäng hemma hos henne också och har samma dygnsrytm till skillnad från mig och maken. När maken dundrar in från ladan för att gå och lägga sig någon gång mitt i natten låter det som att det inte bara är han som kommer in i sovrummet, han har allra minst med sig en liten elefanthjord också. Samt två glada och skuttande lurvskallar efter elefanterna. Min livlina hemma är mina brusreducerande lurar som antingen spelar ljudbok eller agerar öronpropp, men makecirkusen märks liksom ändå och då somnar jag inte om. Nu har jag två nätter bakom mig av mörkt och tyst sovrum, en mamma att småprata med innan jag somnar och EN hund i knävecket istället för två. Bara det att nästan få tillgång till hela sitt täcke?

Idag är jag som ny igen. Jag har varit på långpromenad runt halva Mölndals golfbana, gjort en hårinpackning och bakat chokladbiskvier med mamma. Det är vad rubriken handlar om. Jag har ALDRIG någonsin i hela mitt liv bakat en endaste kaka. Det enda jag kan baka är äpplepaj, något annat har jag inte ens funderat på att göra. Eftersom jag har bestämt mig för att jag inte kan och mamma kan inte heller, av samma anledning. Vi är bra på matlagning, men kan inte baka.

Av någon anledning fastnar jag alltid för filmsnuttar på sociala media som handlar om just bakning. Eller matlagning för all del, men matlagningen känns inte som rymdfysik. Igår råkade jag se en film om chokladbiskvier och idag handlade vi ingredienser.

Vi gjorde mandelmassekakbottnar.

Och det stod i receptet att det skulle bli 22 stycken. Det blev det inte som synes.

Sedan gjorde jag och Liten smörkräm med choklad.

Som bonus fick man därmed något enstaka hundhår i smörkrämen, men det bjuder vi på. Någon måste ju faktiskt offra sig för avsmakning, det är sen gammalt.

Slutligen doppades de i smält choklad och fick gotta till sig i kylskåpet. Alla 13 som borde ha varit 22.

Mamma är 69 och jag är 47 och vi har bakat vårt livs första kaka och jag är SJUKT impad över att vi gjorde just biskvier. Massor av olika moment för total novis.

De blev möjligen lite fula, men fantastiskt goda. FANTASTISKT goda. Insidan är mycket viktigare än utsidan även när det gäller bakverk. Eventuellt skall vi fortsätta på inslagen bana och baka toscaflarn imorgon, förvåningens finger i häpnadens mun.

Sedan funderade jag på en sak, de där mandelmassekakbottnarna man gjorde till biskvierna var ju rasande goda och faktiskt fånigt enkla. Finns det ingen kaka som liksom bara består av bottnarna? Eller är det futtigt att bara bjuda på biskvibottnar?

Jag tänker att jag skulle börja imponera på omgivningen och istället för att bara servera Gevalia vid oväntat besök även vispa ihop ett par småkakor att baka och bjuda på. Det hade varit både imponerande och chockerande för närmsta omgivningen som VET uselhetsgraden.

En bra dag helt enkelt. En väldigt bra dag faktiskt. Det var ett par veckor (månader) sedan sist.

Jag dristar mig till att säga att det här har varit den bästa dagen på HELA året 😉

Kan vi prata kakor nu? Vad kan jag baka mer på låg svårighetsgrad?

Det var ju både roligt och gott. Gottigottgott.

// Planerar deltagande i Hela Sverige Bakar. Eller kanske Talang?


Postat 22:47 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Morr, mutter och gnäll

6 kommentarer

Ett kvickt meddelande i etern; jag kom inte iväg till ömma modern idag eftersom natten spenderades med min ovän Migrän. Och exakt noll timmar av sömn medan jag låg i nattmörkret och lyssnade på en och en halv ljudbok.

Det var längesedan jag hängde med Migrän eftersom Bästis Botox har tuktat argbiggan väl. En bekantskap jag hade hoppats var avslutad. Inte helt tydligen. Idag restmigrän och ögonlock så hängiga att de gick att dra ner som en filt över knäna i soffan. Som lök på laxen bråkar även dumma axeln med mig, den där pinch-grejen vaddennuhette. Gissningsvis hör det ihop med både migrän och fibro. Ingen öm moder idag, inte heller hundmässa imorgon just för att jag inte kunde åka till ömma modern tidigare.

Maken hälsar dock att bästa grunkan är köpt på Geek. Hans favoritshoppingplats (näst efter Ullared?). Typ åtta spänn, men vi skall prata mer om det när Migrän har dragit dit pepparn växer.

Först måste jag bara sova lite eftersom jag inte gjort det sedan i förrgår. Och knappt ens då pga supermånen.

Och hur mår ni?

// Gnällröven Pip-Lisa


Postat 23:42 i Klimakteriekossan av
6 kommentarer

Värsta bästa grejen!

23 kommentarer

Jag fick en present idag! Som inte var en våg eller en motionscykel eller ens en diamantring!

Jösses, jag är både mållös och talträngd samtidigt.

Maken gav mig en present idag, en rar liten Tiffanyblå ask, helt anledningslöst eftersom jag varken fyller år eller har namnsdag.

Nu kanske jag kommer med gamla nyheter, men KOLLA här.

Har ni en aning om vad det där är? Det hade inte jag i alla fall, inte den blekaste, jag kunde inte ens gissa. Och om det skulle vara så att jag är först på bollen säger jag inte vad det är, ni kan fundera en stund ni med.

Det visade sig att stålgrunkan gick att dela i två.

Med en grymt stark (heter det så?) magnet i vardera ände. Så himla magnetisk att den gick att sätta på kylskåpet och öppna kylskåpsdörren med. Men det var inte ändamålet, inte heller var det kylskåpsdekoration.

Då placerade maken den på korrekt plats. På min pippigula onepiece någonstans i brösthöjd.

Jag fattade fortfarande inte.

Gör ni?

(Det här är ju jättespännande.)

..

.

Då kom förklaringen till mojängen jag inte var ett dugg medveten om att jag behövde. En glasögongalge! Dock egenpåhittat ord, jag vet inte vad den korrekta benämningen är, men galge låter bra.

Första tanken var såklart att den är löjligt onödig.

Andra tanken var ren fascination, vem sitter hemma och uppfinner en sådan här pryl?

Nu har jag övat med galgen i ett par timmar och jag är bara imponerad. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag drar upp och ner mina glasögon på skallen, men det är många. Ännu fler gånger om jag inte har mina Jan-Öjwind Swahn-brillor. Då kör jag ju dessutom dubbel uppsättning på huvudet och ibland ett tredje par på näsan, för att jag varvar läsglasögon, se på långt håll-glajjor och slipade solglasögon.

Alltså, jag kan inte riktigt beskriva galgen, men det känns lite som om den förändrat mitt liv till det bättre. Bästa presenten för mindre än tio spänn och man behöver inte vara synsvag som jag för att använda den. Tänk bara på alla solglasögon man dräller med på sommaren? Och tänk om maken hade köpt mer än en galge? Jag tänker att man borde ha en magnettavla på väggen i hallen, där man kan sätta sina glasögon istället för att riva runt i handväskan (eller var man nu förvarar sina glajjor) och öppna glasögonfodral efter glasögonfodral i jakt på rätt par. Vill man vara riktigt vågad skippar man tavlan och dekorerar kylskåpet istället.

Jag har ju på riktigt sisådär sju glasögonfodral i handväskan och bara tanken på att rycka åt sig ett par från en galge i hallen för att hänga på en galge på jackan/blusen/tröjan (eller onepiecen)! Jag kan till och med ha två galgar på onepiecen. För att täcka hela dagsbehovet. Som bonus slipper jag bli barskallig varje gång jag möblerar om glasögonen som alltid sitter på skulten, allt hår som fastnar i näsplupparna varje gång.

Antingen är det här en bra grej på riktigt, eller så har det varit grått så länge att jag blir superpepp av väldigt lite? Men nä, det är orättvist mot galgen. Jag tror att den lirar i samma liga som exempelvis manschettknappar och slipsnålar, men betydligt mer användbar.

Det enda som talar mot galgen är att den är ganska ful och opiffig. Den behöver finnas i olika färger för att matcha klädsel, lite pynt på varje sida och olika ytor (matt/blank/rugglig). En brosch med en funktion helt enkelt! Broscher som dessutom fått ett uppsving på senare tid.

Så. Jävla. Bra!

Maken har blivit beordrad att köpa ett gäng till som jag skall pynta och göra broscher av, och ett gäng som skall hänga i hallen.

Jag ber om ursäkt på förhand om det mot all förmodan finns fler som blir lika exalterad som jag över tanken på allt som går att göra, maken sover och jag vet inte var han har köpt galgen, men jag återkommer om det (hur fan kunde han bara köpa EN) till hugade spekulanter.

Det enda ogenomtänkta här är antagligen att jag berättar om bästa blivande businessen. (Pinsamt om någon redan gjort allt jag har klurat på.)

Senilsnöret kommer fasas ut och glasögongalge kommer bli nya trenden. Fyra dagar in på 2018 och jag har “uppfunnit” värsta grejen, tack vare bästa gåvan. Tack maken.

Nu undrar jag ju såklart ett par saker:

1. Hade ni sett den innan?

2. Var ni klipskare än jag och listade ut vad det var innan sista bilden? (Det är jag helt hundra på att de flesta gjorde pga min obegåvning)

3. Visst är det en fullkomligt briljant uppfinning?

4. Som bara kan bli Så Mycket Bättre?

Sicken grej va?

Just det …

5. Någon med känningar i stål- och magnetbranchen som vill bli min kumpan?

Ses vi förresten på hundmässan i Göteborg på lördag? Om ni nu tagit er igenom ett textsjok enbart om en liten galge och läst ända hit. Jag får nog fråga igen imorgon.

// Från Dyster Till Yster


Postat 22:59 i Klimakteriekossan av
23 kommentarer

Apropå hundar

8 kommentarer

Jag klippte den lille korvförsäljaren för lite mer än en vecka sedan, eftersom han har en fullkomligt gräslig päls. Den tovar sig på en nanosekund vintertid. För att vädret alltid är blaha, samt att vi har tre bäckar på tomten som det badas och dricks i och ur. Stor har däremot ståtlig päls med noll tovor. Skumt det där.

I vilket fall som helst råkade resultatet bli sisådär. För tillfället ser han ut som om en blind höll i rakapparaten. Och så fryser han såklart, dock inte utomhus pga spring i benen, men inomhus. Oj så trångt det har blivit i sängen.

Igår fick alltså Liten sin första tröja.

Titta noga ser ni hiphoppigt guldhalsband också.

Liten tenderar att bli staty när något är läskigt. Ni som vet ni bara vet. När hunden blir alldeles “tyst” och i det här fallet även lite paralyserad också. Det blev den här lurvskallen igår. I timmar. Det enda som rörde sig var tarmarna, för han fes dödliga doser trots statyliggning.

Idag är det finemang igen och tröjan bekommer honom inte.

Det är väldigt underligt att ha en hund som är helt knäpptyst när något är läskigt och en som överkommunicerar med både ljud och kroppsspråk. Förvirrande, minst sagt.

Och nej, det fanns inga andra färger än rosa. Men rosa och svartvitt är dödsläckert ju 🙂


Postat 13:41 i Klimakteriekossan av
8 kommentarer

Ett försiktigt kliv in i nyåret

22 kommentarer

Men ÄN så länge har inga katastrofer inträffat (peppar peppar, saltkast över axeln och lite tvi på det). Om man bortser från att jag tycker att världen i stort är en enda stor katastrof.

Hela nyårsdagen spenderades på soffan och vi käkade resterande fiskpinnar. Mest för att det är det enda maken tillagar, nästan frivilligt dessutom. Jag håller räkningen, nu har han lagat mat sex gånger under hela vårt förhållande. Fyra fiskpinnar, en penispasta och en helt vanlig pasta.

Gårdagen var lika deppig som alla andra nyårsdagar, pga just en orsak som jag deppar över varje nyårsdag. Alla bortsprungna hundar. Herregud! Alla dessa som inte kommer tillrätta direkt när de springer bort på själva aftonen och man bara vet att de gömmer sig i ren skräck och DÅ kommer tolvslaget och gör det än värre.

Detsamma gäller såklart katter och alla andra djur som även skadas fysiskt för att människan har ett riktigt hjärndött behov av att spränga saker i luften för att fira in det nya året.

Men om man håller sig till hundarna, för att hundar måste ut och kissa och för att jag står närmast just hundar. Stor är exempelvis inte skotträdd, vilket är väldigt roligt att han inte är. Eftersom han heter Scott. Något jag inte brukar skriva för enkelhetens skull, men Scott är alltså inte skotträdd. Däremot avskyr han åska och fyrverkerier. Så till den milda grad att när den dånade synkroniserat med hans avhopp från båten (för ett gäng år sedan), vägrade han gå av på en vecka. Han hade bestämt sig för att aldrig mer kissa eller bajsa helt enkelt. Det behövdes inte mer, sa han. För det har börjat dåna när man landar på bryggan, vilket ju är perfekt hundlogik. Detsamma gjorde han förra veckan hos mamma. En promenad och ett vagt dunder långt bort gjorde att han backade när det var dags för nästa utgång. Vis av erfarenhet vet jag att sådant inte brukar bli bättre när man är sju år och envis.

Då är det två saker jag inte förstår. Varför tar man ens med sin hund till ett tolvslag som är fyrverkeriplats, men framför allt; varför fyrverkar man alls?

Varje nyårsafton kikar jag beklämt på Facebook och varje nyårsdag tittar jag ledset på samma forum. Alla de som inte kommit tillbaka och de som hittas skadade. Och jag är så blödig att jag inte ens kan titta på Bagges Hundar, eller ens ett avsnitt av något veterinärprogram TROTS att jag vet att utkomsten är bra. Men nu har jag stora problem med lilla hunden som hittades skadad och blev körd till Albano. Sist jag såg hade de inte hittat ägare, och viktigast av allt, hur har det gått med vovven?

Kan vi inte bara förbjuda skiten en gång för alla? Barn skadas, djur skadas och de flesta verkar eniga om att det är ett jävla oskick. Trots det var 2017 värre än någonsin enligt nyhetsrapporteringen.

Jag lider verkligen med alla vovvar, kissar och kossor. Och alla andra med. Jag lider däremot inte alls mycket med dessa fyllskallar som står för smällandet.

Bara det är ju orimligt. Man får dricka och skjuta samtidigt. Ett handhavandefel, milt sagt.

Så här skall det se ut på nyårsafton. Och alla andra dagar med. Om man frågar hundarna. Stor ber inte om ursäkt över tungan, han råkade gäspa.

Skulle de där två springa bort sig skulle jag dö på fläcken. Jag har varit med om det, med mina tibbeflickor. En blev skrämd av lös schäfer och hennes koppel gick av. Det är liksom omöjligt att helgardera sig mot. Om jag inte minns fel var hon borta i åtta timmar och hittades slutligen vettskrämd på en veranda. Där hade hon legat tyst så länge, trots att hon hört oss.

Skrämda djur, oavsett ras och inklusive människan, beter sig inte normalt.

Hur löser vi det här och hur gick det med era lurvskallar på nyår?


Postat 12:30 i Klimakteriekossan av
22 kommentarer